Prisutdelningen

Det gör alltid lite ont i mig när jag ser en collie

DSC_0320

Mvh f.d. collieägare

DSC_0882

Malin och jag satt på läktaren med Hope och Vanna och tittade på den regniga och åskiga prisutdelningen. Varje gång publiken applåderade skällde Hope hysteriskt medan Vanna låg hopkurad som en katt och försökte sova. Malin misslyckades varje gång med att få tyst på Hope (precis som jag misslyckades med att få tyst på Chico).

Jag antar att hon skulle ha berömt hennes tystnad istället för att bestraffa hennes icke-tystnad, men det är lätt att säga! Det var ett utmärkt exempel på hur oförmögna hundar är på att lära sig av tillsägelser. Varje gång Hope skällde fick hon själv en liten utskällning, men det hade hon glömt när publiken applåderade igen. Förstod hon att skällandet inte var populärt, vilket hon trots allt gjorde, övergick hon till ett ylande läte – för låta måste hon, kosta vad det kosta ville.

Jag tror att mina två år med en skällande collie gör att jag uppskattar retrievertystnaden desto mer. Det är som jag ser det en av deras bästa egenskaper: att de kan hålla käft. (Men det skällande jag utsattes för var heller inte nådigt, det kanske gjorde mig evigt allergisk? Så att jag nu inte ens tål små doser?) De måste inte göra sin stämma hörd hela tiden. Eller så fort de blir det minsta lilla stressade. Vallhundar har en olycklig kombination av att både vara stresskänsliga och skallbenägna. Själv finner jag denna kombination outhärdlig – andra tycks tycka att det är underbart.

Det är väl de som tackar livet i form av ett hundskall, som Violeta Parra: ”Gracias a la vida, que me ha dado tanto / me ha dado el oido que en todo su ancho / graba noche y dia, grillos y canarios / martillos, turbinas, ladridos, chubascos / y la voz tan tierna de mi bien amado” (…turbiner, hammare, ett hundskall och ett ösregn)

IMG_6816

Vi fick både hundskall och ösregn, men vi satt under tak.

DSC_0932

Fröken (eller fru, vad vet jag) Maria Brandel vann lydnaden för tredje året i rad. 

DSC_0994

Jenny Damm från Falkenbergs BK (yeah) tog silver i Agility Large Individuellt. 

På kvällen åkte farmor, jag och Ellinor (14) ner till havet, men det blåste något så alldeles fruktansvärt. Vannas bajspåse flög iväg.

DSC_1033

DSC_1034

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s