Varför fick jag ingen dumsnäll retriever?

En sån som aldrig visar tänderna, än mindre använder dem?

När Vanna var lös på stranden kom det en blandning mellan cocker och springer spaniel, tik. Vanna har ju aldrig några problem med andra hundar så ägaren och jag gick en liten promenad ihop medan hundarna sprang runt.

Cockern/springern är glad och livlig men inte särskilt ”fysiskt gåpåig” – det kan Vanna tycka är lite jobbigt, är det envisa hanar som vägrar lämna henne ifred kan hon säga ifrån. Det brukar vara klassiskt tikförsvar: visa tänderna och vrålskälla, göra utfall så att den andra hunden (förhoppningsvis) backar. Hugga i luften osv.

Helt plötsligt ligger cockern/springern på rygg och gallskriker medan Vanna står över henne. Jag blir så rädd att jag också börjar skrika och rusar dit (jag antar att min hjärna såg ett worst-case scenario framför sig: tänk om hon biter ihjäl henne? för det tog aldrig slut, Vanna bara fortsatte och fortsatte med vad hon nu gjorde) och lyckas slita Vanna därifrån. Cockern/springern söker skydd hos matte. Rädda mig från flatte!

Vad fan hände?

Den andra ägaren var ganska cool men jag skämdes som en hund – varför slutade inte Vanna? Efteråt slog det mig att vi skulle ha kollat igenom cockern/springern så att hon inte blödde. Det gjorde vi aldrig. Vi fortsatte gå en stund och hon aktade sig nogsamt för att komma närmare Vanna än tio till femton meter.

Min förra hund Inka kastade sig en gång över den stackars katten på det sättet. Katt låg platt på golvet och tänkte: ”Hoppas jag överlever.” Inka gick därifrån med en bit kattpäls i käften och lämnade en chockad katt efter sig. Det var när Inka var skendräktig. Såklart. Det är enda gången Soya har blivit riktigt rädd. Både Inka och Vanna har flugit på henne genom åren och då har rädslan släppt samma dag, men sista gången gick hon en omväg om Inka flera dagar innan hon förlät henne. Det är inte roligt att vara en liten katt och få en stor hund som låter som om hon ska äta upp en över sig. Hur ska man kunna veta att hon inte kommer att äta upp en?

Det värsta är att det går så fort, jag hinner aldrig reagera förrän det är för sent.

Jag visste inte vad Vanna gjorde, om hon bet eller ej, men det var den andra hundens skrikande och att Vanna inte släppte henne som gjorde mig skräckslagen. Att jag som alla andra hundägare är medveten om att det ofta ser värre ut, och framför allt låter värre, än vad det är, är ingen tröst – ofta är inte jämt. Nere vid vattnet tyckte jag att hon rynkade nosen och såg lite ”grym” ut någon minut innan det hände. Det måste vara för att hon leker, tänkte jag, men det var för att hon började bli arg!

Idag berättade jag detta för Charlotte när hon kom och hämtade Vanna. Det kanske är bra om hon är extra uppmärksam på dagiset och kan bryta tidigt om Vanna visar humör. Charlotte lyssnade på beskrivningen och sa: ”Hon gör så.” Det är så hon gör när hon tycker att andra hundar är för livliga och lekfulla – hon trycker ner dem. På dagiset är väl de andra hundarna vana och ligger inte och skriker. Vanna är oinskränkt drottning och härskar över alla tikar. Det är bara tikar, vilket också gör mig nervös. Man behöver aldrig frukta konkurrens från hanar. Problemet med dem är att Vanna blir lite rädd och fäktar vilt för att bli av med dem, inte att hon vill ”bestämma” över dem. Sätta dem på plats.

Det faktum att jag vet att Vanna kan hamna i slagsmål och bita så det blöder gör att jag inte riktigt kan slappna av, jag hade väl det i bakhuvudet. Hon har hamnat i situationer på dagiset som lett till regelrätta slagsmål. Men de har alltid blivit sams efteråt. Den första hunden Vanna bet hette Pia och var en svart labrador, de rök ihop i ett hörn. Pias husse sa att ”det är sånt som händer”. Pias sår var minimalt och behövde inte undersökas. Några veckor senare säger personalen att Vanna går väldigt bra ihop med just Pia. Jaha?

Hon har aldrig tyckt om när det stimmas för mycket i flocken, hon blir sur även när andra hundar går på för mycket (med varandra). Det har dagispersonalen sagt hur många gånger som helst. För mycket stök och Vanna rycker in/ut. Som en polis: ”Vad pågår här då?”

