Soyas kommunikativa förmåga

Som sagt är Soya väldigt pratsam. Idag tyckte jag att hon pratade misstänkt: Fattades henne något? så jag följde med henne ut i köket och mycket riktigt; vattnet var slut.

Notera hennes sublima sätt – inga yviga gester. Bara ett långsamt närmande mot vattenskålen, man rusar inte dit, man går i halvcirklar. Man talar artigt om att vattnet torkat bort. (Ja, de har gemensam vattenskål.)

Det ligger i sakens natur att jag aldrig lyckas fånga hennes mest hysteriska läten på film, som nu när jag gick ut i hallen: *hysteriskt läte* som betydde jag-vet-inte-vad. Kanske: ”Det hade varit roligt att gå ut nu efter över en månads fångenskap!” Lite svårt att tro att hon är i den mänskliga 80-årsåldern när hon leker.

Inatt läste jag Gubbe och katt – en kärlekshistoria. Om en pensionerad psykiater i Lund som blivit kattägare på äldre dar. Katten sökte upp dem och de blev inte av med den.

En dag råkar han trampa Kissen på svansen.

”Själv hoppas jag att hon inte ska vara långsint. En del hundar kan vara det, men jag har aldrig märkt några sådana tendenser hos Kissen. Nej, katter är nog för asociala för att kunna bära långvarigt agg till andra varelser. Darwin påstår att en hund kan känna skillnad på om man oavsiktligt snubblar på den eller ger den en avsiktlig spark. Det är möjligt att han har rätt, men jag är inte lika säker på att en katt kan göra samma distinktion. Katter tänker, om nu katter överhuvudtaget tänker, inte socialt.”

Det enda som stör mig är de ständiga jämförelserna mellan hund och katt, inte just ovanstående exempel, men det gamla vanliga som han i och för sig bara redogör för: att hunden lyder minsta vink medan katten går sina egna vägar.

Piet Hein skrev sin berömda kattvers under den tyska ockupationen. Det var ingen tillfällighet! Danmark är katten som ”är sin egen”.

«Lille kat, lille kat, lille kat på vejen! Hvis er du, hvis er du? – Jeg er sgu min egen.»

Någon sa att retrieverns berömda will to please inte är så mycket will to please (husse och matte) utan will to eat (t.ex. kycklingkorv). 

Som hundägare har jag aldrig kunnat identifiera mig med denna stereotypa bild av hunden. Jag förstår ju att det är en stereotyp och därmed inte går att applicera på varje enskild individ, men om varje enskild individ avviker, vad är då stereotypen värd? Jag förstår också att det ställs i motsats till katten: i jämförelse med katten är hunden en obrottsligt lojal typ, det är sant. Men det stör mig lik förbannat. Om hunden vore så änglalik, om dess slavnatur var så utpräglad som icke-hundägarna påstår, för det brukar vara de som talar i dessa termer, särskilt kattägare älskar att göra det, varför är hundar så ”olydiga”? Varför finns det hundpsykologer? Varför är det inte bara att säga nej och så tittar hunden tindrande på en? – Ja, matte, ja, jag ska uppfylla din minsta önskan!

Det där fattar aldrig kattägarna. Precis som hundägarna inte fattar att katten är ett extremt socialt djur – mitt i all sin asocialitet. Psykiatern vill inte kalla dem antisociala. Bara asociala. Och, får man tillägga, sociala!

Soya är nästan socialare än Vanna. Hon gör inte annat än pratar med mig om dagarna. (På nätterna ligger hund vid fötterna och katt vid huvudet.)

Boken avslutas lakoniskt med resonemanget att Kissen kanske överlever dem båda två och att det inte vore så dumt att dö hemma i sin egen säng med katten som sällskap.

”Det fanns en katt på det äldreboende där mamma tillbringade sina sista dagar. Hon uppskattade det mycket.”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s