Vannas missnöjda stön

Vanna har olika stön. Ett är trötthetsstönet. Det är långt. Ju tröttare hon är, desto längre är det. Ett annat är missnöjdhetsstönet. En typisk situation är denna:

Matte hämtar vindruvor i kylskåpet som hon lägger på ett fat. Matte går till sängen och lägger sig med fatet bredvid sig, läsande en bok. Flatte hoppar upp i sängen, tittar på fatet med vindruvor, vänder bort huvudet och lägger ner hakan. Det är då det kommer. Missnöjdhetsstönet. Det är ganska kort, men tillräckligt långt för att man ska förstå budskapet: Vindruvor. Jaha. Det innebär att jag inte kommer att få någonting. Jahajaha. *stööön*

Hade det varit äpple hade hon kunnat hoppas på skrutten, ja, nästan vad jag än äter kan hon hoppas på något, rester eller smulor. Inte när det gäller vindruvor. Det lär inte vara nyttigt för hundar.

Inte leva utan henne

Igår fyllde min brorson tio och blev vederbörligen firad.

Bl.a. fick han en tröja i storlek XL och en afrikansk kniv från mormor (eller murmur, som han uttalar det på skånska). Ingetdera lär han kunna använda den närmaste tiden. Murmur ger alltid en vansinnig massa presenter så XL-tröjan var en av typ fem tröjor. Hon har någon sorts bytesverksamhet där hon bor, jag vet inte hur det går till. Hon ringde tre gånger under kvällen också. Tredje gången tog barnens mor luren och sa att vi måste äta middag – en dyrbar middag – och därför inte kunde prata mer. Man får vara brutal, sa hon när hon lagt på. (Man får inte vara sentimental.)

Ja här sitter vi nu igen, konstaterade vi, och äter hjort. Två gånger på två veckor!

Vi skulle egentligen ha ätit vildsvin, men Widerbergs i Lund svek oss.

Före middagen gick min brorsdotter och jag en runda med Vanna i omgivningarna. Vi funderade på hur många hus det ryms i det här huset.

Dessvärre blev både husse och jag gravt allergiska när vi stack in näsan i kattrummet. Det märks att jag inte haft katt på över ett år, jag har inget skydd. Jag återsåg vännerna från i somras – de var riktigt stora nu och hade blivit riktigt förståndiga.

Mamma Katt hängde i trappan som vanligt och studerade Vanna. De långhåriga är till salu, men hittills har ingen köpt dem. Alla i familjen har varsin favorit. Barnens mor har Vitsock/Minou som sin favorit så till den milda grad att hon inte kan leva utan henne. Det sa hon: Jag kan inte leva utan henne.

Sonja!

Ja, här är jag
med mitt misslyckade liv
och min maskiga svamppåse.

I svampskogen
ur Hästens öga 

(Sonjas sista och bästa diktsamling)

Raderna föll över mig  i samma ögonblick jag skulle sätta på tevatten och kände mig mer än vanligt ensam. Då ropade Sonja på sig själv (och alla andra som känner sig lika misslyckade som hon). Fördelen med att man som ung läste mycket poesi är att den satte sig i skallen. Men man kan inte längre recitera långa dikter utantill.

Glädjen dog

Glädjen i att ha hund dog en smula igår. Det känns allmänt missmodigt.

Innan äppelincidenten hoppade hon över buskarna till grannens altan och åt upp kattskiten i dennes rabatt. Det kunde jag heller inte hindra, fast jag var så nära henne. Jag fick kliva över buskarna själv och då var det för sent.

Det är inte som att jag inte har försökt (under de här två åren). Jag har kapitalt misslyckats. *googlar vattenpistol*

Det meningslösa

Ibland tänker jag på det meningslösa i att försöka få Vanna lydig. Jag vet inte om det hade gjort någon skillnad om jag haft henne sen hon var valp, det kan ju ingen veta. Men det hade ingått i min uppfostran att hon skulle komma när man ropar, oavsett vad. Nu har jag haft henne längre än hon var på kenneln och hon kommer fortfarande inte om hon inte känner för det, d.v.s. om det finns äpplen eller skit i närheten. När jag hämtade henne sa uppfödaren att hon var som en stor valp. Hon sa att hon ÄR en stor valp. Hon kunde knappt ens sitt. Hon kom på visselpipa + namn. Men det var inget ovillkorligt kommande. Vanna kom när hon kom. Alla hundarna sprang omkring och käkade skit bäst de ville. ”Hon är en gris.”

Skillnaden är att en valp som man hämtar vid åtta veckors ålder inte har hunnit få en massa (o)vanor. Det var inget som direkt förbjöd Vanna något. Hon tilläts härja fritt. Jag säger ingenting om det,  jag förstår uppfödaren och hennes medhjälpare, de gick ut med ett stort antal hundar i skogen. Vanna var  inte apporteringstränad – mer än ytterst lite – och  tillhörde inte de hundar som fick bo i huset. Det ställdes nästan inga krav på henne. Därav ”stor valp”.

Det är ingen konst för en hund att komma på en signal om den inte är på väg att göra något speciellt. Vanna är jätteduktig – utom…

Senast ikväll försökte jag hindra henne från att rusa in i buskarna i mörkret, jag var påpasslig och visslade när jag såg att hon var på väg. Det hjälpte inte. Jag fick ge mig in där i mörkret och fann henne stående i en stor hög av äpplen. Jag tog ett äpple ur käften på henne. Sen skällde jag ut henne – mot bättre vetande.

