Skitkul, verkligen

Man har dåligt samvete för att man inte aktiverat hunden ordentligt så man går ut när man är som piggast, efter klockan 00.00, och tänker att markeringar i mörkret inte vore fel. Då får hunden anstränga sig lite extra.

Men jag har lärt mig något nu: aldrig ignorera Vannas sniffande i luften och tro att hon glömt eller att hon släppt. Två gånger de senaste dagarna har hon lurat mig genom att först lyssna på mig när jag säger nej, kom här och därefter sticka i alla fall (och käka bajs). Har man lyckats hindra henne en gång måste man ha stenkoll i fortsättningen så att hon inte drar igen, helst röra sig bort från området.

Hon var kopplad när vi gick in på fotbollsplanen och jag fattade inte varför hon drog åt vänster i kopplet, så jag bara ignorerade och gick vidare. Jag borde ha tänkt: ”bajs eller något annat ätbart – vad annars?” Det kanske jag gjorde också, men jag borde ha kollat upp vad det var, även om det inte är så lätt att se i mörkret. Framför allt borde jag inte ha skickat henne åt det hållet, men vi var då så långt ifrån att jag inte hade en tanke på det. Med bollkastaren kan man som bekant kasta långt.

Följande inträffar när jag säger Apport. Hon rusar bort till bajset, äter upp det, rusar omedelbart vidare till bollen, plockar upp den och rusar tillbaka till mig.

Untitled-1

Det är då man känner sig så himla lyckad som hundförare.

Annonser

4 thoughts on “Skitkul, verkligen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s