Maria Abrahamssons definition av höginkomsttagare

”Nej, inte ens om man – som jag – bor i Stockholm, har en helt ordinär bostad som kostar 10 000 kr i månaden, handlar dyr mat på Konsum, betalar smärtsamt mycket i månaden för hunddagis (obs att jag själv tråkigt nog inte har hund!) samt pungar ut med mer än riksgenomsnittet för kollektivtrafik och hårfrisering (500 spänn för en simpel klippning), då är man ingen höginkomsttagare bara för att inkomsten närmar sig 37 000 kronor i månaden före skatt. Nej, knappast ens om man tjänar nästan 60 000 i månaden – före skatt – som jag gör som riksdagsledamot. Det är dyrt att bo och leva i huvudstaden, kort sagt.”

I och med att kostnaderna är höga så kan inte inkomsten sägas vara hög. (Man undrar om man kan applicera det resonemanget på Mrs Kennedy som köpte kläder för 40 000 dollar om året.) Det är för mig en helt ny definition: Du är bara höginkomsttagare om du inte har höga utgifter! Så varför handla dyr mat på Konsum när man kan handla billig på Lidl?

Det mest absurda är att hon sedan drar slutsatsen att man inte är höginkomsttagare ens om man tjänar närmare 60 000. Är det den smärtsamma hunddagisavgiften som skulle ta knäcken på hennes redan usla ekonomi?

Men jag håller med om att det är smärtsamt, Maria Abrahamsson, fy fan vad det är smärtsamt. Jag betalade 2 300 när jag tjänade 21 000 kr. Det du!

Och du glömde nämna studieskulderna, för det har väl de flesta av er som tjänar över 35 000 va? En betungande utgift!

Tror ni att ni kan lägga undan något till pensionen eller ska vi be för er?

Du kanske kan låta din man klippa dig? Och verka för att RUT-avdraget även ska gälla hundar så kanske även du får möjlighet att skaffa hund? Och cykla till jobbet, hur långt det än är? Det är bara några stillsamma förslag. Men börja med att bli Willys+kund.

jackie-kennedy copy

40 000 dollar på 60-talet motsvarade mer än en halv miljon dollar på 90-talet.

Prins Daniel, JFK & jag

Vad har vi gemensamt? Vi är alla hundallergiker.

6a00d83451580669e200e5500bcd018834-800wi

Av den anledningen byggde man hundkojor i Vita husets trädgård. Sådana små intressanta saker kan man få veta om man läser valfri skvallerbok om familjen Kennedy, som t.ex. Jack och Jackie – porträtt av ett amerikanskt äktenskap (1996, 1999).

”Secret Service hade velat ha en skottsäker glashuv över den Lincoln de skulle åka i, och det ville även Jackie – om inte annat för att skydda frisyren, skojade hon. Men Jack var bestämd på den punkten. Han ville inte ha något hinder mellan sig och folket.”

När han dött ansåg Jackie sitt liv vara över:

”Något som ni sa på landet förvånade mig så – att ni hoppades att jag skulle gifta mig igen. Ni stod oss så nära en gång, och det är något som ni måste känna till. Jag anser mitt liv vara över, och jag kommer att tillbringa resten av det med att vänta på att det verkligen tar slut.” (Brev till Ben och Tony Bradlee några veckor efter JKF:s assassination.)

Bröder i hjärtat

När jag somnade i förmiddags – efter att ha varit på informationsmöte på AF – drömde jag att min mor ringde och sa att Erik var död, att han inte hunnit komma hem.

Erik själv hade frågat i sitt omtöcknade tillstånd: ”Är jag död nu?”

Det är en ödets ironi att han ligger inte bara på samma avdelning utan i samma sal som min far. Tanken är att Erik också ska få dö hemma.

En gång tar det slut på all tid och all skam
och allt detta här som är mitt –
Då kommer en gammal och klok madam
och lindar min kropp i vitt –

Pappa kom hem på fredagen och dog på måndagen. Jag minns sista gången Erik hälsade på honom på sjukhuset. Han kallade honom ”broder”. De var bröder i hjärtat.

Uppdatering

20131125_145531bI förra veckan trodde doktorn att Erik skulle leva över jul, men sen han kom in på sjukhuset har han drastiskt försämrats och nu rör det sig om dagar eller veckor.

Det är märkligt, jag tänkte alltid att jag inte ville se honom som sjuk, inte alltför sjuk, och det var med tvekan jag besökte honom sist. Men då satt han upp och var ”som vanligt” och jag kommer aldrig att glömma hur han såg ut när vi gick: leende.

Nu när man vet att han inte har långt kvar vill jag plötsligt hem igen och vara där. Jag vill vara hos honom. Till ingen nytta alls.

Drömmen om ett liv

Någon twittrade: 

”Den ständiga känslan av att alla andra får allt. Den är ju falsk, men försvinner ändå inte.”

Jag blev nyfiken på vad det handlade om:

”Står en rottis nere vid affären och skäller samt viftar på svansen just nu.”

Aha:

”Jag vill också ha en hund. Jättemycket.”

btsman_98396221_131535997

”Den ständiga känslan…” Den lämnar mig inte, inget förnuft biter på den. Och ändå finns det ingenting jag kan relatera så mycket till som känslan av att vilja ha en hund och inte kunna få någon (hell, hela barndomen!). Jag försöker slåss mot avundsjukan, häromdagen tänkte jag att det faktum att man avundas andra inte behöver betyda att andra inte avundas en. ”Du sitter inte i rullstol”, som min mor sa en gång i något absurt sammanhang. Typ: ”Åh vilka snygg ben den kvinnan hade!” Men visst – det var allt annat än absurt. Varför avundas andras vackra ben när man överhuvudtaget har ett par ben?