”Jag fick en spik i foten på bygget i morse”

IMG_7143

Ja, ni vet. Man ska inte beklaga sig. Men jag fick en sten i foten när jag vattenapporterade med Vanna ikväll. Jag lyckades pilla ut stenen. Det gjorde lite ont sen när jag skulle traska omkring på marken – både med och utan sandaler. Jag får väl sätta på ett antal plåster.

Det blir nog svårt att jogga med denna onda fot! 😦 🙂

Jag tänker ibland på vilket bekvämt och bekymmersfritt liv man hade innan man skaffade hund. Aldrig att man hamnade i dessa konstiga situationer som man nu med jämna mellanrum hamnar i. Aldrig att man fick fiska upp en hund ur dammen på Gunnebo slott t.ex. med hjälp av två främmande personer. Och aldrig att man vadade ut i sjön för att försöka fiska upp ett retrieverkoppel som landat på botten någonstans.

IMG_7145

Som jag sa till min mor: Jag har vadat – inte badat – i sjön.

Jag åkte till Kåsjön, jag tänkte att där skulle jag kanske kunna vada ut och ta emot henne i vattnet, dvs. att hon skulle kunna ge mig bollen i handen, inte släppa den och skaka sig långt därute. Men bottnen… hur kul var den? Stenar och kvistar överallt. För att Vanna inte skulle knalla (sticka innan jag säger apport, fast jag säger inte apport, jag säger Ja! med kort a) lade jag kopplet över bogen på henne. Det funkade bra tills ca tionde gången då jag var slapp nog att inte se till att kopplet ramlade till marken innan hon stack – så hon stack ut med kopplet släpande efter sig. Ingen katastrof, tänkte jag, det ramlar snart av. Det var bara det att det ramlade av långt ute i sjön och där sjönk det till botten. Det var då matte kände att hon måste göra en insats och vadade ut med bollkastaren i högsta hugg. Hur svårt kan det vara? Jag såg på ett ungefär var det sjönk. Men nej, det gick inte att se i det grumliga vattnet.

IMG_7212

Vanna stod bara och glodde

IMG_7226

Men ibland är Gud på ens sida. Helt plötsligt när Vanna apporterat femton gånger till kommer hon insimmande med kopplet fastklistrat på kroppen. Tack Vanna!

IMG_7286

Sa jag att jag älskar havet? Att jag inte, hur jag än anstränger mig, kan förstå sjömänniskor? Hur kan man föredra dessa vidriga företeelser? Alltid vidrig botten med vidriga gäddor och insekter. I havet går man som på bomull.

Man kan inte ens bada/vada i en sjö utan att bli skadad! Stillastående, äckligt vatten är det också. Det rör sig ju inte. Det kommer inga käcka vågor! Det blåser bara lite slött på ytan.

IMG_7245

Enda nackdelen med havet är maneter. Men jag som är uppvuxen på västkusten och badade som en idiot när jag var barn har inte bränt mig allvarligt en enda gång. Faktum är att jag lyckades genomleva hela uppväxten utan att bränna mig mer än marginellt.

Men så badar jag heller inte när man inte ser vattnet för alla maneter.

Min far brände sig dock vid ett tillfälle. Jag fick köra som en ambulansförare hem. Han kunde inte köra själv, han var för illa däran. Han satt bredvid och skrek: ”KÖR! BARA KÖR!” Hemma sprutade han sig länge och väl med trädgårdsslangen och berättade sedan om sin fasansfulla upplevelse för alla som ville höra på, bl.a. för min faster Iréne. Har du bränt dig någon gång? sa min far. Ja, sa Iréne. Gjorde det inte ont? sa min far. Var det inte fruktansvärt? Han kunde inte förstå att hon inte skrek i högan sky (av blotta minnet). Men min far var också en person som levde sig in i saker och ting. Han var ingen som struttade likgiltig genom den jordiska tillvaron.

Kom ihåg visan där Taube sjunger om Gustaf Blom från Borås att han ”ville lukta hav”. Det finns väl ingen jävel som vill lukta sjö?IMG_7466

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s