Matte har problem

Nu vet inte matte vilket munstycke hon ska använda. På sin gamla dammsugare hade hon alltid bara twinner. /Vanna

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fördelen med twinner är att man kommer in precis överallt och det är en fröjd att dammsuga (det kan aldrig vara en fröjd att dammsuga) i hörn och bland köksstolar och på andra hemska ställen. Ja, det har varit ”underbart” att ha ett alltiallo-munstycke.

Den nya dammsugaren har minst tre olika munstycken: ett för hårda golv (parkett, kakel, klinker), ett omställbart golvmunstycke för mattor och släta golv och ett supermunstycke, även kallat turbomunstycke (märkt med hund och katt). Det sistnämnda är av lätt insedda skäl det mest effektiva mot djurhår. Det roterar på något groteskt sätt. Och låter därefter – som ett rytande lejon i djungeln. De anser sig tvingade att påpeka att turbomunstycket inte är avsett för dammsugning av vare sig människor eller djur.

Detta är ett tungt munstycke. Man ska ha det på högsta effekt. Det låter som själva fan och det ger ingen trevlig hemmafrukänsla. Det känns som att gå runt med ett vidunder i koppel. Å andra sidan kanske det gör sitt jobb.

Det omställbara golvmunstycket ger en helt annan feeling. Det glider behagligt över golven. Det ska jag tydligen ha i sovrum och kök och förmodligen hall. Men hur ska man kunna bestämma sig för om man ska ha det eller turbomunstycket?

Det tredje munstycket är det som är avsett för hårdhårda golv: parkett etc. Jag har trägolv i vardagsrummet så det är ett typiskt exempel. Det har en helt annan konstruktion och är liksom som en sopkvast med motor. Två borstar i varsin ände smeeeker golvet.

Nu undrar jag bara: 1) Vilket förbannat munstycke ska jag använda då, ska jag skita i turbomunstycket eller ska jag alltid köra turbomunstycket? Eller menar de att jag ska dra över golven med alla möjliga sorters munstycken? Eller är det bara när Vanna fäller som jag ska dra på med turbon och i övrigt köra ett munstycke i vardagsrummet och ett annat i de andra rummen? Alternativt samma i alla om jag inte orkar byta?

Ordet ”orka” är ett nyckelord här. Egentligen orkar jag ingenting och dammsuger bara en gång i månaden.

Den fetaste nackdelen är att inget av dessa munstycken kommer åt i hörn och kanter tillnärmelsevis hälften så effektivt som twinner.😦 Mardrömstanken föds: man ska först dammsuga med alla dessa specialmunstycken och sen ta kanterna med twinner! Aldrig att jag orkar.

I och för sig har den nya dammsugaren ett kombimunstycke som är ett litet munstycke med två funktioner: det ena är ett fogmunstycke för hörn och kanter, det andra är ett dynmunstycke (sic!) för dammsugning av stoppade möbler, gardiner (!) m.m. Det innebär likväl att man måste skifta munstycke. Jag lever helt plötsligt i munstyckenas helvete. 

Jag ska ju köpa en robotdammsugare och låta den sköta grovjobbet, är tanken. Då och då ska jag göra en mardrömsstädning med mardrömsmaskinen.

Den har ytterligare ett munstycke för möbler, jodå, det kan nog bli en hit i sängen. Jag körde över lakanet idag. Vanna har snart fyllt hela dammpåsen! Efter en enda omgång. Just därför är vi i trängande behov av en robot.

skantic-robot-cleaner-10190952_1_normal_large

Komsi komsi!

Mats & Rasmus

Hundböcker och åter hundböcker. Marknaden för sådana tycks aldrig mättas, men så är ju mänskligheten indelad i två kategorier: de som älskar hundar och de som inte gör det. Lästa i en rad blir dessa böcker märkligt likartade: pjoller, joller, gulleri och gullera i det oändliga. Det är aldrig någon hejd på vilka fantastiska, oftast mänskliga, egenskaper hundarna tillskrivs (antropomorfism kallas detta).

Så skrev Mats Gellerfelt 2007 i en recension av bl.a. Yrsa Stenius taxbok:

Jodå, jag är – eller var, eftersom min över allt älskade hund somnade in i våras till min outsläckliga och varaktiga förtvivlan – likadan.

Senare medverkade han själv i en av alla dessa hundböcker. Det som började med en (lånad) labradortik i London slutade med en (egen) labradorhane i Stockholm. Hittills hade jag inte sett någon bild på denna av husse så omtalade Rasmus – förrän jag råkade surfa in på Fokus. Både Mats och Rasmus har nu gått till vad prärieindianerna kallade de sälla jaktmarkerna, hur obegripligt det än är.

minmatsgellerfeldt

Foto: Leif R Jansson/TT

Det finns nog ingen bild på Mats där han ser glad ut. Antingen för att han inte var vidare glad eller för att han inte ville smila för kameran, jag misstänker båda delarna. Han hade en sorts grundsorg i livet. Jag tror han dövade den med litteratur.

