En blåmes i köket

Mamma och jag hade precis kommit in efter en promenad i den kalla septemberkvällen när vi ser att det flyger något i köket. Vad är det för insekt, tänker vi. Är det en gräshoppa? Den flyger så fort, det går inte att urskilja vad det är. När den sitter still ser vi att det är en fågel. Herregud… Först tror vi att det är en talgoxe, men jag blir mer och mer tveksam. (Jag är ungefär lika dålig på fåglar som jag är på träd, jag kan skilja på björk och ek, kråka och skata.) Talgoxar brukar väl inte se ut som svenska flaggan? Kan det vara en blåmes? Den flyger fram och tillbaka mellan lamporna i taket. Vi testar att släcka ljuset för att den ska söka sig till hallen, men då sitter den bara still. Vi öppnar alla fönster.

DSC_0623

Den har nu utökat sitt register, den flyger inte bara mellan taklamporna, den flyger ibland och klamrar sig fast vid väggarna och ibland sätter den sig på gardinstången och ibland på sladden (precis som Putte, vår gamla undulat) som går till lampan över köksbordet. Men den vägrar flyga så lågt att den skulle riskera att dras mot fönstren. Vi börjar bli lite desperata. Hur ska vi få ut vederbörande?

DSC_0630

När den sitter på sladden passar den på att skita rakt ner på golvet. (Det gjorde Putte också.) Så flyger den plötsligt ut i hallen, jag rusar efter och stänger bakom oss. Nu måste det gå att få ut den, hallen är mycket mindre än köket och där finns två ytterdörrar som jag öppnar på vid gavel och som den omöjligt kan undgå. Det dröjer inte länge innan den uppslukats av trädgårdens mörker.

DSC_0635

Jovisst var det en blåmes.

Annonser

”Kan väl hända att det inte blev precis som du tänkt dej”

”Vi har fått in 612 ansökningar till de utannonserade tjänsterna.” Jaså det har ni.

article

Jag tröstar mig med Stefan Andhé. ”Och din karriär? Den kanske inte blev av.” Även om man är en värdelös människa i just detta grundläggande avseende ska man inte gräma sig när man ligger sömnlös om natten. ”Det gör ingenting, man tror att man måste åstadkomma och uppnå så mycket, det behöver man inte alls.” Lätt för honom att säga som är en gudabenådad skribent och lyckats försörja sig som kåsör hela livet.

Det blir bara en halv tröst, Stefan! 😦 Men du försökte i alla fall. Gott så.

Skåneliv

I väntan på att barnens mor skulle bli klar med sitt Jamie Oliver-recept (när han gör det tar det femton minuter, för henne tog det sammanlagt två timmar, men det var det värt!) gick Ellinor och jag en runda i byn. Vi går alltid bort till slottet.

Det händer väl ingenting, tänkte jag, som lämnat den stora kameran hemma. Vad kan rimligen hända i en liten skånsk by när man bara tar en kort promenad? Tja:

För det första passerade vi huset med de två labbarna som skällde ondsint. För det andra noterade vi att slottsägaren, tillika veterinären, avhägnat parken, vi kunde inte komma lika nära som förut. Han orkar väl inte med alla människor. För det tredje såg vi tre rådjur. För det fjärde inte bara såg utan bekantade vi oss med en rödrandig katt. För det femte såg vi en luftballong och för det sjätte fick vi en flyguppvisning.

Det kallar jag en händelserik promenad.

e7

Vanna fick känna på sin nya Teba-dummy.

Kom ihåg

  Servera aldrig tårta på ett glasfat avsett för ost.

20130928_151124

Då gliiider tårtan av ostfatet och hamnar i soffan.

20130928_152714

Tack och lov hade födelsedagsbarnet redan fått sin bit.

20130928_144043

Vitsock

20130928_162808

Barnens morfar gick på Konstfack med Lasse Åberg. (Tavlan är inhandlad på Åbergs museum.) Barnens mor gick på Adolf Fredrik med Carola Häggkvist. 11-åringen har haft samma dagisfröken som Måns Zelmerlöw. Osv.

20130928_163402

Varför köpa dyra prydnadssaker när man kan ha naturens egna?

Enkel effileringssax

Inatt drömde jag att jag gick på hundkurs med Erika och nån annan retrieverägare.

Vi satt behagligt utslängda i varsin skinnfåtölj (kursen hade inte börjat än, vi hade bara minglat) när den andra retrieverägaren säger att hon hört att någon framställt mig mer eller mindre som en hundplågare för att Vanna var så oklippt.

5531_DAH_0000006_5232

Då blir jag förbannad, jag reser mig upp och säger att jag kan tolerera att man gnäller på saker som får eventuella fysiska och psykiska konsekvenser för hunden, men en jävla frisyr! Det har fan ingen betydelse.

Vidare förklarar jag att orsaken till att hunden är oklippt är att jag inte har någon (vettig) sax men att denna (förhoppningsvis) ska inköpas på lördag, varför den stackars hundens lidande snart är ett minne blott.

Sorg utan anseende

”Det händer oss alla. Våra föräldrar dör ifrån oss, viker om hörnet, är borta. Ingenting vet vi om dom egentligen, om hur dom haft det. Dom ger sej av med sina hemligheter, lika gåtfulla som kungliga personer som visar sej en stund, klipper av ett band eller avtäcker nånting, och försvinner i den stora blanka bilen.” (Stefan Andhé om medelålders barns sorg)