Det är inte själva äppelätandet eller skitätandet som är det egentliga problemet, det är att hon ignorerar mig. Säger jag ingenting kan jag ingenting säga. Men när jag ropat på henne eller sagt nej och hon ändå inte reagerar, då blir jag förbannad. Och det hjälper inte att  bli förbannad. Hundar har kort minne och styrs (som människor, sägs det) av lustprincipen. (Men människor vet att det finns en olustprincip, att efter sött kommer surt. Hundar bryr sig inte om det sura om de fått det söta – det är ju därför det är så meningslöst att bestraffa det redan skedda. De kan inte tänka. De minns bara de underbara äpplena, den underbara skiten.)

Så här står man, på samma fläck som för ett och två år sen. Det känns lite… öh… bittert.

Ännu bittrare när jag vet att det är – måste vara – en träningssak.

Om jag tränar Vanna tjugo gånger om dagen och blir hårdare mot henne så kanske hon om ett år kommer att lyda mig ”även fast” (som ungdomarna säger) jag ropar när hon är på väg in i buskarna. Hur ska jag orka lägga ner den mödan? Hur ska man träna om man inte vill träna med lina? Diverse övningar… och en allmänt strängare policy. Det är det jag ser framför mig.

Vanna vill ju lyda och är väldigt lyhörd i största allmänhet, mer än min förra hund (som ändå var lydigare!).

Det tröttsamma i att övningarna inte ger resultat. Jag har den sista tiden ändå försökt: ”Om du låter bli det äpplet får du ett äpple av mig istället.” Jag tänkte att det kunde vara en framkomlig väg. Men ingenting verkar fungera. Varken hårdhet eller mjukhet.

Jag testade vattenflaska på henne häromveckan och det tycktes ha en viss avskräckande effekt. Jag sprutade en stråle i ansiktet när hon inte lydde mitt nej. Men detta måste upprepas ett antal gånger i ett antal situationer tills hon verkligen respekterar nej. Och jag är inte överdrivet förtjust i att spruta vatten på min hund även om det rör sig om en övergångsperiod.

Jag undrar om det är så att det blir konstigt för henne att hon ibland får äta äpplen, ibland inte. Att hennes hjärna inte fattar varför det är förbjudet ibland och ibland inte. Det jag försöker lära henne är att komma när jag ropar OCH respektera ordet nej. De är de två sakerna. Det innebär inget totalt äppelförbud. Det vore helt ogörligt, som jag ser det. Precis som att vänja henne av med att äta skit. Då skulle man få bestraffa bort skitätandet och aldrig någonsin låta henne komma i närheten av skit, alltid ha henne kopplad. Det är uteslutet.

Ingenting annat intresserar henne tillräckligt mycket för att det ska vara omöjligt att stoppa henne – människor eller hundar eller rådjur eller harar. Bara sånt som går att äta (och rulla sig i).

Karl Ove och Ellen

Jag upptäckte att Knausgård ska tillbaka redan på tisdag så nu är det bråttom. Jag började idag.

”Och mannen som tio år senare sitter på ett berg och dricker kaffe från samma röda lock, eftersom han har glömt att packa ner kaffekoppar innan de gav sig iväg, vem var han? Han med det välansade svarta skägget och det tjocka svarta håret? Han med de känsliga läpparna och de glada ögonen? Å, jodå, det var min far, självaste pappa det. Men vem han var i sina egna tankar i det ögonblicket, som i alla andra ögonblick, är det inte längre någon som vet. Och likadant är det med alla de här fotografierna, även med dem på mig. De är helt tomma, den enda betydelse som kan utläsas är den tiden har gett dem. Samtidigt är fotografierna en del av mig och min allra privataste historia, precis som andras fotografier är en del av deras. Meningsfullt, meningslöst, meningsfullt, meningslöst, det är den vågrörelse som går genom våra liv och utgör dess grundläggande spänningskraft.”

Det var dumt av mig att börja med Ellen, jag skulle ha börjat med Karl Ove, jag fick dem ungefär samtidigt och stod i kö på båda hur länge som helst. Skam till sägandes gav jag upp efter drygt halva Ellenboken och ögnade bara igenom resten. Inte för att det var något fel på den, tvärtom, men det blev för mycket.

Jag trodde först att det var en riktig hund i hundaffären.

Vi köpte ett nytt sätesskydd till bilen
– Vanna förblir lika deprimerad
– men hon har ingen åksjuka längre!

Enkelmarkering

Vi har inte kommit så långt som till dubbelmarkering. Det står i retrieverboken att det är bäst att hunden blir säker på enkla markeringar innan man börjar med dubbla.

En fördel med att inte träna så mycket är att man kan inbilla sig att hunden är betydligt bättre än den i själva verket är. Det blev plågsamt uppenbart för mig när vi tränade markering att jag har en hund som inte vet vad stadga är. Det är inte bara det att hon inte kan hålla sig ”ibland” – hon förstår verkligen inte vad som förväntas av henne, att hon ska sitta absolut still och vänta på kommando.

Det blev inte direkt bättre av att jag blev hysterisk. Å andra sidan är hennes apporteringsintresse så stort att hon inte bryr sig så mycket om en vrålande galning, jag kunde inte låta bli att skrika. (Nej nej nej! Fast jag vet att nej är bannlyst när man tränar – det ska vara LUSTFYLLT!) När jag trodde att hon förstått och vågade kasta med henne helt lös stack hon lik förbannat. Då övergick jag till att alltid ha kopplet över bogen. För säkerhets skull.

Själva apporteringen brukar fungera. Men naturligtvis inte när jag filmade. Hon hade säkert gjort femton felfria markeringar när hon helt plötsligt 1) slarvar med greppet 2) bestämmer sig för att hon nog hellre vill gräva ner apporten i sanden än lämna den till mig. Just den här markeringen var dessutom extremt lätt eftersom hon inte behövde anstränga sig det minsta lilla för att hitta apporten. Men vad hjälpte det…

Det är väldigt svårt att kasta och filma samtidigt.