Mitt namn är Skendräktig. Vanna Skendräktig.

Hej, jag heter Vanna och jag är skendräktig. Det tar sig bl.a. uttryck i en onormal trötthet. Jag brukar göra första stoppet fem meter utanför porten. 

En gång när jag var så här onormalt trött tog Maria mig till veterinären, hon trodde jag var sjuk. Det trodde veterinären också. De var rörande överens om att jag gjorde ett sjukligt intryck. Men jag lurade dem – eftersom jag var kastrerad förstod ingen att jag var skendräktig. Jag var så trött att jag knappt orkade stå på undersökningsbordet. De misstänkte fästingsjukdomar och allt möjligt. 

Jag hör vad ni säger. Ni tror att det beror på värmen. ”Det är så varmt nu att flatte blir trött och måste sjunka ner i gräset bara hon kommer utanför huset!” Den teorin saknar all verklighetsförankring. Däremot kan jag instämma i att värmen inte precis gör saken bättre. 

IMG_5280

Här har jag för omväxlings skull satt mig på muren

 IMG_5284 

Och där tänker jag förbli sittande

IMG_5291

Fast jag kan tänka mig att gå några meter…

IMG_5295

…bara jag får sätta mig igen

IMG_5309

Ännu hellre lägga mig

IMG_5311

*testar att stå*

IMG_5316

Men jag blir så vansinnigt trött!

IMG_5329

*dags för [ännu en] paus*

IMG_5332

*tvingar mig själv att galoppera*

IMG_5350

Det är tur att man får ha hund på kyrkogården.

IMG_5355

Och att hon kan rulla sig  – hur skendräktig hon än är.

Man ska aldrig säga någonting högt

Variant på ”En ska aldrig räkna ut nåt” (Raskens Ida). Jag råkade säga till C att jag aldrig märkt någon skillnad på Vannas apporteringslust och jag ljög inte heller (det ligger inte för mig). ”Inte ens när hon är skendräktig”, klämde jag i. Jag har verkligen aldrig sett någon skillnad: hon är alltid lika glad i att apportera. Min förra retriever kunde ibland vara mer entusiastisk, ibland mindre. Vanna, hon har alltid samma entusiasm!

Dvs. hon hade det. Konstigt nog var hon lite ofokuserad just när vi var hos C och tränade, men jag försökte tolka det som att det var den nya situationen som gjorde att hon inte var sig själv. När vi tränar ensamma är det ju aldrig några problem!

Nähä. Även om 2,5 års erfarenhet har sagt mig detta så är det inte sant längre. Både i tisdags och i onsdags genomförde Vanna ett sök som liknade någonting som en icke-jaktavlad elefant skulle ha genomfört. I tisdags satte hon sig och började äta någonting mellan dummy nr 3 och 4 och var totalt ofokuserad. I onsdags lade jag med tanke på detta bara ut tre apporter, hon hämtade in en dummy och började sedan (som Loppan!) i området, liksom stryka omkring, det var som om hon var rädd för något, hon stod och tittade bort någonstans, vilket är mycket möjligt att hon var (som skendräktighetsexpert vet jag att de kan bli så helt utan anledning) så jag visslade in henne, hon kom efter några arga visslingar och jag skickade ut henne igen och samma sak upprepades, men så småningom tog hon sig själv i kragen och lyckades hitta dummy nr 2. Då gick jag själv ut och hämtade den tredje. Jag tänkte att det var bäst att inte utmana ödet.

Jag vet inte varför hon gör så här men jag skulle sätta mitt huvud på att det beror på skendräktigheten. Beteendet att vilja gräva ner dummyn är bara ytterligare ett tecken. Och hon är väldigt väldigt flämtig. Hon blir så makalöst trött, även om man tränar på kvällen och solen inte står på.

Stannandet på promenaderna bara fortsätter Jag gör så nu att jag släpper kopplet så får hon komma efter. Hon får komma när hon kommer.

Det känns bara som att hon aldrig kommer ur det. Hur länge ska det pågå?

Och hur tråkigt är det inte att träna när hunden bara tappar allt? Jag har varit så extremt bortskämd med den här apporteringstokiga hunden… att det blir dubbelt jobbigt.