Själv har jag aldrig upplevt detta, jag har t.o.m. släppt in henne i hundrastgårdar bland femton okända hundar, just för att hon alltid brukar vara så himla snäll. Jag har haft henne i 2,5 år och hon har aldrig betett sig så mot någon hund vi träffat. Hon har inte ens visat några tendenser.

Men jag tvivlar på att alla hundars mattar och hussar skulle vara lika coola som cockerns/springerns om de fick sin lilla hund utsatt för Vannas behandling. Jag får nog avstå från hundrastgårdar i fortsättningen.

IMG_2624

De har eldat på Näset. Det ser för jävligt ut:

 IMG_2649

Jag vet, de gör det för att det ska bli vackert igen.

”Naturen längs kusten mellan Skreanäs och Netas berg ——— restaureras genom röjning och bränning.”

Annonser

Ta mig till havet

IMG_2349

Jag hade köpt en ny leksak:

IMG_2376

Det var bara ett litet problem. Den saknade flytförmåga. Det förstod jag, men inte Vanna. Jag hade hoppats att hon skulle hålla i den och inte tappa den i närmsta vattendrag. Hur mycket flatten än älskar vatten, inklusive saltvatten, kan man inte begära av henne att hon ska doppa ner hela huvudet:

IMG_2386

När jag fiskat upp den var jag så överdrivet optimistisk att hon fick tillbaka den. Då tappade hon den i själva havet. Men hon begrep aldrig vart den tog vägen.

IMG_2403

Hon fattade inte att den var vid tassarna,

IMG_2404

 utan gav sig ut på något slags vattensök.

IMG_2405

Jag hittade räddningen i form av en träpåk
men vågorna sköljde ändå över min högra fot
så att jag fick vatten i skon. 😦

IMG_2425

Efter det fick flatte bara ägna sig åt naturens egna leksaker,

IMG_2428

den här t.ex., som man kunde apportera i snöret.

Strandbaden/Bryggan

”Utmärkt passivitetsträning tyckte matte – själv tycker jag att det suger.”

IMG_2188 - Kopia

Jag band Vanna när jag skulle fylla två halvlitersflaskor med sand som hon ska få kånka omkring på i klövjeväskan. Lämplig startvikt är 5% av hundens vikt = 1,5 kg för en 30 kg tung hund. Det var precis vad saftflaskorna visade sig väga: 750 gram styck.

IMG_2196

Jag ville inte att hon skulle springa omkring helt ouppvärmd. Jag försökte förklara för henne att man måste värma upp innan man släpps lös och det måste man göra i koppel – för annars skulle ju flatte vara halvvägs till Danmark. Det var därför vi tog en promenad på bryggan.”Ja, men då drar jag i kopplet! Som straff!” sa flatte och log sitt mest ondskefulla leende. Vad kan vara värre för en flatcoated retriever än att gå kopplad vid havet? Som att vara chipsälskare, besöka en chipsfabrik och inte få äta ett enda chips! ”Tortyr!” Den 15 maj bommar stranden igen för hundar – då är bara hundbadet öppet.

IMG_2226

IMG_2257

IMG_2263

Sheep in Fog

The hills step off into whiteness.
People or stars
Regard me sadly, I disappoint them.

The train leaves a line of breath.
O slow
Horse the colour of rust,

Hooves, dolorous bells –
All morning the
Morning has been blackening,

A flower left out.
My bones hold a stillness, the far
Fields melt my heart.

They threaten
To let me through to a heaven
Starless and fatherless, a dark water.

Sylvia Plath

Nu har Vanna ingen husse mer

Och jag har ingen pojkvän/partner/whatever. Vi klarade inte den berömda sjuårskrisen, egentligen klarade vi nog inte femårskrisen heller. Allting är över och förbi.

Men bor man inte ihop blir inte uppbrottet lika dramatiskt, särskilt inte när känslorna långsamt gröpts ur. Jag är van vid att vara ensam. Jag är också van vid att känna mig ensam, så skillnaden blir väl inte så gigantiskt stor.

Inka slet ut tre hussar, Vanna bara en.

Nu tänker jag mig ett liv i fullständig ensamhet för jag kan inte tänka mig att någon vettig människa vill ha den här ovettiga människan. Men det är förunderligt att livet kan vara så föränderligt: ett år har man både fast jobb och fast förhållande och en far i livet och ett barndomshem att komma hem till. Nästa år är allting borta – ingenting av det finns kvar.

