And I dreamed I was dying

And I dreamed that my soul rose unexpectedly 
And looking back down at me 
Smiled reassuringly

Idag bar jag urnan med min fars aska till graven. Den var tung, jag höll den i famnen, mot mitt bröst. Det gjorde ont.

Jag gick som i en film. Så verklighetsfrämmande.

När vi kom fram skulle vi sänka ner den samtidigt som klockorna ringde. Vaktmästaren lindade upp bandet och jag bad min bror hålla i det. Själv höll jag i urnan tillsammans med barnen. Jag höll den så länge som möjligt – tills jag måste släppa. Nu är du borta, pappa. Men ändå alltid här. Hos mig.

Fast jag vet inte riktigt hur jag ska klara mig utan dig. Det enda jag vet är att jag inte bryr mig om någonting längre – att livet har blivit så meningslöst. Det har alltid varit meningslöst men nu är det meningslöst på ett annat sätt – jag orkar inte oroa mig för vad som ska hända med mig. Det är som i visan: The future’s not ours to see. Nu vet jag ju att det värsta kan hända och redan har hänt. Livet är meningslöst i sig självt. Vi föds och vi dör och vi har ingen kontroll över vare sig det ena eller det andra. Det är bara att leva – bara att dö.

Häng dom högt

Men hur tänkte Polarprisarrangörerna när de mitt i den gripande strofen ”Kathy, I’m lost, I said, though I knew she was sleeping. I’m empty and aching…” brutalt bryter med en reklambild av Polarprislogon och en decibelstark gräslig jingel? Så fullständigt obegripligt, och okänsligt. Den som gör något sådant vet inget, absolut inget, om vad musik gör  – och ska få göra – med dem som nås av den.

De förstörde ju även Fridas bidrag Sound of Silence (som att rapa publiken rakt i ansiktet) men hela sången går faktiskt att se/höra på TV4 Play.

Som kärleken

Vi flyttar från lägenheten till huset

***

I föräldrahemmet finns det tre öppningar från köket: en mot hallen och ytterdörren, en mot hallen och trappan upp till andra våning och en mot vad vi kallade ”lilla rummet” där pappa brukade sitta vid skrivbordet och arbeta om kvällarna.

När jag var barn var en av våra återkommande lekar att jag sprang från ena änden av köket, rakt igenom det, bort till lilla rummet där han tog emot mig. Jag klättrade uppför hans ben och gjorde någon sorts kullerbytta i luften.

Det var i samma rum som han dog.

Så lång den sträckan kändes då, så kort den är nu. Sträckan mellan mig och honom. När man är liten är allting stort, när man är stor är allting litet.

Jag trodde aldrig han skulle dö. Jag trodde han var odödlig. Som kärleken.

Pappa var på sjukhus

Åh vad jag önskar att jag med Annika Norlin kunde sjunga:

Pappa var på sjukhus, han klara’ sig bra
Men han är mycket smalare nu

När han blev sjuk slutade jag höra av mig till en kompis som jag till och från brukade träffa och käka dagens med i Göteborg och som jag känt sen jag var ung – i nästan två decennier. Jag tänkte att när inte jag hör av mig så hör väl hon av sig, det hade jag gjort (om jag varit hon). Men hon hörde aldrig av sig. Nu funderar jag på att skicka ett sms:

Hej. Pappa blev sjuk i mars och dog i juli. Jag har sagt upp mig från jobbet och kommer tillbaka till Gbg i okt. Hör av dig om du vill ses.

Vad annat kan man skriva? Möjligen: ”Vi kan väl ses.”

Visst hörde jag av mig oftare än hon, men vad har det för betydelse? Jag trodde inte att vår kontakt byggde på att jag hörde av mig. Jag trodde ändå den byggde på att vi hade ett gemensamt intresse av att hålla kontakten, oavsett vem som höll den/tog den. Men denna långa tystnad får mig att undra.

Om vänskap funnes: vore vi vänner?

Fasader

Förresten ska man inte inbilla sej att andra är fullt så stabila och balanserade som de kan verka. Vi bygger upp fasader lite till mans, vi vill inte att kreti och pleti ska veta hur vi har det inombords.

Det är inte speciellt svårt att simulera stiltje utåt medan det blåser styv kuling på insidan.

Och i många fall är det antagligen klokt. Man ska se upp med att ge utförliga, uppriktiga svar om någon artigt förhör sej: Hur mår du?

Det är inte säkert att de är särskilt intresserade.

Och begriper de inte vad man menar, förnimmer man ingen tröst av att anförtro sej.

Ibland är det nog förståndigt att spara på öppenhjärtigheten och vänta tills man råkar i samspråk med någon som av egen erfarenhet vet hur det känns, annars blir det som att gå till järnhandeln och försöka köpa bröd.

Stefan Andhé

Halländska vinodlingar

Idag fick vi gå upp i ottan (med våra mått mätt) och åka ut till husses jobb, en uppfostringsanstalt för vanartiga gossar – eller snarare ett behandlingshem för unga män med problem.

Vad är det? frågade jag husse. Vin, sa han. Vinbär? sa jag. *spela dum* Nej, vin, sa han, vindruvor. Jaha. Jag hade ingen aning om att det fanns vinodlingar i detta gudsförgätna landskap.

Vanna imponerade på mig genom att äta björnbär direkt från buskarna. Jag älskar björnbär, men de smakar ingenting i år. 😦

Min bil skulle hissas upp i taket och undersökas då den visat oroväckande tecken på att inte vara riktigt frisk. Det var tydligen inte så allvarligt – beläggningar på bromsskivorna.

The Boxer

Nu är ju detta inte (heller) en hundras (även om det kan vara).

Now the years are rolling by me
They are rockin’ evenly
I am older than I once was
And younger than I’ll be and that’s not unusual
No it isn’t strange
After changes upon changes
We are more or less the same
After changes we are more or less the same

Men har man någonsin hört en vackrare version?