Erik

”Vi har för stor släkt” sa min bror en gång. Han syftade på alla tragedier. Ju fler släktingar, desto fler (sorgliga) öden.

Det är en kusin som begått självmord och en som dött missbruksdöden och en som har Asperger och en som genomgått en könskorrigering och en som fått obotlig cancer men där cancern upptäcktes av en slump. Han har inga som helst symtom än, han vet bara att det leder till döden. Det är otäckt för han är lika gammal som jag och har relativt små barn.

När jag har tänkt på min mors alla syskon och deras respektive och att de ska bli gamla och dö har det känts rätt tungt. Hur många begravningar ska jag inte gå på om jag överlever dem? Min mor är näst yngst. Hon brukar säga att det inte går i ordning när folk påminner henne om deras dödlighet. Människor tror gärna att det är de äldsta som ska dö först, men de lever än. De är 90 och 91.

I vilket fall så måste den dagen komma när de börjar dö. Den har redan kommit. Några är borta. Jag går bara på de begravningar där jag haft en personlig relation, men det känns alltid när de dör. Även om man inte träffat dem så ofta. Jag känner genom min mor, det är hennes syskon, hennes syskons män/fruar. Och det är mina mostrar och morbröder.

Nu är Erik svårt sjuk. Han betydde mycket för mig när jag var liten (och jag för honom). Han var min fars svåger och bästa vän. När pappa låg döende i lilla rummet satt han och jag i köket och han sa: ”Jag trodde aldrig Åke skulle gå före mig.” Pappa var ju fem år yngre och hade alltid varit frisk.

Nu är det Eriks tur. Det finns inget hopp längre. Cancern äter på honom och han blir bara tunnare och tunnare, svagare och svagare. Jag får rapporter och de är alltid dåliga. Den senaste var häromdagen, min mor hade hälsat på honom. Han ligger mest, men hade varit uppe och druckit kaffe när hon var där. Han hälsade till mig – två gånger – och det gjorde mig så himla rörd. Att han trots sitt eländiga tillstånd (han ville egentligen inte ha besök) kom ihåg mig. Jag träffade honom själv för några veckor sedan.

Det gör så fruktansvärt ont att han ska dö. Och det gör så fruktansvärt ont att han har så fruktansvärt ont! Inga morfinplåster i världen kan lindra den förbannade smärtan. Han får biverkningar av själva morfinet och det gör så ont att han skriker och gråter om nätterna. Så fort han rör sig i sängen gör det ont. Man tror gärna att modern sjukvård kan lindra smärta, men så är det inte alltid. Det finns cancerformer som är så smärtsamma att man måste sövas ner och hållas nedsövd. Men i normalfallet får man leva med sin plåga.

Det gör mig så ont att han har så ont. Sa jag det?

Bilden från barndomen går aldrig bort heller. Hur de satt på huk framför mig i köket när jag var liten och ledsen. Pappa hade gått och hämtat Erik för att han skulle muntra upp mig. De var så bekymrade båda två.

Jaja. Det är länge sen nu.

Man kan inte räkna dem alla
sägner och sånt man hör…
Det sägs att en stjärna skall falla
var gång när en människa dör –

Lyhörd i nätternas kyla
och vindarnas frusna musik
hundarna hörde jag yla,
som hundarna yla för lik,

änkorna hörde jag skrika
och barnen snyfta för bröd –
Stjärnorna kvittar det lika
om någon är född eller död.

I våras trodde jag att Erik dött, då grät jag som ett barn. Till stor del är det barnet i mig som gråter. Hon sörjer sin Erik.

Annonser

One thought on “Erik

  1. Ping: Uppdatering | Vovven Vanna – Flatcoated Retriever

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s