Simfröken svarar

Simfröken svarade att antingen hade någon glömt stänga av jetstreamen eller hade jag råkat komma åt knappen när jag tog upp dammsugaren (se nedanstående inlägg). ”Knappen är av gummi och sitter rakt på jetstreamen. Trycker man en gång sätts den på eller stängs av.” Jahaaa… Att den skulle sitta utanför poolen, som jag fått för mig, var alltså helt fel. Man behöver inte gå över ån efter vatten, man går bara direkt på strålen. En smart människa hade säkert kunnat lista ut detta alldeles av sig själv. Men vad begär man av någon som inte ens kan sätta ihop en möbel från IKEA?

Pannkaka

Vi hade simtid klockan 20.00 = näst sista tiden, men det brukar aldrig vara någon vare sig före eller efter. Nu kan det i alla fall inte ligga någon pooldammsugare på poolbottnen, tänkte jag belåtet. Jag är ju sist – eller näst sist. Johodå, dammsugaren låg på botten med sin tusen meter långa sladd. Jag gjorde som jag skulle, jag drog upp den ur poolen och placerade den på golvet utanför bassängen. Men sladdhelvetet låg i en stor hög på golvet vilket gjorde att det blev nästintill omöjligt att gå där, vilket i sin tur försvårade för mig när Vanna väl var i vattnet. Om inte jag går runt bassängen simmar hon inte heller runt.

Det var något som inte stämde. Vattnet var ovanligt livligt idag. Ok, så någon har lämnat jetstreamen på. Hur stänger man av den? Om det nämndes på kursen så visades det åtminstone inte, jag har bara för mig att det skulle vara ”bakom” poolen någonstans. Med Vanna i bassängen hade jag inte så stor möjlighet att ta reda på saken, jag kan inte lämna henne åt sig själv, så jag tänkte att hon får väl försöka simma längs kanterna där streamen inte är så hård. Stackars Vanna vände varje gång hon fick för stort motstånd och fick en väldig skjuts tillbaka. Efter lite halvhjärtad simning i fem minuter hit och dit lät jag henne vila. Sen skulle hon simma igen i det forsande vattnet.

gris

Nu hade hon ett så kraftigt grepp om grisen (”Rör inte min gris!”) att jag fick kämpa som en dåre för att ta den ifrån henne. När jag kämpade som värst plaskade hon själv som en dåre med frambenen, alternativt sjönk bakbenen ner så djupt att hon hade drunknat om hon inte haft flytväst.

Detta i kombination med att vi båda stressades av forsandet, det blev ingen lugn simning/stämning, gjorde det hela ännu värre. Jag var osäker på hur mycket hon klarade av. När hon vilade vid poolkanten andra gången skakade båda frambenen.

Det verkar inte vara meningen att Vanna ska simma en enda gång utan att ta skada i någon mening. Ramlar man inte i golvet och slår halvt ihjäl sig får man kramp till följd av att någon idiot satt på jetstreamen (och en annan idiot inte kan stänga av). Det var lika bra att ta upp henne. Jag band henne och försökte förstå hur man får stopp på skiten, men jag lyckades aldrig hitta den minsta lilla ledtråd. Till slut drog jag ut sladden i ren desperation, men det var, insåg jag senare, bara sladden till dammsugaren (som gick ända ut i hallen, varför sambandet inte var helt klart). Av någon underlig anledning lugnade sig dock vattnet så jag beslöt att låta Vanna simma en tredje gång. Som Lundell sjöng under sin religiösa period: Ta mig genom natten / till lugna vatten / ge mig ro

Det störde mig att jag betalar dyra pengar för en katastrofal simsession. Jag lyfte i henne igen och förbannade min misslyckade teknik, det är alltid med nöd och näppe jag får henne över kanten. Vattnet rörde sig nu bara litegrann. Ett svagt krusande på ytan.

Jag vill aldrig åka dit mer.

Jag vet fortfarande inte hur man tänder och släcker i hallen, bara i själva simmet. För det mesta är det släckt när vi kommer och vi får treva oss fram i mörkret, idag var det tänt. Och fick förbli tänt. Eller som Gud sa: Varde ljus; och det vart ljus.

IMG_2167

Vårt hundsim ser inte alls ut som ett råttangripet garage!

Det håller hög klass och är inte ett dugg fallfärdigt. Det håller inte på att ruttna inifrån. Det är inte en sanitär olägenhet. Det är inget fuskbygge. Nej nej.