Lycklig barndom

Det påstås att Joan Didion, den amerikanska författaren och journalisten, skulle ha sagt att hennes dotter hade en så lycklig barndom, ”hon hade över 80 klänningar”. Det är nästan lika kul/hemskt som när Ryan O’Neal sa att Tatum hade världens bästa barndom: ”Hon fick träffa drottning Elizabeth.” (Det sa han on national TV.) Vad har barnen att gnälla över? Va? Raden av självömkande föräldrar tar aldrig slut. Jag tror ibland att vi alla hör hemma på detta forum. Det är bara en fråga om utsträckning: högre eller lägre.

Annonser

Lita aldrig på en (lycklig) man

Jag läser en intervju med Per Wästberg då jag precis är upptagen av hans dotters bok: Om man håller sig i solen. Den anses vara självbiografisk, dottern säger det också. (Svår genre, barndomsskildringar, vad är fakta, vad är fiktion?)

johanna

I boken framgår att Per W hade ett förhållande med A när han var tillsammans med Johannas mor, Margareta Ekström. Det har han haft i fem år när glassiga Månadsjournalen gör ett reportage om det lyckliga paret, de som älskar och respekterar varandra och aldrig grälar och bor så vackert och har det så underbart. När han sedan lämnar henne – för att hon får nog – säger hon till en väninna att hon får ”smaka egen medicin”. Per Wästberg var gift när de träffades och de levde själva dubbelliv. Det är först när den gemensamma dottern föds som Per Wästberg bryter upp (efter att de alla tre gjort ett misslyckat försök att leva ihop – hingsten med sina båda ston).

Jaha, sen, när P varit gift med A en tid, lämnar han också henne efter ett dubbelliv med sin nuvarande hustru. Han är helt inkapabel att avsluta en relation innan han påbörjar nästa.

Jag kom till utanför äktenskapet. Mamma var nyskild sedan några månader tillbaka när hon blev gravid, pappa var fortfarande gift och levde med A-L. /…/ Pappa hemlighöll sitt förhållande med mamma i sex års tid. Det var först när mammas graviditet inte längre gick att dölja som han berättade för A-L att han hade en annan relation.

Man kan ta lättsamt på otrohet. Huvudsaken är att man är trogen sig själv och inte kvinnorna (som Jörn Donner sa att Ingmar Bergman sagt). Men det går inte att frigöra sig från tanken att det är något väldigt sliskigt över alltihop: han var ju uppenbart inte lycklig och ändå spelar han lycklig. Om inte hans definition av lycka är lögn. Är det det dottern genomskådar? Hela boken går ut på vilken fin yta det var i det där huset – inte som man stoppar in skiten i hörnen för att den inte ska synas utan som man förnekar den helt: den finns inte. Existerar inte. Allting är vackert. Av nödtvång. Och dottern kvävs. Trots att föräldrarna är snälla och toleranta och hon och hennes bror får leka bäst de vill. Det finns ingen hårdhet, ingen stränghet. Går någon av de antika sakerna sönder (Gustaf III:s käpp står i hallen) är det tråkigt men gör ändå ingenting. Det hjälper inte. Hon lämnas så ensam i detta vackra hem att hon till slut inte har någonstans att ta vägen. Hon utvecklar anorexia och modern säger att dottern är stark – ”hon behöver ingen hjälp”. Ingen behöver någon hjälp, alla klarar sig själva, beroende är svaghet. Men lycklig är man.

Per Wästberg spelar detta spel med den största övertygelse. Ännu idag betraktar han sig själv som lycklig. En lycklig man. ”Så långt från en skitstövelpappa man kan komma.”

Så ta ett gott råd syster om du vill dig själv väl / Skona ditt hjärta, var rädd om din själ En sak är säker, en sak är sann / Lita aldrig på en man

Ingrid Elam sammanfattar hans livsinställning:

Wästberg känner ingen skuld, grubblar inte heller över sina känslor utan bekänner sig på ett okomplicerat vis till kärleken som livsprincip. Tråkigt att behöva göra någon illa men livet är en fest, kärleken är orsakslös och Wästbergs ”läggning vetter åt en godhjärtad romantik”.

Jag har alltid föredragit människor som tycker att livet är pest (fyllan värmer bäst). Per Wästberg får mig att inse varför. Han gör som Ulla Billquist uppmanade oss: räknar de lyckliga stunderna blott. Men det gjorde inte Ulla Billquist. Hon tog som bekant livet av sig. En handling som jag förmodar är vår akademiledamot fullkomligt främmande.

Duktig hund

Jag kände mig lite patetisk när jag gick ut med äpple, skinka, mjukosttub och kampleksak i fickorna, men vad gör man inte. Ska det tränas inkallning så ska det.

Jag visslade tre signaler och belönade hela promenaden igenom. Ibland bara när hon gick omkring mig och ibland satte jag henne och gick iväg och visslade in. Det visar sig då att kampleksaken nog är den bästa belöningen, hon ser den som en dummy. Man får kampa och sen får man bära – jag tror att det slår allt som går att äta. (Utom möjligen bajs. Jag föreslog en gång helt oseriöst att man skulle avla bort den bajsgen som härjar bland flattarna och fick svaret att rasen i så fall skulle dö ut. 😦 Äckligare hundar får man leta efter! Värre än labbarna!) För när Vanna ”jobbar” är hon inte särskilt godisbenägen.

