Gone Fishing

Det ingick inte i mina planer att vara separerad från Vanna tre veckor i sommar, men vad gör man när man blir bjuden på en fucking resa? Tack, men nej tack?

Nu hoppas jag att min välgörare ska skriva in mig i sitt testamente också…

Jag har hela tiden sagt att jag inte tror på det förrän vi sitter på planet. Det är meningen att vi ska sitta på planet på söndag – om vi inte exploderar redan på Kastrup.

Vi ska besöka inte bara en utan två länder! Ni kan aldrig gissa vilka. 😉

Jag har packat Vannas kappsäck: den består av fetvadd, bomull, första hjälpen, Rimadyl (om hon drabbas av häftig och oväntad smärta), öronrens och ögondroppar, schampo (om hon rullar sig i kadaver), gummiborste, Bravecto och försäkringspapper.

Vid huggormsbett är Micke informerad om att de ska gå lugnt och sansat till bilen (alternativet är att bära henne) och åka i ilfart till närmsta veterinär.

Därmed går denna blogg i graven.

Jag kan inte längre ladda upp bilder, jag trodde att jag skulle kunna lösa det genom att rensa gamla men det blir för besvärligt. När/om vi kommer tillbaka länkar jag till ny adress.

Delad tredjeplats

Jag, Vanna, kom på tredje plats av sjuttionio deltagare eller i själva verket fem. Med andra ord kom jag sist eftersom vi var tre som kom trea. 😦 😦 😦 Fel flatte vann.

Hade jag inte misslyckats på utomhussöket hade jag mycket väl kunnat vinna. Där förlorade jag 25 poäng. Tre minuter gick utan att jag hittade gömman i stenröset. Rättare sagt hade jag väl doften i näsborrarna men jag fick liksom ingen träff. Det fick inte Basse heller och inte Dora. 

Matte var fett nöjd med fordonssöket, äggkartongsöket (även kallat behållarsöket) och inomhussöket. Som jag sniffade! 

Men nu är jag trött

231

Idag tänker jag på min vän B som ligger på sjukhuset i Jönköping med proppar i hjärnan och min bror P som ska genomgå koloskopi i Lund. Vi är så drabbade av mag- och tarmcancer på min mors sida att vi som släkt har en särskild benämning (”Familj 231 Linköping”) och ett papper att vifta med som tar oss förbi alla köer.

Homeward Bound

I’m sitting in the railway station.
Got a ticket for my destination.

Homeward bound,
I wish I was,
Homeward bound,
Home where my thought’s escaping,
Home where my music’s playing,
Home where my love lies waiting
Silently for me.

Erland i (Yttra) Berg

Ha! Jag kom på det:

Men vackra flickor ej finnes mer
i Linnesås och i Övra Bjär

Det är så Erland i Berg sjunger. Jag hade melodin i skallen: ”…vackra flickor ej finnes mer / i hm-hm-hm och i hm-hm-hm!” Det måste vara tjugo eller trettio år sen jag hörde den på ett kassettband. Övra Bjär är Övra Berg. Det finns Övra Berg och Yttra Berg (precis som det finns Övre Hjärtared och Yttre Hjärtared). 

Erland i Berg är en vistrubadur som nu är 90 år gammal. Minnena kom tillbaka till mig när jag gick där, dels från barndomens midsommaraftnar och dels från mina promenader med Inka då vi ibland såg Erland eller någon av hans bröder vid husen. Tänk att han har bott här i hela sitt liv….

Fast mest känd är nog Erland i Berg för visan om käringen på Vässke möse (Vessige mosse). Den sjöng jag för Vanna i bilen: Sau sadde hun seg la pau ain tua / å sau hun gjore la maungen gaung / å sau hun lockte igen sett ua / Håhå den dan blai la kåll å laung! Hon stängde ögat, dvs. somnade. August Bondeson skrev texten. Det slutade mycket sorgesamt för den stackars moern – aldrig mer kom hon upp på joern!

Ordet käring med ett r och uttalet käääring är åtminstone i denna del av landet neutralt och bara ett annat ord för kvinna (eller tant). Farfar brukade säga: ”Det var en rälig gåbbe!” varje gång han såg en skäggig karl i TV, oavsett ålder. 🙂 Med den logiken var två av hans söner räliga gåbbar. 🙂 

För ett tag sen pratade jag med mamma om midsommarfirandet som ägde rum på Aronsgården och hon sa nånting om att de flyttat det och jag trodde först att de hade flyttat Aronsgården men de hade flyttat midsommarfirandet. Varför det, gnällde jag. Man ska gå poängpromenad och på styltor i Berg när det är midsommar! De orkar inte, sa mamma, de är gamla. (Det organiserar sig inte själv!)

Nåväl. Jag kunde inte göra Berg rättvisa med min kamera. Jag kände mig verkligen som en genomusel fotograf när jag kom hem – nio av tio bilder värdelösa – men det är ju för att jag inte behärskar det tekniska. Jag saknar tålamod och ger upp så fort det tar emot. Så är det i de flesta sammanhang, även hundsammanhang. Det är därför Vanna aldrig blir någon bra trickshund. Eller nånting annat heller för den delen.

P.S. Kassettbandet med Erlands visor finns kvar, min bror ska leta fram det och vi ska försöka lämna in det och få det transformerat till ett modernt medium.

Från Yttra Berg till Bergs naturskog

I princip går vi inte genom kohagar längre. Vanna har ju koskräck och jag skulle inte förlåta mig själv om någonting hände. Jag fruktade alltid att Inka skulle gå för nära elstängslen. Nu fruktade jag att Vanna skulle göra det…

Vi lyckades ändå hamna i en kohage. Det var två kvigor som var på rymmen (jag skulle hojta om jag såg dem!) och när vi varit nere vid vattnet och vänt var vi själva inhägnade, djurägaren eller vem det var hade stängt grindarna. *skrattar så jag gråter*

Istället för att gå naturstigarna i Yttra Berg gick vi till Bergs naturskog. Finns det något underbarare än att traska omkring i en förfallen skog med en hund som enda sällskap? Och fåglarna.

På hemvägen stannade jag vid sjön Svarten och såg att gamle kungen varit där 22/6 1954. Då var mamma elva år och när han (eller rättare sagt hans chaufför) kom körande genom Okome på väg mot Gällared vevade han ner rutan så att hon kunde överräcka en blombukett. I Gällared skulle kungen lyssna på ett tal men gubben som skulle hålla det var så nervös att det fick avbrytas. Det hjälpte inte att kungen försökte lugna ner honom.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Plötsligt händer det!

Jag satt och tittade lite förstrött på Mister Olivers fredagstricks där han bl.a. gick på fötterna. Typiskt, tänkte jag, de går inte bara framåt, de går bakåt också! Sen tittade jag närmare på fötterna: tårna pekade uppåt. Aha…

Nu får vi bruka allvara, sa jag till Vanna som farmor brukade säga till sina gossar små och blå (tre söner). Bruka nu allvara! Jag tog fram korven och så ställde vi oss i hallen och Vanna lyckades placera båda tassarna på mina fötter och vi började gå. Vi gick – och vi gick – och vi gick. Vi gick hela hallen!

Bara för att upptäcka att jag inte tryckt tillräckligt hårt på inspelningsknappen. 😦 När vi sedan skulle göra om det (tio gånger) gick det aldrig lika bra. Men nu jävlar är vi på väg!