Man ska aldrig säga någonting högt

Variant på ”En ska aldrig räkna ut nåt” (Raskens Ida). Jag råkade säga till C att jag aldrig märkt någon skillnad på Vannas apporteringslust och jag ljög inte heller (det ligger inte för mig). ”Inte ens när hon är skendräktig”, klämde jag i. Jag har verkligen aldrig sett någon skillnad: hon är alltid lika glad i att apportera. Min förra retriever kunde ibland vara mer entusiastisk, ibland mindre. Vanna, hon har alltid samma entusiasm!

Dvs. hon hade det. Konstigt nog var hon lite ofokuserad just när vi var hos C och tränade, men jag försökte tolka det som att det var den nya situationen som gjorde att hon inte var sig själv. När vi tränar ensamma är det ju aldrig några problem!

Nähä. Även om 2,5 års erfarenhet har sagt mig detta så är det inte sant längre. Både i tisdags och i onsdags genomförde Vanna ett sök som liknade någonting som en icke-jaktavlad elefant skulle ha genomfört. I tisdags satte hon sig och började äta någonting mellan dummy nr 3 och 4 och var totalt ofokuserad. I onsdags lade jag med tanke på detta bara ut tre apporter, hon hämtade in en dummy och började sedan (som Loppan!) i området, liksom stryka omkring, det var som om hon var rädd för något, hon stod och tittade bort någonstans, vilket är mycket möjligt att hon var (som skendräktighetsexpert vet jag att de kan bli så helt utan anledning) så jag visslade in henne, hon kom efter några arga visslingar och jag skickade ut henne igen och samma sak upprepades, men så småningom tog hon sig själv i kragen och lyckades hitta dummy nr 2. Då gick jag själv ut och hämtade den tredje. Jag tänkte att det var bäst att inte utmana ödet.

Jag vet inte varför hon gör så här men jag skulle sätta mitt huvud på att det beror på skendräktigheten. Beteendet att vilja gräva ner dummyn är bara ytterligare ett tecken. Och hon är väldigt väldigt flämtig. Hon blir så makalöst trött, även om man tränar på kvällen och solen inte står på.

Stannandet på promenaderna bara fortsätter Jag gör så nu att jag släpper kopplet så får hon komma efter. Hon får komma när hon kommer.

Det känns bara som att hon aldrig kommer ur det. Hur länge ska det pågå?

Och hur tråkigt är det inte att träna när hunden bara tappar allt? Jag har varit så extremt bortskämd med den här apporteringstokiga hunden… att det blir dubbelt jobbigt.

Men jag tar det ändå inte så allvarligt. Det är som det är. Kanske nyttigt också: förstå att man inte har en maskin, att min hund är lika ”misslyckad” som alla många andras. Det är bara det att hon varit så fruktansvärt pålitlig.

Jag tror att jag ska strunta i sök tills alla skendräktighetssymptom är borta och bara träna markering och fot och dylikt. Det ger henne inte lika stor chans att misslyckas.

Annonser

One thought on “Man ska aldrig säga någonting högt

  1. Det låter riktigt jobbigt, för både henne & dig det där. :-/ Har en bekant som också var övertygad om att den skendräktiga hunden var allvarligt sjuk, för så trött & medtaget som hon blev(/blir) efter löp är ju inte rimligt någonstans. Särskilt inte när andra tikar håller igång precis som vanligt, fast de t o m är dräktiga.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s