Mormors barndomshem och Arturs dammar

Denna himmelska dag gjorde vi en utflykt till Buskabygd i Gällareds socken, Hallands län. Gällared ligger inte så långt från Ullared och det var där mormor växte upp.

Ida i vit blus, Alida (mormor) i randig klänning, Johan längst till höger.

Vi trodde först inte att någon var hemma, utom den skällande hunden i hundgården, men sen kom ett barnbarn till mormors syster Ida, han som bor i huset sedan 25 år tillbaka (och någon som troligen var hans son och någon som kanske var hans bror). Huset ser inte riktigt ut som på mormors tid. Man kan jämföra:

Det syns att det är samma på de två små underliga fönstren, det är som om man klippt av dem på mitten. En gång – minns jag – åkte vi till Buskabygd med mormor. Hon satt i framsätet bredvid pappa och berättade om hur hon blivit jagad av en tupp som barn och skrattade sitt underbara skratt. (Född 1904, död 1996.) ”Mitt hem”, sa hon. Det heter Huslyckan.

Mormors äldste bror Johan hade en son vid namn Artur som dog i år vid hög ålder. Under första halvan av 90-talet började Artur anlägga en damm i Buskabygd, precis vid huset där han bodde och alldeles intill mormors barndomshem. Dammen blev flera dammar. De var imponerande fina. En av dem sträckte sig så långt att man inte såg vart den tog slut!

Jag har alltid vetat om att Artur skapade sin egen sjö men jag vet faktiskt inte om jag sett den förut. Däremot har jag träffat Artur i nåt sammanhang.

”Varför sträva mot naturen och slita med att hålla täckdikena öppna och åkern torr när det egentligen bara ville stå vatten där, resonerade Artur Johansson…” (HN 2005-05-17)

För ett antal år sen framkom det att han var särbo med en kvinna som var mormor till en bekant. ”Det är mormors toyboy.” 😉

Vi fikade i hagarna. Jag fick flytta bilen för att något maskinmonster skulle förbi. Han som körde monstret visade sig vara en släkting. Oddsen är höga.

När jag var ca tio år hade vi stor släktträff i Buskabygd och hamnade i Hallands Nyheter. Fotografen stod på taket till en av de två rivna ladugårdarna som låg framför huset.

Det finns en stugby i området nu med det vedervärdiga namnet Ullared Paradise. Ingen kunde i början av förra seklet ana att Ullared skulle bli känt i halva världen. Och bli ett med ett varuhus så till den milda grad att folk säger att de handlar på Ullared. Det är Göran Karlssons fel. GeKå. Han ligger begravd i Köinge, en annan centralort i mina föräldrars barndom. Där fanns en radioaffär m.m.

På kyrkogården i Gällared letade vi upp graven för Malkolm och Amanda – mormors föräldrar. Även Ida och Johan (med respektive). Liksom Artur.

Här är morfars bro. Han var en händig man! Nåja, han byggde den inte ensam…

Slutligen åkte vi den väg som anses vara Hallands vackraste. Inte helt utan fog. Den går mellan Gällared och Askome och enligt mormor var den vackrast om man kom från Gällaredshållet. Då har man Ätran på höger sida.

Plågats och lidit

I alla dessa år (sex) har man plågats och lidit när folk lagt ut bilder på sina balkonger och uteplatser och tjatat om hur de sitter där med sitt kaffe i arla morgonstund. Det kommer jag aldrig göra: jag dricker inte kaffe vare sig på morgonen eller kvällen. Men det är möjligt att jag en vacker dag – om jag känner mig wild and crazy – sätter mig med ett glas vin och blickar ut över ägorna.

Jag tolkar det som att man även får använda grillen.

Be prepared to bleed

Enligt min gynekolog fanns det fyra behandlingsmetoder mot myom:

1. Qlaira (p-piller)
2. Cyklokapron (blödningshämmande tabletter)
3. Esmya (för att krympa myomet)
4. Hysterektomi (operera bort livmodern)

P-piller gav inte resultat. Jag är tillbaka på att äta 3 Cyklokapron 4 ggr om dygnet. Det är feta tabletter som man får vara mycket noga med för att ingen olycka ska ske (och komplettera med andra åtgärder). Risken för järnbrist är fortfarande påtaglig. Därav järntabletter – de små gulbruna.

