Att vara sig själv

Av en händelse snubblade jag över Anna Kåvers ”Att leva ett liv, inte vinna ett krig” i bokhyllan. Jag hade lite taskiga minnen av den, ville jag minnas. Jag har för mig att jag inte tyckte att den var så bra. Det tyckte jag inte nu heller.

Bara ordet mindfulness retar mig till vansinne. När man inte kan sova ska man ligga och tänka på saker i rummet. Jag antar att poängen är att man inte ska ha ångest, att man ska vara konkret och därmed mota bort ångesten. Men jag vet inte riktigt, jag läste inte så noga. Hela boken handlar om acceptans: att acceptera. Inte i meningen tycka om. Man kan inte tycka om att man har fått cancer eller att ens barn har dött. Acceptans i psykologisk mening är att se verkligheten som den är och agera – rationellt och funktionellt – därefter. Alla möjliga förhållanden som man inte vill/kan acceptera gås igenom: När du inte kan acceptera din egen förgänglighet, när du inte kan acceptera din kropp etc. Slutligen: När du inte kan acceptera att du inte kan acceptera. (”När du dömer dig för din oförmåga att acceptera.”) Va? Det är som vilken självhjälpsbok som helst. Det finns en lösning på allt!

Orättvist nog får en del människor uppleva mer av svåra och belastande situationer än andra. Men vi skiljer oss även åt när det gäller hur vi uppfattar och tolkar negativa händelser. En och samma händelse kan ge upphov till väldigt olika inre reaktioner hos två individer. För den ena kan en nära anhörigs död skapa svår ångest, depression och dödslängtan. Den andra sörjer, men lär sig att leva med sorgen och gläds åt livet ändå. Ingendera är rätt eller fel, endast olika, men om vi har svårt att stå ut med upplevelser som skapas av yttre påfrestningar så övergår smärtan till lidande.

Jag tror nog att de flesta tycker att det är mer rätt att leva med sorgen och glädjas åt livet än att ha svår ångest, depression och dödslängtan.

Det sistnämnda anses inte så hot. Man är inte så sexig när man vill dö.

Det är någonting med psykiskt lidande som gör att man ständigt lägger skulden på sig själv, till skillnad från fysiskt lidande. Om man som min mor har en spricka i armen och det gör ont kan man möjligen klandra sig själv för att man ramlade, men knappast för att det gör ont. Alla förstår att man inte rår över smärtan i armen, att det kan kräva medicinering. Om man däremot har en psykisk sjukdom, en psykisk diagnos, som gör att man lider psykiskt och måste medicinera med psykofarmaka, tycks både omgivningen och man själv anse att det i grunden är det egna jaget det är fel på. Om man bara… (hade haft en positivare personlighet!)

En kroppsdel är en kroppsdel, mycket lättare att skilja från jaget. Du är inte din arm. Men du är din depression, din ”oförmåga att acceptera” vad du nu måste acceptera som du inte vill acceptera. Du är dig själv.

Några dagar innan min far dog låg han i sängen hemma och jag hörde hur han sa: Jag vill bort. När ska jag få komma bort.

Så känner jag också när jag är sjuk. Fast jag är sjuk i huvudet, inte i kroppen.

Annonser

2 thoughts on “Att vara sig själv

  1. Hej. Sluta & nedvärdera dig själv! Du är fin som du är. Det felaktiga idag är att ont i huvudet inte är en kroppslig sjukdom även om huvudet tillhör kroppen, dvs en kroppsdel! Och att ha ont i själen är lika mycket kroppsligt som så mycket annat.
    Det kan inte vara lätt att vara tjej alla ggr,
    Du är inte värre än någon annan! Inte kan man räkna att vara glad jämnt.
    Det verkar vara en knepig bok, skriven av en som inte vet! Tror att det finns lösningar på allt! Kram & ha de gott

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s