Nyårskrönika

Det vidriga 2011 går mot sitt slut. Det var inte lika vidrigt som 2010, men nästan. Eller: inte riktigt. Så vidrigt som 2010 har inget år varit på den här sidan 2000-talet.

Milennieskiftet firade jag också i ett hus på landet. Med en annan pojkvän. Och en annan hund.

Jag har inga andra planer för 2012 än att fortsätta söka jobb som jag med 99,9 procents sannolikhet inte kommer att få. I’m a loser, baby, so why don’t you…?

2011 var året när jag fick problem med händerna. Det blir bra när jag vilar men så fort jag sitter för länge framför datorn återkommer problemen. Som igår när jag satt och skrev på hemtentan = ont i båda händerna. Jag vet inte hur man gör en laptop ergonomisk. Arbetsterapeuten rekommenderade handledsstöd med skena.

Det var inte riktigt sant att jag inte har några andra planer för 2012 än att söka jobb. Jag har planer för Vanna: vi ska gå en kurs (eller två). Och jag har planer för mig själv: eventuellt (ha!) skaffa gymkort. Alla jävlar går på gym utom jag. Egentligen skulle jag vilja spela tennis. Men eftersom jag inte vill gå på kurs (orkar inte med gruppaktiviteter på bestämda tider) måste jag ha en träningskompis och det har jag ingen. Jag gick på kurs häromåret bara för att jag ”måste” – jag måste fräscha upp kunskaperna, jag har inte spelat sen jag var barn. Jag vägrar gå någon mer kurs. Jag vill bara spela. Bara bara spela. Någon som anmäler sig frivilligt?

En plan jag hade för 2011 och som aldrig förverkligades var att bli övervakare. Nu känns det inte som om jag har ork. Jag började läsa psykologi i år och det tar halvt knäcken på mig. Jag tentar 13/1. Sen väntar helvetet: en statistik- och metodkurs och en uppsatskurs. Jag är mycket frestad att hoppa av och förbannade mig själv som hoppade på (detta tåg).

Hur kunde jag vara så dum?? Vad ska jag med det till?

Jag vet inte. Jag vet ingenting. Jag är bara glad att jag lärt känna Skinner lite närmare. Jag önskar han levde. Han dog 1990. Rogers är också död, en annan stor figur i den västerländska psykologitraditionen. Men Beck lever. (Jag tentar personlighetspsykologi.) Freud hade tur som dog 1939 – han slapp uppleva koncentrationslägren, även om han själv inte hade hamnat i dem.

På nyårsdagen blir min brorsdotter tonåring. Hon fyller samma dag som farfar dog. Jag tänkte på honom senast idag.

Jag har varit på en begravning i år.

Så har jag varit i Tyskland. Det ösregnade i princip hela tiden.

Och så förlorade jag min katt, den bästa av alla, hon som inte ”funnits jämt” men bra länge: fjorton år. Det var mitt eget fel att hon försvann. Det får jag bära. Och sörja. Jag saknar henne så förbannat.

Men jag tillåter mig sällan att känna efter. Gör jag det börjar jag gråta.

Jag slutade läsa sexistiska bloggar också, förresten, jag slutade nästan helt och hållet läsa bloggar. Jag slutade nästan blogga själv. Numera twittrar jag bara.

Sak jag skulle vilja ha inför nästa år: en systemkamera.

I bästa fall blir det en ny husbilsresa till sommaren. I så fall den sista. Husbilen ska säljas, vi förlorar möjligheten att hyra den billigt. Det är mycket sorgligt. ”Men allt i livet har ett slut” som CajsaStina sjunger i Inkas och min låt, jag hade den som tröstevisa när hon dött: Og du og jeg var så nær hverandre / Hele tiden

Som Vanna och jag nu. Fast inte på samma sätt.

Jag tycker att Jan Myrdal har sagt det bästa som någonsin kan sägas om en hund: ”På ett plan var hon den varelse som stod mig närmast.” Han ska flytta till Varberg nu! Jag hoppas kunna hälsa på. Ja, bläddra i hans böcker.

Med detta långrandiga tal önskar jag alla mina trogna och tusentals läsare
ett mindre vidrigt 2012. Må hälsan stå er bi.

Som Freud definierade psykisk hälsa: förmågan att älska och arbeta

Annonser

Magnusson

Nästa gång jag köper hundmat ska jag köpa Magnusson.

De hade det på Coop. De hade deras fodertunna också, som man kunde vinna (värde 395). Vill ha!

Jag har två nu, en för hundmat och en för kattmat, och ingen av dem rymmer 15 kg. Denna rymmer 20 och såg ut som en liten sopstation på hjul.

Ömkliga tankar

Jag var hos frisören igår. Hon hade skaffat två hundar, två valpar. Det var meningen att hennes far skulle ha den ena, men han fick stroke, så nu har hon och hennes man – de är nygifta – båda. Hennes man är tatuerare. De har varsin salong i samma hus. Hundarna är med på jobbet, fast inte just när jag var där. Och jag tänkte: så enkelt det är för somliga. Och beklagade mig över hunddagisavgiften. Som vanligt. Det är tryggt och säkert, sa jag, men det kostar för mycket för en person.

Nu Vannas rädsla: tio år av förstört nyårsfirande, det går ju aldrig att fira nyår mer. Man kan bara fly civilisationen eller huka i ett mörkt rum och hoppas att hon inte får en hjärtattack. Vi vet hur det är med rädsla, och särskilt hundars rädsla: om man inte får bukt med den blir den bara värre. Risken finns att den sprider sig så att hon blir rädd även för andra ljud. Ja, jag fruktar det värsta, det är lika bra.

Hundägandet ska inte vara problemfritt. Inte för mig. Inka kunde knappt vara ensam, hon fick stor chock som liten valp, jag hittade henne skräckslagen. Det är som om det aldrig går ur dem. Som om de alltid måste lida.

Ingenting går att reparera. Inte på riktigt.

Därför har jag inte stort hopp om Vanna heller. Lika lite som om mig själv.

Jag tänker vilken lycklig människa jag hade varit utan hund: så mycket rikare, så mycket bekymmersfriare! Det är ju sant men bara på ett sätt: jag hade varit full av olycka (på ett annat).

Men jag plågas ändå av att det ska vara så svårt. Att jag inte kan hålla någon som helst distans. Att hundarna blir som mina barn i känslomässig mening.

Att jag alltid är ensam om dem och med dem, trots hjälp.

Och min katt som försvann: jag skulle inte haft katt heller. Se hur det gick!

*

Det är då man vill få gömma sig
och gråta som ett barn

när man jämför hur det är
med hur det hade kunnat va’

*

Hur man än gör blir det fel. Jag inser nu att jag förstärkte Vannas rädsla den där kvällen, jag blev bara förbannad när hon aldrig ville lugna ner sig. Arg på en rädd hund = dödssynd.

Att jag inte kunde tänka logiskt – för att jag blev så överraskad. Jag borde ha aktiverat henne. Fattar du trögt eller? Ja, jag fattar trögt.

Jag lyckades en gång med konststycket att bryta benet på min egen valp (Inka). Det är inte många som lyckats med det. Men jag lyckades. Jag har en makalös förmåga att lyckas med att misslyckas.