Det känns som om jag borde testa Esmya. Då måste jag låta undersöka mig (mäta myomet) och sen försättas i ett klimakterieliknande tillstånd. Det används inför operation men ibland behöver man inte opereras. Effekten blir bestående; om jag förstått det rätt.

Man vet ju inte hur många år man har kvar av det här helvetet. Är det fem eller tio eller ännu mer?

Jag tänker på vilket freak jag är som lyckats drabbas av två sjukdomar i reproduktionsorganen. Den ena har jag levt med i femton-tjugo år, den andra i tio men den har långsamt förvärrats. Båda kräver medicinering. Ett av symtomen är en vansinnig trötthet. Jag kan ligga hela dagen och släpar mig bara ut för de obligatoriska hundpromenaderna där jag sjunker ner på varenda bänk.

Det fina i kråksången är att man nu testar Esmya även mot pmds (eftersom det stryper progesteronproduktionen) så om jag fick det skulle jag slå två flugor i en smäll.

Fungerande koncept

Robotdammsugaren och jag har hittat ett fungerande koncept. I början trodde jag att jag måste plocka undan allting för att det skulle fungera. Det har jag insett inte behövs. I sovrummet räcker det att jag tar bort fårfällen. I vardagsrummet har jag överhuvudtaget ingen matta. Den fastnar ytterst sällan i sladdar så det är bara att köra. I början trodde jag också att jag kunde använda den när det låg drivor av damm och päls men då fylls den lilla behållaren på två röda. Nej, man ska göra en grundlig dammsugning med vanlig dammsugare, sen kan man låta roboten gå var tredje dag eller så och fånga upp flatthåren som syns rätt bra på parketten.

En del hundägare säger att de dammsuger flera gånger om dagen (!!!). Då jag är energilösheten personifierad är detta beteende mig helt främmande. Det ser ut därefter. Tanken var att robotdammsugaren skulle hjälpa mig att i viss mån råda bot på eländet.

Min robot kommer från NetOnNet och kostade 700 kr.

Det roliga är att den går hur länge som helst. Man tenderar att tilltala den som om den vore mänsklig: Nu får du väl ändå sluta, nu räcker det väl? Jag stänger in den själv i rummet. Den går tills den stupar, dvs. dör batteridöden. Men jag avbryter den långt innan dess. Det är en stor fördel att ha liten lägenhet: mindre att städa.

När mängden pokaler växte flyttade Waldner två trappor upp, till en trea. Att byta bostadsområde har aldrig varit aktuellt.

– Det blev så jäkla bra där. Jag vill inte bo i staden, och det är så nära in, det går skitsnabbt. Trivs man behöver man inte hålla på. Och har man större blir det bara mer att städa. Det är bara onödigt.

Att städa är dödens sysselsättning.

Livet på landet

Jag åkte ut till torpet

P och S var där och jobbade

Här ligger en katt begraven. Min katt. 😦 Hon ligger där nere i dungen. Jag kommer aldrig att gå dit och titta av rädsla för att något vilt djur ska ha rubbat stenarna – inte ens trots att jag vet att det torde vara omöjligt. Jag släpade sten och svor över den förbannade döden och släpade ännu mer sten.

Eftersom stutarna eller kvigorna (vad det nu blir i år) inte har kommit än kunde vi gå genom hagen. Det har jag knappt gjort sen Inka dog.

Jag hade tänkt ta en kort promenad men det var så sanslöst vackert att Vanna och jag bara gick längre och längre.

