Påsklov

Jag har påsklov.

Igår var jag på Gekås, idag har jag strandpromenerat och tränat inkallning med Vanna enligt modellen: jag kastar en boll, visslar och belönar med en annan. Har man en tennisboll och en smileyboll föredrar Vanna smileybollen, alltså använder jag den som belöning.

Först står jag framför henne när hon sitter kvar och kastar bollen åt höger eller vänster så att det inte ska bli för svårt, sen kastar jag bollen och låter henne springa efter. Första gången misslyckades hon, men alla de övriga gångerna kunde jag kalla in henne trots att hon sprang i full galopp efter bollen. Hon hade fattat galoppen!

Det var en variant på triangeln. Men vi måste träna mer i oväntade lägen. När jag visslade på stranden i ett halvskarpt läge tittade hon bara dumt på mig och jag fick upprepa visslingen. Hon kan vara allmänt oförstående inför signalen, men jag tror att det löser sig om jag börjar vissla mer på henne. Jag tror inte det handlar om att hon ”trotsar” – eller inte lyder. Hon måste bara tänka efter. Skulle jag komma nu?

Min 70-åriga mamma har ramlat och slagit sig och varit på sjukhuset i Halmstad och fått armen röntgad. Den är inte vacker. Ingenting var brutet men hon har en spricka som förhoppningsvis ska läka av sig själv. Hon sitter med armen i mitella. Man tänker: men du har ju en (1) hel arm (högerarmen dessutom) du kan använda? Ja, men… ta en enkel sak som att hyvla en ostskiva, hur gör man det när man inte kan hålla i osten? Tänkte inte på det! som Peter Dalle sa. Hon hade hemska smärtor natten till idag.

När hon ramlade – hon plockade björkris och slant i en slänt – hoppades hon såklart att ingen skulle ha sett henne, men ”en ung man” vevade ner rutan och frågade hur det gick. Vad gulligt, sa jag och ville ha fler detaljer. ”Ung man av utländsk härkomst, som man säger.” Det är ett utpräglat invandrarområde, jag bodde där i tio år och trivdes som fisken i vattnet trots att det har ett hemskt rykte. (Vilket är ganska typiskt: folk kan få de mest egendomliga föreställningar om sånt de saknar egen erfarenhet av.) Den unge mannen hade frågat om det var säkert att hon klarade sig.

En av min mors bästa egenskaper är inte bara att hon är icke-rasist utan att hon också opponerar sig när andra snackar skit om ”invandrare”. Jag har alltid beundrat henne för det – även om hon är lite felaktigt placerad på den politiska skalan i övrigt… IMHO

Män är djur, var det nån som sa

Förra året blev Vanna rädd för tjurarna i hagen som kom rusande emot henne. Därefter blev hon rädd för hästar i hage. Nu har hon blivit rädd för fotbollsspelare i hage.

D.v.s. bakom stängsel.

IMG_8701 copy

Vi har gått förbi dessa fotbollsspelare i två år, inte varje vecka, men varje månad, och nu sist märkte jag hur svansen och kroppshållningen blev låg och hon började dra i kopplet, men jag fattade inte vad det var så jag tänkte att hon bara har fått en (tillfällig) knäpp, nån konstig grej som inte gick att förklara… Idag när vi gick på samma ställe och hon betedde sig exakt likadant förstod jag: hon beter sig som när hon passerar hästar eller kor i hagar! Hon har generaliserat det ytterligare.

Att det är stängslet hon reagerar på är uppenbart, hon är inte rädd för hästar som kommer emot oss med ryttare. Jag säger då det…

Det hjälper inte att ignorera och låtsas som ingenting, gör man det fortsätter hon dra i kopplet. Hon vill bara därifrån. Dessa otäcka djur i flock! (Det mest absurda är att det är de djur hon har minst anledning att vara rädd för – de är ju instängda!) Nu även män.

Man tycker att hon borde varit vaccinerad. Varför bli rädd för något som man aldrig tidigare varit rädd för? Varför generalisera rädslan in absurdum?

***

IMG_8566

Vanna smyyyger förbi hästen.

Madame Bovary

Jag har börjat läsa Madame Bovary i underbar översättning av Anders Bodegård. Rekommenderas. Det är tjugo år sen jag läste den sist.

9100125733

Charles Bovary, som är läkare, har precis blivit änkling (efter en jobbig kärring vars enda förmildrande drag var att hon älskade honom) och en av hans patienter, som gått igenom samma sak, försöker trösta honom.

– Jag vet minsann! sade han och klappade honom på axeln; jag har haft det som ni, även jag!

När han mist sin ”salig hustru” gick han ut på åkrarna för att vara ensam och låg helt apatisk under ett träd och åkallade Herren Gud. Han ”hade velat vara som mullvadarna”, han tänkte på alla andra som hade sina fruar kvar och slog ”hårt med käppen mot marken”. Sen gick tiden:

Och vartefter, när den ena dagen följde på den andra, en vår på en vinter och en höst ovanpå en sommar, strå efter strå, smula på smula, gav det sig, det försvann, det minskade, menar jag, för det finns allt kvar någonting längst inne, som en tyngd här över bröstet, så att säga! Men som det är allas vårt öde ska man inte tappa sugen, och att vilja dö för att andra dör… Nej, ni får rycka upp er, monsieur Bovary; det går över!

Så tillägger han att hans dotter tänker på monsieur Bovary av och till. (Eftersom dottern heter Emma misstänker jag starkt att det är den blivande madame Bovary.)

Och snart är det vår; vi ska se till att ni får jaga vildkanin i jaktmarkerna, det kommer att förströ er lite grann.

Stå på armen

IMG_8721

Ännu en övning från boken som vi lärt in. Det tog några gånger (tio kanske) innan hon fattade att hon först skulle placera ena tassen på armen, därefter andra. När jag reser mig lockar jag med godis så följer hon med upp.

IMG_8941

Tungan rätt i mun

IMG_8944