Karl Ove och Ellen

Jag upptäckte att Knausgård ska tillbaka redan på tisdag så nu är det bråttom. Jag började idag.

”Och mannen som tio år senare sitter på ett berg och dricker kaffe från samma röda lock, eftersom han har glömt att packa ner kaffekoppar innan de gav sig iväg, vem var han? Han med det välansade svarta skägget och det tjocka svarta håret? Han med de känsliga läpparna och de glada ögonen? Å, jodå, det var min far, självaste pappa det. Men vem han var i sina egna tankar i det ögonblicket, som i alla andra ögonblick, är det inte längre någon som vet. Och likadant är det med alla de här fotografierna, även med dem på mig. De är helt tomma, den enda betydelse som kan utläsas är den tiden har gett dem. Samtidigt är fotografierna en del av mig och min allra privataste historia, precis som andras fotografier är en del av deras. Meningsfullt, meningslöst, meningsfullt, meningslöst, det är den vågrörelse som går genom våra liv och utgör dess grundläggande spänningskraft.”

Det var dumt av mig att börja med Ellen, jag skulle ha börjat med Karl Ove, jag fick dem ungefär samtidigt och stod i kö på båda hur länge som helst. Skam till sägandes gav jag upp efter drygt halva Ellenboken och ögnade bara igenom resten. Inte för att det var något fel på den, tvärtom, men det blev för mycket.

Jag trodde först att det var en riktig hund i hundaffären.

Vi köpte ett nytt sätesskydd till bilen
– Vanna förblir lika deprimerad
– men hon har ingen åksjuka längre!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s