Sen fick Vanna en chock. Elchock. Inte i min vildaste fantasi kunde jag föreställa mig att strömmen var på när djuren inte var där och tråden låg på marken. Den hade råkat sättas på när min bror satte på vattnet. 😦 Det är bra om du talar om att det är el, sa jag surt. Men inga icke-hundägare tänker på hundägare. Det är som om hunden inte finns. Inte ens när hon skriker högt bryr de sig. Vanna skrek sitt högsta. Jag är bara så innerligt tacksam att hon släppte det så gott som direkt. Det lämnade inga mentala spår. Stabil tös.

Torkel Jönsgård hade skaffat minihäst.

Gång 2 på Steg 2

I eftermiddags fick Vanna en knäpp som jag inte orkar gå närmare in på. Hon var inte sig själv, som man brukar säga. Och jag vet inte varför vilket är mycket obehagligt. Att inte hitta någon förklaring.

Det var så att jag funderade på att ställa in kursen. Men vi åkte i alla fall och jag beredde mig på det värsta. De skulle göra ett behållarsök, det har inte Vanna gjort på över ett år. Hon var allmänt oengagerad och hade precis som staffen den fula ovanan att krafsa med tassarna på burkarna. Då flyttade vi upp söket så att hon fick det i noshöjd.

Den här flatten satte i system att låtsas att hon hittat doften. Hon låtsades genom att sätta sig. Så förslagen är inte Vanna.

Utomhus skulle de söka efter möbeltassar i små hålrum på en begränsad yta. Då hade Vanna piggnat till och skärpt ihop sig. Hon skötte sig riktigt bra.

Avslutningsvis gick de in en och en i ladan och letade efter en gömma som vi inte hade fått förklarat för oss var den var. Det kändes lite underligt att komma in där och inte veta – helt hjälplös och utan kontroll. Hittills har alla sök byggt på att vi känner till var doften är, precis som när man tränar hemma. Så fort de hittat skulle man göra en halv Hiterhälsning (som på tävling) och säga ”Markerat!” Vi klarade våra uppgifter både Vanna och jag.

Jag fick också klart för mig att alla former av stryp är förbjudna på tävling, inklusive halvstryp som jag inte betecknar som stryp. Jag har ju halsbandet så att det inte stryper men formellt är det ändå ett stryphalsband.

Den andra flatten hette Lycka tror jag. Hennes matte hade ingenting annat än retrieverkoppel i sin ägo. Typiskt retrieverfolk…

När Lycka äntligen fick hälsa på Vanna (efter att ha tillbringat två kurstillfällen i hennes närhet) överöste hon henne med pussar. Hon kastade sig rakt fram och slickade henne oavbrutet i mungiporna. Vanna gör aldrig detta själv, men hon har råkat ut för flattar som gjort det på henne tidigare. Några minuter senare – de hade valsat runt ett tag – kom ett djupt morrande från Vannas hals. Det får vara någon måtta på uppvaktningen!

För att vara flat är Vanna väldigt värdig. Hon står fast med alla tassarna i marken och viftar upphöjt på svansen. Signalerande sin betydelsefulla ställning.

Hennes kungliga höghet, prinsessan Flatterhaft The Lady Vanishes. Det är vad hon egentligen skulle vilja kallas i offentliga sammanhang.

Säng Säng Säng

som Galenskaparna sa. Jag har verkligen en ful säng. Den är från 1993 eller 1994 så det är inte så konstigt. Vi (dvs. föräldrarna) köpte den när jag skulle möblera ett studentrum.

Vad jag undrar är hur man vet att sängen tjänat ut sin roll? Är det när man en vacker dag/natt brakar rätt igenom? Eller har man långsamt vant sig vid en dålig säng så att man inte märker att den är dålig utan tror att den är bra?

När jag hade köpt min bäddsoffa fick jag ont i röven. Det upphörde efter några veckor. Antingen har min röv vant sig eller så har soffan blivit mjukare. 

Mitt bekymmer är således inte komforten, som både jag och Vanna upplever som betydande, utan fulheten – smutsigheten. Hela sängen är äcklig.

När vi ändå talar om sängar: Vad är det för högljutt djur som kryper omkring under denna mindre vackra säng? Det är mattes robotdammsugare som suger upp flattes hår.