Skogskyrkogården

Vi var på Skogskyrkogården och tittade på de tre alternativen: minneslund, askgravlund, gravsten. Askgravlunden är tänkt att vara en kompromiss, men det är en dålig kompromiss, där ligger den döde tätt sammanklistrad med andra, som ett namn i mängden. Det påminner om en massgrav med soldater, som de tyska namnen på Kviberg,  även om de har hela stenplattor i marken. Här får man en egen liten ruta där namnet och årtalen knappt ryms. Hur kul är det? När jag ska gå till min fars grav får jag samtidigt gå till en massa andra gravar: där ligger han och trängs med Sture och Bettan och Kalle och Torsten… Nej, det kändes inget vidare. Tanken är god, men det blir fel på något sätt.

Minneslund känns också svårt. Att han ska lösas upp och anonymiseras. Att man ska sitta på en bänk och glo på ett rinnande vatten.

Men om man nu ska ha en sten, vem ska sköta den? Vill man pröjsa en massa stålar till kyrkogårdsförvaltningen? Helst hade vi velat ha en enkel sten omgiven av gräs, där man kunde sätta en vas med blommor om man ville.

Vi är redan uppe i 40 000 kr. Om det kommer 75 personer till minnesstunden (man vet aldrig) kostar bara det kalaset 13 000.

Jag minns  hur absurt jag tyckte det var att inte mormor var med på samlingen efter sin begravning. Hur kunde huvudpersonen själv lysa med sin fullständiga frånvaro?

Jag och pappa som alltid pratat om andra – deras död, deras sorger och bedrövelser. Nu ska jag sitta och prata med någon annan om honom. Det känns som ett svek. Det var ju du och jag, Åke!

(Vet du vad Erik sa till mig sista gången han besökte dig, kvällen innan du dog? ”Jag trodde aldrig Åke skulle gå före mig.” Nej, han är äldre än du, fem år äldre, men ni har varit bästisar sen urminnes tider.)

Det var du och jag som gick till begravningsbyrån när farfar dött, du och jag och Roland.

Det var aldrig meningen att du skulle dö. Det förstår du väl! Du skulle vara ett fett undantag. Men framför allt skulle du bli gammal. Gammal och senil, det var det öde vi hade bestämt åt dig. Och så går du och får en jävla cancer vid 75 års ålder.

Farfar blev 86, hans bror Ernst blev ännu äldre och hans bror Gustaf Adolf blev allra äldst (bortåt hundra – helt klar i knoppen till skillnad från de andra). Karl dog utsliten på sinnessjukhuset så honom kan man inte räkna. Din moster var en bra bit över 80 och hade inte din morbror dött i Ängelholmsolyckan hade han säkert blivit en gammal gubbe. Din mor skulle fylla 98.

Alla blev riktigt gamla utom du.

I tio år till hade du kunnat leva och vara vital. Tio år till hade vi kunnat få ha dig kvar. Men så fort den tanken tänks säger förnuftet att du lika gärna kunde dött för tio år sedan. Eller tjugo. Eller trettio.

Du kunde ha dött när du blev pensionär. Du fick tio friska år efter pensionen, eller egentligen nio, eftersom du gick kvar ett extra år.

Ni skulle sälja huset och flytta till lägenhet. Mamma fyller 70 i höst, hon får fira födelsedagen utan dig.

Hon är änka nu. Kan du fatta det?

Du var så söt på sjukhuset när du skulle hem dagen efter. ”Hej då mamma så kommer jag snart.” Ibland, fast sällan, sa du mamma.

Vi var så rädda att du inte skulle hinna hem. Men du kom i ambulans och de fick bära dig på den skakiga gatstenen. Vem kunde trott det när ni lade den för snart fyrtio år sedan, att du en gång skulle föras tillbaka på en bår? Det gjorde ont i din stackars mage.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s