Men jag tar det ändå inte så allvarligt. Det är som det är. Kanske nyttigt också: förstå att man inte har en maskin, att min hund är lika ”misslyckad” som alla många andras. Det är bara det att hon varit så fruktansvärt pålitlig.

Jag tror att jag ska strunta i sök tills alla skendräktighetssymptom är borta och bara träna markering och fot och dylikt. Det ger henne inte lika stor chans att misslyckas.

Känsliga själar

Jag var på biblioteket och lånad lite böcker, bl.a. Tabletter för känsliga själar av Fredrik Svenaeus. Den är utgiven på Nya Doxa och författaren är filosof.

”Husläkarreformen, som genomfördes vården 1993, innebar att primärvården på ett självklart sätt etablerades som det ställe där man sökte hjälp för alla hälsoproblem som inte var av mycket svår eller omedelbart livshotande art. Den psykiatriska öppenvård som etablerades och var tänkt att växa i omfattning efter nedläggningarna av sinnessjukhusen på 1980-talet blev, huvudsakligen av finansiella skäl, aldrig så tillgänglig som det var meningen. Följden blev att patienter med ‘lättare’ psykiska problem (om nu svår nedstämdhet och ångestattacker kan bedömas som lätta problem) hamnade på vårdcentralerna, där primärvårdsläkare som försökte skriva remisser snabbt upptäckte att det inte fanns någon tid och plats inom psykiatrin för deras patienter.”

Det är därför man får rådet att i nödfall bege sig till psykakuten. Man har att välja på allmänläkare eller psykakut – ingenting däremellan om man inte slåss hårt och lyckas få en plats hos en upptagen psykiater och/eller psykolog.

”När allmänläkarna förstår att de inte kan skicka patienterna vidare till psykiatrin, försöker de naturligtvis hjälpa de vårdsökande med de medel som står dem till buds. Och de medlen inskränker sig i depressions- och ångesttillståndens fall till antidepressiv medicin. Samtalshjälp går nämligen inte att få för patienter som inte har generösa arbetsgivare eller god privatekonomi. — — — I bästa fall kan läkaren — — — kanske ordna några rådgivande samtal med den kurator som ibland finns på vårdcentralen, men för mer kvalificerade och långvariga terapier saknas den resursen i primärvården.”

Jag gillar hans sätt att skriva – än så länge. 😉 Han är sunt skeptisk men står ändå på de deprimerades sida:

”Att kalla antidepressiva läkemedel för lyckopiller är inte bara okunnigt, utan också cyniskt, eftersom det verkar förutsätta att det lidande som behandlas med medicinerna skulle kunna uthärdas om patienterna bara lärde sig att livet inte alltid kan vara rosenrött. Men om livet nästan alltid är grått? Eller till och med nattsvart?”

Usch:

”Det finns obduktionsstudier av hjärnor från patienter som varit deprimerade som pekar mot celldöd i vissa strategiska delar av nervsystemet (till exempel gliaceller i prefrontala cortex). Hjärnröntgenbilder som tagits på deprimerade och jämförts med friska patienters tyder på att vissa känslocentra i hjärnan (hippocampus) krymper med upprepade depressioner.”

Men jag måste skryta också

Vi hade precis kommit ner från skogen och gick på stigen och var på väg mot den stora gräsmattan. Jag fick för mig att jag skulle twittra lite, jag skulle bara… svara på vad någon skrivit.

När jag hade gjort det tittar jag upp och ser en svart hund (hoppsan, det var visst min hund) i full galopp mot ett mål i fjärran som tycks bestå av två gula hundar, en golden retriever och en någonting annat. Jag vrålar såklart och Vanna vänder.

Jag är mycket nöjd med denna inkallning (som jag förstärkte med visselpipan).

Det är det jag säger, man ska aldrig vända sin flatcoat ryggen, man vet aldrig vad de hittar på! Eller: Du skall icke twittra under promenad med lösgående hund.

Vanna byter kanal

Hon har många strängar på sin lyra. Mitt under Aktuellsändningen tyckte jag att det blev lite väl konstigt. Vad har detta med den ihjälskjutne mannen i Husby att göra? Det var Vanna (hon låg med fjärrkontrollen i käften) som bytt från 2:an till 1:an. Hon tycker väldigt mycket om sin/min fjärrkontroll. Ja, han är duktig, våran Emil, som Emils mamma sa.