C-ordet

Imorgon undersöks min far med ultraljud.

Han kom in på sjukhuset ikväll, de lämnade honom på akuten, när han ringde vid halv tio hade han fortfarande inte fått komma ut på någon avdelning, men han hade träffat vacker (!) läkare som han förälskat sig i, han hade ätit lite yoghurt och smörgås och fått tre tabletter för att kunna sova. Själv har jag tagit en halv tablett för att kunna sova, jag har gråtit hela dan. Vi fruktar det värsta, han är gul i ansiktet med magplågor, det kan vara levern eller gallan. Det mesta stavas cancer. Jag kommer att bli faderlös vid 42, tänker jag. Detta är så overkligt; han har knappt aldrig varit sjuk, en gång när jag var liten opererade han bort blindtarmen och för några år sen fick han problem med fickor på tarmen men det löste sig med lite ändring av kosten. Farfar blev 87 och farmor blev 97, ingen (inte heller mormor och morfar) har blivit under 80.

Han får inte dö nu. Han får bara inte dö nu.

Jag kan inte koncentrera mig på jobbet, jag går omkring i ett skräckslaget vakuum. Jag förstår inte hur människorna kan leva som de gör, allting är ju meningslöst? Era små futtiga liv som ändå ska tas ifrån er. 

Ingen har älskat dig som jag. Ingen har älskat mig som du.

Annonser

Vårtecken

Vi gick till hunddagisets trädgård

Där hade våren kommit

Sen åkte vi till Bergsjön och tittade på griskultingar

Finns det några griskultingar här?

Irriterande att brödet är på fel sida stängslet

Sen fick vi idén att lägga oss på berget bakom huset

 

Vi var inte ensamma om den idén

Sök

Det verkar som om Vanna har missuppfattat något.

Hunden ska självständigt söka av ett område och lokalisera och apportera allt vilt till föraren.

Man ska apportera ett s.k. vilt i taget. Vanna försökte ta tre på en gång, men lyckades bara med två.

Man kan inte lyckas med allt! /V

Var det inte så här man skulle göra?

Nähä…

Du bestämmer

Två privata ärenden och ett professionellt hade jag på lunchen. Bara för att upptäcka att Göteborg bjöd på sitt bästa vårväder. I morse frös jag men på nu blev jag svettig. Först till stadsbiblioteket 300m2 där jag hämtade en reserverad bok. Sen till Nordstan där sömmerskan på Betjänten sa att hon inte kunde hjälpa mig då de inte hade så starka maskiner som behövs. Hon hänvisade mig till skomakare eller skräddare som syr i skinn. Eftersom skomakaren vägrat blev det skräddaren, han skulle befinna sig på Magasinsgatan 15.  Jag är inte så bra på Göteborg, sa jag, och tänkte i mitt stilla sinne: Hur länge kan man köra med det? Tio år? Hon gav mig en vägbeskrivning (ryggen mot NK, följ Drottninggatan, Magasinsgatan är en tvärgata) och jag gick dit. Det såg underligt ut. Skräddaren skulle vara på första våning i något som liknade ett gammalt hyreshus, men när jag kommit uppför trappan såg jag ingen skylt utan bara en öppen dörr som inte visade någonting annat än en hall och hörde bara mansröster tala obegripligt språk. Jag insåg att det måste vara där ändå och gick försiktigt in i hallen. En av männen sa hej och kom ut från det ena rummet. Vad ville jag nu då? Jag försökte förklara: detta halsband är för stort. Det är ett hundhalsband, sa jag – för säkerhets skull. När han fattat vad jag menade började han sprätta upp sömmarna med ett litet verktyg. Oj vad han sprättade. Nu blir det nog för långt, sa jag nervöst (jag vill inte ha ett för litet halsband!) men det var bara för att jag inte hade någon förståelse för sömnadskonsten. Han måste sprätta så långt innan han kunde börja sy. Så sydde han. Mycket kraftfullt. Därefter tittade vi på det och konstaterade båda att nu hade själva bandet blivit fel, det var ju anpassat till det andra måttet. Det fattade han snabbt och börja sprätta igen och sy igen. Klart!

– Vad vill du ha för det?
– Du bestämmer.
– ?
– Du bestämmer.
– Jag kan inte bestämma!
– Du bestämmer.

Här går han i riktning från mig, som för att sätta punkt. Jag fick känslan att jag egentligen inte behövde betala alls och började gräva i plånboken. ”Räcker det med en 50-lapp?” Jag lade den på bordet och han viftade iväg mig som en fluga – samtidigt som han vänligt sa hej då (och jag tack så mycket).

Så skulle det alltid vara. Man själv bestämmer priset!

Fan vad sköna de är, tänkte jag, de där ytlänningarna.

Det var så varmt att jag måste köpa glass.

Jag gjorde som ungdomarna och slog mig ner vid kanalen.

Men jag dinglade inte med benen. *för gammal*

Nu hade jag bara mitt ärende å yrkets vägnar kvar.

Hej Kammarrätten!

  😦

Passerade Trädgårdsföreningen på vägen ”hem” och Gamla Ullevi.

Det spelades bättre boll på Gunnar Nordahls/Grens tid.

Det spelades bättre boll innan de unga tog vid
Det spelades bättre boll på gräsplanen hemmavid