Mats gick till frontalangrepp mot den samtida svenska romankonsten och kritiken i tidskriften Jakobs stege 1980. Det litterära klimatet var provinsiellt och det var det politiska budskapet som premierades, inte de estetiska kvaliteterna förklarade Mats, som efterlyste en formmedveten litteratur enligt internationella förebilder. Man ska vara försiktig med vad man önskar sig, som det heter. Bara några år senare fick postmodernismen sitt genombrott i Sverige och den medförde en långt mer konsekvent uppgörelse med 1970-talets estetik än den Mats stod för. Nu handlade det inte om konstens rätt att vara form, utan om dess tvång att vara text som anspelade på andra texter. Mats var för konservativ för att ingå i denna strömning som ändå drog undan stora delar av grunden för hans estetiska initiativ.

Mats uppskattade den goda litteraturen, oavsett hur den såg ut och i vilken gestaltning den kom. Han gillade visserligen inte Vilhelm Moberg men det hade mindre med Vilhelm Mobergs realism att göra än uppfattningen att han var en medioker författare.

En katt och tio pingviner

Granntanten upplyste mig idag om att katten Katsa, som vi alla oroat oss för och som var en av mattes och flattes bästa vänner, har hittats död i en buske, tvärs över gatan. Hon var inte i vackert skick. 

20151002_100329

Vad skulle du dö för?

I Devon i England har tio pingviner, av samma sort som i Slottsskogen, strukit med i ett utbrott av fågelmalaria. De hette Buster, Newquay, Ludo, Percy, Lemmy, Truddle, Owlie, Blossom, Friendly och Arthur.

Den påslösa dammsugaren

Min dammsugare sjunger på sista versen. När jag såg att det finns påslösa dammsugare blev jag eld och lågor. Jag hatar dammsugarpåsar, det är ett trauma varje gång jag ska byta eftersom jag aldrig kommer ihåg hur man gör och saknar förmåga att lista ut det. Jag brukar köra på ett ungefär och hoppas på det bästa. Jag hade också ett helvete att överhuvudtaget hitta dammsugarpåsar som passade min maskin, det fanns inte, hur jag än letade, till slut fick jag köpa nån allroundpåse som funkade även på denna.

I förbifarten nämnde jag detta med påslös dammsugare för Micke i telefon. Ska du ha det nu igen, sa han. Va? sa jag. Jag hade redan haft en. Den hade jag haft ett rent (eller snarare smutsigt) helvete med – fast ett annat slags helvete än det helvete jag har med påsarna. Jag hade haft ett helvete att tömma den. Micke fick hjälpa mig ”flera gånger”.

Hur jag än tänkte, och jag tänkte så det knakade, kunde jag inte komma ihåg att jag haft en påslös dammsugare. Han sa att jag hade den när jag flyttade hit. Däremot minns jag väl hur (och var) vi köpte den nya. Det har jag tydliga minnen av.

Jag fortsatte tänka och ibland kan jag inbilla mig att jag ser en påslös dammsugare framför mig, själva behållaren, men det är väldigt suddigt. Väldigt, väldigt suddigt.

Det är enda fördelen med att ha så uselt minne som jag. Man minns inte det som var jävligt. Det är borta. Det mesta.

Nackdelen är att man med största sannolikhet kommer att få Alzheimers. Det är bara att inse att de kognitiva funktionerna har tagit skada av de depressioner man lidit av sedan sju (!) års ålder. I alla fall sedan tolv, då vet jag med säkerhet att jag var deprimerad. Innan dess var jag kanske bara ”ledsen” och slutade tala, jag vet inte exakt när man kan drabbas av depression i klinisk mening. Men tolv då.

Här kan man grubbla på hur det påverkar en växande hjärna att vara konstant deprimerad, är det extra lattjolajbans för hjärncellerna? Det var inte så att man gick in och ur depressionerna på den tiden. Nej, då var hela ens väsen depression.

Personligen tror jag att hjärnan älskar depressioner i den meningen att den vill upprepa dem. Har du haft en vill hjärnan ha en till och en till och en till. Och varje gång du får en depression mejslar det nya spår i hjärnan. Som Springsteen (vars far led av psykisk ohälsa) skriver i sin självbiografi: ”I was crushed between 60 and 62, good for a year, and out again from 63 to 64.” Patti släpade honom till doktorn: ”This man needs a pill.”

Det finns alltså flera skäl till att helst inte bli gammal; dels blir man fattigpensionär, dels blir man dement. Jag tänker på min 86-åriga vän Eva. Vilket hästminne hon hade. Hur sjukdomen tog hela hennes tidigare personlighet. Bara svepte henne med sig, som ett löv som fladdrar i vinden, helt hjälplöst. Den Eva vi kände finns inte mer.

Hennes mor var också gravt dement.

Där skulle jag hamna. Det är liksom inget annat att vänta – det visar sig ju redan. Det visar sig i vardagen.

