Det går ju bra det här

Nu ska vi inte misströsta – annonsen på grannar.se har inte ens legat en vecka och lappen på Konsum har bara suttit en dag. Annonsen i GP införs på söndag. Snälla människor på twitter har retweetat min bön. Det gav ett (1) resultat: någon hade sökt hund att vara dagmatte åt på Hemköp, Linnégatan. Bara att bege sig dit. Visserligen fel del av stan, men.

Det finns även möjlighet att anlita en doggywalker. Man får en halvtimmes promenad för 1990 kr i månaden. Dagisavgiften ligger nu på 2200. Bara som jämförelse. Slår man på stort får man en timmes promenad per dag för 2490.

Men för en halvtimme kan jag lika gärna åka hem själv på lunchen. Det är bara det att den tiden som jag då lägger på att åka hem på lunchen måste jobbas in – varje dag. Dvs. börja (minst) en halvtimme tidigare och sluta (minst) en halvtimme senare. Det blir vidrigt långa dagar.

Vad Vanna skulle tycka om det vet jag inte heller, det är nödlösningen när de kickar ut henne från dagis (och jag inte hittat någon annan lösning).

Funderar på att sätta upp en lapp där det finns studenter, typ Chalmers och Humanisten.

Dessvärre försvann områdets enda djuraffär, annars hade jag satt en lapp där också. Nu får jag sätta lappar i närliggande djuraffärer.

Lycka till! Tack.

Alternativet är att själv starta en doggywalker-verksamhet. Åka runt och rasta ensamma hundar en halvtimme i stöten. Vad ger det, efter skatt? Förmodligen något i stil med socialbidragsnormen, existensminimum, om ens det. Vilket gör att man får flytta från sin lyxiga tvåa på 50 kvadrat och antingen bo i en hydda i skogen eller inackordera sig i ett rum på stan. Men lyckan ligger ju inte i det materiella.

 

Jag är som en inneboende
som fryser jämt i sitt rum,
och jag är som en dåligt pressad växt
i ett herbarium.

 

Sjömanstornet

Idag tog vi spårvagnen till Majorna och Sjömanshustrun.

Dörrarna stängs

Kan du inte tala?

Där står hon vänd mot Hisingen och tittar ut över vattnet. Den sörjande sjömansfrun som ser sin man gå ut till havs. När kommer han tillbaka tro? 

Carl Johans kyrka

🙂

”Jag vänjer mig aldrig vid att använda halsband!”

Gud vad jag saknar (min) katt

Masthuggskyrkan

Vanna ska alltid upp och spatsera

ÅT MINNET AV DE SVENSKA SJÖMÄN
VILKA OFFRADE LIVET
UNDER UTÖVANDE AV SIN GÄRNING
DE FAROFYLLDA ÅREN

På sockeln är det inristat 690 namn på svenska sjömän som omkom under första världskriget. 

Oscar Fredriks kyrka

”Jag har letat hela dan efter en boll som går att äta”

Som om

Det är som om jag inte ska ha någon hund. Jag ska inte tro att det skulle kunna fungera. Alla andra fixar det – alla utom jag. De klarar sig, det ordnar sig.

Everybody got all the money
Everybody got all the beautiful clothes
Everybody got all the flowers
I don’t have one single rose

I feel a change coming on
And the fourth part of the day is already gone

Det är bara jag som lyckas få en skotträdd flat som inte kan uppföra sig ordentligt. Som kanske måste tas från dagis på grund av ”aggressivitet”.

Varför kunde jag inte få en hund som är någorlunda problemfri? Varför ska det alltid vara något? En kan inte vara ensam, en kan inte umgås med hundar. Det är alltid nåt jävla fel på dem som sabbar ens tillvaro. Man får aldrig vara glad. Aldrig njuta. Aldrig känna: Den här gången funkar det! Alltid ångesten som flåsar en i nacken: När ska det spricka? Nu sprack det! Tillvaron som ensamstående, lågavlönad skuldtyngd kvinna med hund går inte ihop och har aldrig gått ihop. Aldrig någonsin. Det var därför jag på alla frågor om vad jag skulle bli när jag blev stor svarade ”hemmafru med hund”. Här är jag idag: heltidsarbetande med en hund som inte kan vara på hunddagis och som saknar dagmatte.

