Gud så skönt

Inte för att det skulle ha blivit aktuellt, men bara tanken på att slippa spår är underbar. Jag kommer inte över min avsky.

Den är så djupt rotad efter alla mina misslyckade spåräventyr med tidigare hundar. De små framgångarna vägde inte upp de stora motgångarna. (Tjoff! Där slog man skallen i en trädstam igen!) Det bästa jag gjort i mitt hundliv är att (för evigt) sluta spåra.

Vilket inte betyder att jag inte ska testa detta:

”Alternativ 1: Lägg ut ett spår som är cirka 50 meter. Lägg en godis i varje fotspår. I spårslutet lägger du en liten hög med 5-10 godbitar. Så hämtar du hunden, sätter på den selen och går fram till starten där spåret börjar. Låt hunden nosa sig fram till den första godbiten – därefter fortsätter den sannolikt vidare av sig själv. Håll emot i spårlinan så att det inte går för fort.”

Det låter tillräckligt enkelt för att även jag ska kunna genomföra det utan att bli efterlyst i radion (av vem då?). Tipset från coachen är svårare att följa eftersom Vanna blir så ledsen när hon inte får mat inne, hon tror att hon ska få mat både ute och inne:

”Lägg hela hundens frukost eller kvällsmat som spårslut och låt hunden äta sin mat i skogen istället för hemma i matskålen.”

Skulle vi göra så skulle hon rusa in i i köket efteråt och undra: Var är min kvällsmat? (Frukostspår: över min döda kropp.)

Annonser

Skitkul, verkligen

Man har dåligt samvete för att man inte aktiverat hunden ordentligt så man går ut när man är som piggast, efter klockan 00.00, och tänker att markeringar i mörkret inte vore fel. Då får hunden anstränga sig lite extra.

Men jag har lärt mig något nu: aldrig ignorera Vannas sniffande i luften och tro att hon glömt eller att hon släppt. Två gånger de senaste dagarna har hon lurat mig genom att först lyssna på mig när jag säger nej, kom här och därefter sticka i alla fall (och käka bajs). Har man lyckats hindra henne en gång måste man ha stenkoll i fortsättningen så att hon inte drar igen, helst röra sig bort från området.

Hon var kopplad när vi gick in på fotbollsplanen och jag fattade inte varför hon drog åt vänster i kopplet, så jag bara ignorerade och gick vidare. Jag borde ha tänkt: ”bajs eller något annat ätbart – vad annars?” Det kanske jag gjorde också, men jag borde ha kollat upp vad det var, även om det inte är så lätt att se i mörkret. Framför allt borde jag inte ha skickat henne åt det hållet, men vi var då så långt ifrån att jag inte hade en tanke på det. Med bollkastaren kan man som bekant kasta långt.

Följande inträffar när jag säger Apport. Hon rusar bort till bajset, äter upp det, rusar omedelbart vidare till bollen, plockar upp den och rusar tillbaka till mig.

Untitled-1

Det är då man känner sig så himla lyckad som hundförare.

Suck & stön

Nu börjar debatten om antidepressiva för hundar. Om den är plågsam när det gäller människor är den ännu mer plågsam när det gäller djur. Det är så enkelt när man inte förstår vad det handlar om och aldrig varit i närheten av det att fördöma det totalt.

Jaja, inte vet jag om det hjälpte Vanna men jag tror det eftersom jag använde det under träningen. Alla kommentarer om ”genväg” undanbedes – det är ingen genväg när man tränar, man tränar som man skulle ha tränat annars, det är bara det att hunden får hjälp att dämpa ångestcentrat i hjärnan, typ (mycket ovetenskaplig förklaring).

Hur som helst går hon att lämna nu vilket både hon och jag är jävligt glada för.

Sammanlagt tränade jag nog nästan ett år, men det var först med en viss träningsmetod i kombination med Clomicalm som det blev resultat. Vad jag kan bedöma har hon ingen ångest längre: hon rusar inte runt, man hittar henne inte skrikande i badkaret och hon får inte sprutande diarré på grund av stress ens om hon varit ensam i fyra-fem timmar.

Så jag antar att man kan beteckna henne som ”botad”. Så botad hon kan bli.

Alla kan inte vara fjättrade vid hemmet 24/7. Det händer att man måste handla och att det är för varmt i bilen. Eller gå till doktorn. Eller tandläkaren.

En del vill också göra saker för sin egen skull, utan hund, t.ex. gå på stan i två timmar som jag gjorde idag. Det gick utmärkt. Halleluja!

Men man ska kanske ha dåligt samvete. Detta med antidepressiva är ju så förfärligt hemskt, bättre att hunden plågas och lider hela livet än att hunden under två eller tre månader äter en liten tablett som till synes lämnar den helt utan biverkningar.

– Det är principen! som Hasse Alfredson sa i Den enfaldige mördaren.

Värdelös simhund

IMG_9550

IMG_9638

Innan jag upptäckte Vannas öroninflammation badade hon en del, både med och utan flytväst. Men inte sjutton vill hon simma i havet! Hon vill bara simma i sjön! Jag förmådde henne visserligen på diverse listiga vis att simma några gånger men det slutade med att jag fick kasta bollen och simma och hämta den själv – Vanna stod kvar därinne. *fjomp*

IMG_9604

Nej, henne favoritsysselsättning i havet är att springa och hämta bollen. Det kan hon göra hur många gånger som helst. Det stärker nog benmusklerna – det också.

IMG_0298

– Vanna, vi skulle gå hem nu… (*sjunker ner i sanden och liggstrejkar*)

IMG_0329

Ett utmärkt redskap för att skölja av hunden! En gammal födelsedagspresent till pappa. Det blir änna tråkigt sen när man inte har någon trädgård.