Vad är människan för ett djur?

Depressionen eller vad man ska kalla det som jag är inne i fortgår med oförminskad kraft. Men jag har läst en bra bok. Den heter The Help på engelska och Niceville på svenska.

Författaren Kathryn Stockett är uppvuxen i Jackson, Mississippi, där handlingen utspelar sig 1963. Hennes farföräldrar anställde på 50-talet en svart hemhjälp vid namn Demetrie som stannade hos dem i 32 år. Demetrie var alltså en del av författarens egen 70-talsbarndom och ligger till grund för skildringen. (Man kommer oundvikligen att tänka på Mississippi brinner som också utspelar sig på medborgarrättsrörelsens tid. En av de vita sydstatskvinnorna säger till FBI-utredaren Mr. Anderson, Gene Hackmans rollfigur, att man uppfostras till rasism, man föds in i den: ”You breathe it.” Mr. Anderson/Gene Hackman återger i sin tur faderns replik: ”If you ain’t better than a nigger, son, who are you better than?” Även Niceville blev film förra året – Oscarsnominerad.)

Demetrie understood, to the letter, what she was and was not allowed to do as a black person working for a white family in Mississippi. Rule number one: she wore a white uniform to work, every day. That white uniform was her ‘pass’ to get into white places with us – the grocery store, the state fair, the movies. Even though this was the 70s and the segregation laws had changed, the ‘rules’ had not.

Saker förändras på ytan men inte under. Den amerikanska södern genomsyras av rasism; det är kanske inte så konstigt med tanke på att hela samhället bygger på en slavtradition.

When our family took holidays on the coast, Demetrie was paid to come along. She’d stand out on the sweltering hot beach in her white uniform and stockings, watching us swim. We’d stay in our cousin’s tiny one-bathroom house and Demetrie had a special cot she slept on and a toilet outside. But there was only one bathtub, so Demetrie bathed in her clothes.

Den enda gången hon såg Demetrie utan sin tjänsteuniform var när hon låg i kistan. Snacket om att de var som familjemedlemmar kunde nog stämma om man betraktade dem som hundar som hade sin egen hundkoja.

Trots sitt dystra tema är boken rolig också. Jag skrattade högt när en rasistisk tant säger till en annan rasistisk tant: ”Det finns rashatare här i stan.” Nåja, de var inte så gamla, de var unga, men de var tantiga till hela sitt väsen. (Båda är aktiva i föreningen som samlar in pengar till De Stackars Svältande Barnen I Afrika – för att göra det hela ännu mer absurt.) Rashatare, det är de som misshandlar negrer och dödar dem i värsta fall. Vi är ju inga rashatare, vi är förståndiga människor som förstår att negrer och vita bör hållas åtskilda och inte dela toalett på grund av smittorisken, negrernas oförmåga att sköta sin hygien osv. Det är lite som Sverigedemokraternas resonemang: så länge man inte slår ihjäl folk – eller förespråkar ihjälslagning av folk – kan man aldrig vara rasist. Tredje största partiet nu! (Men ändå rasister enligt Bengt Westerberg. Heja Bengt!)

Kända företeelser som mordet på Medgar Evers skildras genom romanpersonernas reaktioner och gör det ännu mer verkligt; detta har faktiskt hänt. Så här var det. A bullet from the back of a bush took Medgar Evers’ blood som Bob Dylan sjunger.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s