—————————

Hund bet hund

Hund, min, bet hund, någon annans. Det hon gjorde i tisdags ledde till blodvite. Det är inte första gången, det har hänt ett flertal gånger förut, även om det var länge sen sist. Så i onsdags tog dagispersonalen in mig på ett allvarligt samtal. De sa att de måste försöka bli mer ledare över Vanna så att hon inte tror att det är hon som bestämmer. Att jag borde se över min ledarroll också. Det är bara det att jag inte anser mig ha några större ledarskapsproblem. Jag har heller inga problem med henne vad gäller andra hundar. Hon är snällheten själv när hon träffar främmande hundar; hundar på promenader eller hundar i rastgårdar. Den enda gången jag sett henne visa tecken på aggressivitet var när en liten ilsken tik rusade fram till henne lös och började morra. Då hörde jag att Vanna morrade tillbaka och tog henne snabbt därifrån. Jag har haft henne i ett och ett halvt år och hon har aldrig gruffat med en hund. Utom på dagiset. Och jag inser att hennes dagar kan vara räknade. Det är inte roligt för personalen att ha en hund som i vissa situationer överreagerar och agerar fysiskt. I tisdags var det sannolikt en kombination av att jag satt bredvid henne i soffan och att det var smörgåsar på bordet – hon vaktade sitt revir. Hundar blir kaxigare i sin ägares närvaro. Men varför räckte det inte att morra lite, varför måste hon bita hål? Jag frågade om de upplevde att det var spänt inne på dagiset, varje dag, när andra hundar kommer nära? (De flesta incidenter har inträffat i rastgården.) Nej, det gjorde de inte. Men det hjälper inte. Det är uppenbarligen så att hon till och från hamnar i situationer som gör henne benägen att slåss. Det är inte säkert att de andra hundägarna vill ha en sådan hund på ”sitt” hunddagis. Jag har själv ångest – en vacker dag biter hon kanske så hårt att det blir riktigt stora skador. Det var inte vackert att se och höra henne i tisdags.

Jag lever kanske i förnekelse. Jag kanske har enorma ledarskapsproblem. Jag är kanske en usel ledare.

Det måste vara Vannas bakgrund som spökar. Hon bodde och levde bland hundar, hon bodde inte i hus bland människor. Hon träffade människor när hon gick på promenader etc, men hon bodde med andra hundar. Uppfödaren framställde det som att hon skulle må bättre i ett vanligt hem, att hon inte riktigt passade som kennelhund. När jag frågade varför fick jag svaret att hon inte tog plats, att hon hamnade i skymundan, något man kunde tolka som att hon var vek. Eller att hon inte kunde konkurrera med de andra hundarna om den mänskliga uppmärksamheten. Så kommer hon hit, börjar på dagis och visar sig tvärtom ta en oerhörd plats. Här är hon Drottningen – hon regerar. De andra hundarna respekterar henne och betraktar henne som ledare. Hon är ”väldigt dominant”, säger personalen, fast i nio fall av tio på ett hyggligt sätt. Det spelar ingen roll hur man grubblar, jag hittar ingen förklaring till varför hon blir så upprörd att hon måste bita. Blev hon mobbad på kenneln, är det därför hon ger igen? Jag vet inte hur jag ska tolka det, men jag har en stark känsla av att om hon köpts som valp vid åtta veckors ålder och fått växa upp som en vanlig hund i en vanlig familj hade hon inte varit som hon är nu. Hon hade kunnat umgås ”som folk”.

Vanna är ju inte konstant aggressiv – som jag sa, det är situationsbundet. Men det är illa nog.

En hund på dagis bör inte ha några bittendenser. De bör inte drabbas av en våldsam urladdning en gång var femte månad. Så… det slutar förmodligen med att jag måste ta henne därifrån. Hellre förekomma än förekommas. Jag har redan satt in en annons om dagmatte. Men jag är rädd, rädd att jag inte ska hitta någon, rädd att det ska bli som med Inka, att det plötsligt inte ska finnas någon. Att jag ska stå där ensam med en hund som ingen vill ta hand om.

Det hade möjligen varit annorlunda om hon kunnat vara med hanar istället för tikar. Hundar har en tendens att vara mest aggressiva mot sitt eget kön. Men nu är dagiset enkönat och det är få dagis som bygger på att hunden bara kan umgås med det motsatta könet.

Det är så typiskt, hon fungerar de flesta dagar, men de dagar det händer någonting spolierar de andra.