Vannas hundskola #3: stoppsignal

I jakten måste man kunna stoppa hunden för att ge den nya direktiv. I vardagslivet är det inte heller så dumt att kunna stoppa hunden. Vill man då inte använda visselpipa kan man säga ”stopp” eller ”stanna”.

Vi ska inte bara använda stoppsignal utan också stopptecken; detta för att det ska bli tydligt på håll. När man tränar in stopp tar man lämpligen en boll, håller den i handen, lyfter handen rätt upp i luften (inte som till Hitlerhälsning!) och visslar en (1) stark signal med pipan. Går hunden bredvid dig lär den stanna på signalen eftersom du stannar. Då ger du den bollen. När hunden alltid stannar på signalen, som Vanna gör nu, kan du vänta lite innan du ger hunden bollen. Först berömmer du muntligt, sen kastar du bollen. När det fungerar kan du testa att öka avståndet och se om hunden reagerar, dvs. stannar. Då måste du belöna direkt med bollen. Hunden stannar – du kastar.

Vanna har valt att sätta sig ner när jag höjer armen och visslar. Det faller sig tydligen mest naturligt för henne. Hunden får göra hur den vill – stå, sitta, ligga, bara den omedelbart blir stilla.

Vanna, du kan väl stanna?


Gör nu ni det med era hundar, träna flitigt och  ni får en guldstjärna i himlen. Hunden får ett tuggben.

Vannas hundskola #2: linjetag

Grunden till all dirigering är linjetag. Meningen är att hunden ska lära sig att gå ut på en tänkt linje. Leta upp en rak stig, låt hunden se på då du lägger en apport väl synlig på stigen. (Hunden vet nu att apporten ligger där.) Fortsätt framåt med hunden på din vänstra sida. När du anser att det är lämpligt, gör du helt om och visar med ett tydligt tecken mot apporten (det tecken du alltid ska använda vid detta moment). När din hund fixerar blicken åt det håll du vill att den ska gå, först då  skickar du den med ett kommando ut eller ett kort eggande ja! (Retrievern som apportör)

Man måste inte göra detta på en stig. Man kan göra det på en skolgård.

Och man kan göra det på mycket nära håll. Man bör göra det på mycket nära håll – av pedagogiska skäl.

Du sätter hunden, lägger ut en dummy, går tillbaka till hunden, ställer dig bredvid, sätter fram ditt högra ben, lutar dig lätt framåt, pekar med höger hand och ger kommandot: Ut!

Hunden ska inte titta på dig utan på föremålet. Föremålet kan också vara ett äpple – som den får käka upp. Vitsen är att den lär sig att ”om jag springer rakt fram på kommandot ut kommer jag att hitta vad jag söker”.

Så småningom ska man kunna skicka hunden en lång sträcka.

Dagisrapport

”Idag har Vanna gått på bordet.” Jaha, sa jag, det gör hon aldrig hemma. Och det är sant. Jag skyller på hennes kennelbakgrund, hon hade knappt varit i möblerade rum före ett och ett halvt års ålder. Är det så konstigt om hon får ett återfall och inte riktigt vet hur hon ska uppföra sig inomhus? Utomhus är ju en helt annan sak. Eller vad säger kommunen?

Ett bord, en Vanna

En Vanna, ett bord

Äcklig upplevelse

jag hade igår, jag var ute och gick med Vanna när det helt plötsligt smäller till i axeln, jag faller ner på marken och stönar: ”Jag är träffad! Jag förblöder!” Nej, det gjorde jag inte, jag sa: FAN! för att det gjorde så ont. Det var nån idiot som kastat ett litet järnrör eller vad man ska kalla det rakt på moi. Jag tror det var en alkis, jag såg dem inte men jag hörde dem.

Första tanken var att det var tur att den inte träffade Vanna – hur skraj hade inte hon blivit – och andra att det var tur att jag inte fick den i fejset så att den krossade glasögonen. Det var totalt oväntat, utan möjlighet att värja sig, det bara ”hände”.

Out of the blue eller snarare out of the black. Det är mörkt på kvällarna.

Pang! liksom. Nåja, det kunde ha varit ett mordförsök. Nu var det väl bara ett misshandelsförsök. Det slog mig sen, omgiven av jurister som jag är dagarna i ända, att det borde vara ett brottsligt beteende. Eftersom det var en alkis är det (i mina ögon) förlåtligt. De veta icke vad de göra.

Tintin & Milou

Milou liknar mest en vit foxterrier, men det framgår ingenstans att hon skulle vara av just denna ras.

Hon?

Jag har hela livet levt i vanföreställningen (?) att Milou är en han.

Det är han också:

Tintins hund är en hanhund men har en kvinnas namn då han är döpt efter Hergés första flickvän som hette Marie-Louise men gick under smeknamnet Milou.