Det eviga fotgåendet

Jag har haft några hyfsade dagar. Tröttheten kommer jag inte förbi, men jag är lätt(are) till sinnes.

Igår flög träningsdjävulen i mig. Vi tränade fot. Jaktfot. Inte lydnadsfot.

Nu har det mirakulösa inträffat att det som jag tidigare tyckte var så tråkigt att jag inte ens ville träna det har övergått till att bli något riktigt roligt. Det beror på tre saker: dels nya övningar, dels för att jag börjar förstå vad jag kan ha för nytta av det och dels för att Vanna själv tycker att det är kul!

Jag har aldrig ansett mig behöva något fotgående för egen del (vadå, hunden drar inte i koppel och vill man ha henne nära kortar man väl bara kopplet) och när man enbart skojaktiverar hunden med apportering behövs det inte heller. Vill man däremot utveckla hundens talanger och träna jakt ”på riktigt” är fotgåendet en absolut nödvändighet.

Det har sina poänger även i vardagslivet; jag testar ibland att försöka få Vanna gå fot bredvid mig när vi går förbi folk. Jag har kontroll på henne utan fotgående, hon håller sig omkring mig, men det ökar kontrollen och så är det så himla häftigt när det fungerar.

Det hade varit bra om hon kunnat det den dag vi aldrig hittade hennes försvunna koppel och jag fick gå med henne naken genom halva stan.

IMG_4676

Man står ju ständigt med ena foten i graven

IMG_4681

men man kan också gå fot mellan gravstenarna

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s