Nåväl. Som det tydligen var så fruktansvärt att tömma den påslösa dammsugaren letade jag länge och väl efter en dammsugare som hade ett smartare påslöst system. När jag trodde att jag hittat en (Dyson V6 Animalpro) var lägsta pris 2 800 (normalpris ca 4 000). Sen läste jag i en användarrecension att tömningen av behållaren var ”långt ifrån så smidigt som det beskrivs” och att ”man får banka sin dyra dammsugare mot sopkorgen”. En annan demonstrerade på nätet hur man inte fick ut dammet som satte sig runt den där grejen i mitten. Fingrarna nådde inte in. Man fick då öppna hela skiten. Det var inte helt enkelt om man inte hade den rätta knycken, och är det nåt jag inte har så är det den rätta knycken.

Under surfningen på dammsugare i största allmänhet dök ett annat attraktivt alternativ upp – den sladdlösa dammsugaren, tillika påslös. Vem hatar inte sladdar? Jag hatar dem nästan lika mycket som jag hatar påsar. Min egen sladd hatar jag lite extra mycket. Den kan inte dammsuga en 50 kvm liten lägenhet utan att man måste byta kontakt.

Det visade sig att Elgiganten hade rea på skaftdammsugare, som man kan kalla dem om man vill, jag åkte dit och glodde och konstaterade att den aldrig skulle komma under soffan. Det sa jag till expediten. Han tycktes hålla med utan någon som helst känsla för vilket problem detta var. Ska jag skita i att dammsuga under soffan varje gång jag dammsuger? Ja, för man vill inte spara den gamla ruttna dammsugaren och dammsuga under soffan med den. I så fall skulle man få flytta schabraket betydligt oftare än man gör idag, idag gör jag det bara någon gång i halvåret för att dammsuga inne vid väggen.

Återigen började jag fundera över det som var min dröm från början: robotdammsugaren. Den älskar alla labradorägare. De säger att den är jävligt effektiv. Den suger i sig labradorhåren. Läser man de 77 användarrecensionerna på NetonNet är visserligen de flesta övervägande positiva, men somliga låter förstå att den inte håller i längden, man måste köpa nya och kostbara batterier. Framför allt måste man se upp med sladdar och kablar. Annars fastnar roboten. Den kan även fastna i mattfransar.

(Bara den inte fastnar i Vanna!)

Jag vet inte om det är så roligt att gå över golven och hålla på och ta undan saker varje gång man ska dammsuga, jag min lata fan vill bara trycka på en knapp.

På nåt sätt känns det som att det kommer att bli en vanlig jävla dammsugare i alla fall, att jag aldrig kommer ifrån det. Jag kommer att få dammsuga tills jag blir för senil att dammsuga. Eva slutade städa, Eva som inte gjort annat än städa.

129769

Det lutar åt en Bosch för husdjursägare.

Begravningsplaner

Inatt drömde jag att min hund, inte min nuvarande utan min förra, dött och låg i en kista i källaren. Jag skulle inte begrava den förrän i mars.

Idag slog det mig att man borde formulera hur man själv vill ha det på sin begravning och skriva ner det så att de efterlevande inte hittar på nåt trams. På sätt och vis kan man säga att det är oviktigt, man hör ju och ser ingenting. Men ändå.

Följande har jag kommit fram till.

Ingen dödsannons, ingen gravplats. Om dödsannons hade införts hade symbolen självklart varit en hund och självklart en retriever (som när Ingrid dog). Kremering och utströdd aska i Kattegatt.

Själva begravningsakten måste med nödvändighet bli borgerlig med tanke på att den här socialisten gick ur Svenska kyrkan när hon var i ekonomiskt trångmål.

Musik. Bellman: Fredmans epistel n:o 81, andra versen (Ack längtansvärda). Dan Andersson: Till min syster. Van Morrison: Streets of Arklow, Carrickfergus.

Van Morrison uppspelas. De andra får kantorn (motsvarande) sjunga. Alt. svägerskan som gått på Adolf Fredrik och ibland framträder i dylika sammanhang.

Jag vill bara ha musik. Inga talade ord – blott sjungna. Möjligen diktläsning. Någon skulle kunna läsa Sheep in Fog av Sylvia Plath. Eller ännu hellre: I am Vertical.

Närvarande. Endast de närmast sörjande. I skrivande stund sex eller sju personer: mor, bror, svägerska, syskonbarn, syskonbarns mormor (syskonbarns morfar för sjuk).

Vid närmare eftertanke kanske man inte ska ha någon begravning alls. Som en tjugo år äldre kompis som skickade sina föräldrar (båda lyckades bli 93 år gamla) raka vägen från ålderdomshemmet till krematoriet och minneslunden. Utan ceremonier.

Rapport från en retriever

Matte har varit så trött på sistone. När vi inte varit sängliggande har jag: förfinat metodiken vad gäller att smuggla in äpplen i lägenheten (tar numera två istället för ett i munnen som jag stänger för att ingen ska se dem), blivit vägd på djursjukhuset (vägde 30,3), fått ben av buffelhud, joggat och simmat i Paradissjön.

Varma hälsningar Vanna