Lita aldrig på en (lycklig) man

Jag läser en intervju med Per Wästberg då jag precis är upptagen av hans dotters bok: Om man håller sig i solen. Den anses vara självbiografisk, dottern säger det också. (Svår genre, barndomsskildringar, vad är fakta, vad är fiktion?)

johanna

I boken framgår att Per W hade ett förhållande med A när han var tillsammans med Johannas mor, Margareta Ekström. Det har han haft i fem år när glassiga Månadsjournalen gör ett reportage om det lyckliga paret, de som älskar och respekterar varandra och aldrig grälar och bor så vackert och har det så underbart. När han sedan lämnar henne – för att hon får nog – säger hon till en väninna att hon får ”smaka egen medicin”. Per Wästberg var gift när de träffades och de levde själva dubbelliv. Det är först när den gemensamma dottern föds som Per Wästberg bryter upp (efter att de alla tre gjort ett misslyckat försök att leva ihop – hingsten med sina båda ston).

Jaha, sen, när P varit gift med A en tid, lämnar han också henne efter ett dubbelliv med sin nuvarande hustru. Han är helt inkapabel att avsluta en relation innan han påbörjar nästa.

Jag kom till utanför äktenskapet. Mamma var nyskild sedan några månader tillbaka när hon blev gravid, pappa var fortfarande gift och levde med A-L. /…/ Pappa hemlighöll sitt förhållande med mamma i sex års tid. Det var först när mammas graviditet inte längre gick att dölja som han berättade för A-L att han hade en annan relation.

Man kan ta lättsamt på otrohet. Huvudsaken är att man är trogen sig själv och inte kvinnorna (som Jörn Donner sa att Ingmar Bergman sagt). Men det går inte att frigöra sig från tanken att det är något väldigt sliskigt över alltihop: han var ju uppenbart inte lycklig och ändå spelar han lycklig. Om inte hans definition av lycka är lögn. Är det det dottern genomskådar? Hela boken går ut på vilken fin yta det var i det där huset – inte som man stoppar in skiten i hörnen för att den inte ska synas utan som man förnekar den helt: den finns inte. Existerar inte. Allting är vackert. Av nödtvång. Och dottern kvävs. Trots att föräldrarna är snälla och toleranta och hon och hennes bror får leka bäst de vill. Det finns ingen hårdhet, ingen stränghet. Går någon av de antika sakerna sönder (Gustaf III:s käpp står i hallen) är det tråkigt men gör ändå ingenting. Det hjälper inte. Hon lämnas så ensam i detta vackra hem att hon till slut inte har någonstans att ta vägen. Hon utvecklar anorexia och modern säger att dottern är stark – ”hon behöver ingen hjälp”. Ingen behöver någon hjälp, alla klarar sig själva, beroende är svaghet. Men lycklig är man.

Per Wästberg spelar detta spel med den största övertygelse. Ännu idag betraktar han sig själv som lycklig. En lycklig man. ”Så långt från en skitstövelpappa man kan komma.”

Så ta ett gott råd syster om du vill dig själv väl / Skona ditt hjärta, var rädd om din själ En sak är säker, en sak är sann / Lita aldrig på en man

Ingrid Elam sammanfattar hans livsinställning:

Wästberg känner ingen skuld, grubblar inte heller över sina känslor utan bekänner sig på ett okomplicerat vis till kärleken som livsprincip. Tråkigt att behöva göra någon illa men livet är en fest, kärleken är orsakslös och Wästbergs ”läggning vetter åt en godhjärtad romantik”.

Jag har alltid föredragit människor som tycker att livet är pest (fyllan värmer bäst). Per Wästberg får mig att inse varför. Han gör som Ulla Billquist uppmanade oss: räknar de lyckliga stunderna blott. Men det gjorde inte Ulla Billquist. Hon tog som bekant livet av sig. En handling som jag förmodar är vår akademiledamot fullkomligt främmande.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s