Några gånger när jag märkte att hon fick något intressant i näsan sa jag bara ”Vanna” för att testa henne. Jag har ju inte kallat in då, och behöver inte skämmas om hon inte kommer, men hon vände alla gångerna , om än inte på fläcken utan efter en viss betänketid – ”ok då”. Och fick rätt bra belöning. Hon kan inte gnälla på att jag inte har belönat henne! 😉 Jag har inte gjort annat! 

Den lätthet med vilken Vanna tar sig upp på kyrkogårdsmuren…

IMG_5335

…upphör aldrig att förvåna mig. 

Flyt kontra störningar

Lektion nr 9 i klickeriets e-postkurs var riktigt intressant. Om hunden får ett flyt blir den inte lika känslig för störningar. Flyt = automatiserat beteende, att hunden kan utföra beteendet utan att behöva tänka efter. Säger man sitt sätter den sig direkt. Den behöver inte koncentrera sig på uppgiften, det går av sig självt.

Ett bra mått på flyt är att hunden kan utföra uppgiften ca 20 gånger på en minut. Poängen är att hunden i allmänhet då kan utföra samma uppgift även med störning(ar).

Kort sagt – är bara beteendet tillräckligt inlärt, förlorar störningarna mycket av sin kraft.

Vilket i sin tur betyder att man tjänar på att träna in övningarna riktigt ordentligt i absolut störningsfri miljö:

Så istället för att stressa med träning nere på hundklubben varenda kväll (även om det är trevligt), har man ofta bättre träningseffekt genom att perfektionera beteenden hemma i trädgården fullständigt utan störningar. När du sedan efter några veckor tar med dig dina perfekta, flytande grundfärdigheter till hundklubben igen – lägg märke till skillnaden på hunden! Du har fått en ny hund!

Det påminner om hjärntvättstänket (som bl.a. Memea Mohlin skriver om när det gäller inkallning – att programmera hunden att komma på inkallning). Man upprepar någonting så många gånger att hunden automatiskt gör vad man vill att den ska göra. Man nöter in en signal, men det gör man oftast utomhus – man visslar på hunden när den inte är upptagen av någonting annat och så kommer den. Frågan är om man inte ska göra det inomhus för att utnyttja den störningsfria miljön? Jag gjorde det ett tag med Vanna och visselpipan, jag visslade tre signaler och matade henne med äpple i köket, bara för att hon skulle förknippa signalen med någonting smaskens. Jag funderar på om man inte ska börja med det igen. Och använda pipan i vardagen. Jag har sett den som ett redskap för jakten, men man skulle kunna försöka att alltid ha den med sig ut – som en nödsignal. Målet är ju en 100-procentig inkallning, men de flesta hundägare har någon akilleshäl.

Ett tag tänkte jag att jag skulle vissla (själv, utan pipa) på Vanna och belöna henne en massa gånger när hon var lös, men då finns det som bekant störningar överallt i form av läckerbitar på marken. Det är de enda störningar som Vanna inte klarar av. Det är klart att hon kom när jag visslade om det inte fanns någonting direkt ätbart i närheten just då, men en gris kunde räkna ut att hon inte skulle komma om det fanns. Så var signalen heller inte ”hjärntvättad”. Dels gav jag upp för tidigt, dels tränade jag i fel miljö. (Varför inte i koppel? Signalen betyder bara att hon ska komma till mig, oavsett om hon är en eller tio eller tjugo meter ifrån mig.) Ibland ger hon faktiskt upp läckerheterna för min skull, men inte alltid och det är det där ”inte alltid” som retar mig.

Frågan är också hur många gånger om dagen man måste vissla på sin hund för att det ska bli en hjärntvätt. Räcker det att vissla tio gånger om dagen i två veckor? Eller måste man vissla tjugo gånger om dagen i fyra veckor? Eller spelar det ingen roll hur många gånger man visslar – hunden kommer ändå att ignorera signalen om någonting mer lockande hägrar? För det har hunden gjort förut?

IMG_4630 copy

Kattgrejer

Jag besökte idag det stora köpcentret för att ”säga upp” mitt mobila bredbandsabonnemang, det utföll inte till belåtenhet, som att surfa i sirap. Jag hade fjorton dagar på mig att testa. Det räckte med två.

Soya hade fått ett paket på posten – en psykedelisk matskål.

IMG_5239
Jag köpte fyra tennisbollar till Vanna på Stadium.

IMG_5241
Jag köpte pannkakor med sylt och grädde till mig själv.

IMG_5243
Jag övervägde i tio sekunder att köpa denna bok.

IMG_5267
Som tack för skålen fick Soya en mus och två karameller.

IMG_5272Kattmatskål Tropic – rymmer 1,5 dl = Soyas dagsranson

IMG_5277
Soya äter – med förtjusning. Men detta har vi bråkat om i alla tider:

IMG_5281
Så här tycker Soya att det ska se ut.

IMG_5282
Så här tycker jag att det ska se ut.

IMG_5289
Nu går skam på torran land – nu ligger katten på hundens bur! På!

IMG_5300*ratar kattgodiset med sedvanlig arrogans*