Rena rama paradiset

Villastaden Paradiset, formerly known as Partille villastad, grundades på 1890-talet i nationalromantisk stil. Julvärden Petra Mede råkade avslöja att hon kommer från Partille. Min stockholmska svägerska tyckte att det lät så exotiskt att hon trodde att det låg i Norrland. Det är en grannkommun till Göteborg.

DSC_0010

DSC_0081

DSC_0051

Och här vaktar lilla jag:

DSC_0073

DSC_0153

Cinderella (1950)

På juldagen tittade barnen och jag på hela filmen om Askungen – originalet med svensk text. Jag har faktiskt sett den på bio i Lund en gång, men jag hade glömt hur otroligt bra den var. Se den! om ej sett.

”Hon är lite självständig”

Det var instruktören som fällde detta omdöme om Vanna på jaktkursen. Hon är det, va? Envis som satan är hon också.

skatteåterbäringen

T.ex. älskar hon sina bollar och dummies ungefär lika mycket som prins John älskar sina penningpungar. Ni vet så mycket att han sover med dem under armen.

Man får kämpa hårt för att hon ska lämna sina skatter ifrån sig. Efter alla dessa år (3) kan jag fortfarande få säga ”tack” till Vanna förgäves – vill hon inte lämna av så vill hon inte lämna av. ”Jag lämnar endast av om du ger mig något i utbyte.” Så vem dresserar vem?

img_2348-copy

Idag fick hon söka efter fem dummisar, hon hittade alla fem, men jag insåg att det inte ser så bra ut på jaktprov att ge hunden en godis varje gång hon lämnat av, så jag försökte undvika det. Men då fattade Vanna misstankar: Aha, du tänker inte ge mig någon godis när jag lämnar av? Man kanske ska låta bli att lämna av då? Så jag fick efter de första avlämningarna återinföra godiset. Hon hittade alla fem utan större problem och jag gömde dem igen. Jag såg henne inte när hon jobbade. När hon hämtat tre stod jag och väntade på den fjärde – varpå Vanna dyker upp med två stycken i käften. Hon har aldrig förstått varför inte två skulle vara bättre än en. Det heter dubbelapportering, förklarar jag pedagogiskt, och det är lika illa som (eller ännu värre än) dubbelkommando i lydnaden. Man får aldrig apportera mer än en fågel i taget! – Blablabla, säger Vanna.

DSC_0019

Blott en dummy, ett ögonblick i sänder!

Nyårsbön

Nu tror inte jag på Gud – framför allt tror inte han på mig – men om jag gjorde det kunde jag be den där bönen som nyktra alkoholister brukar be:

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Herre hjälp mig att inte avundas
de som har sitt på det torra
de som lever i stabila förhållanden
de som har egen familj
de som har hus
de som jobbar och är nöjda med sina jobb
de som lever och är nöjda med sina liv
de som inte har några sjukdomar
de som inte har några anlag för depression
de som inte kommer att bli fattigpensionärer
de som duger – både i sina egna och andras ögon
de som har hundar som inte har några problem
de som har hundar som kan vara ensamma hemma hur länge som helst
de som har hundar som blir champions
de som vet hur deras liv kommer att gestalta sig
om allt bara fortsätter som förut och ingenting oväntat inträffar
de som inte drömmer en massa dumma drömmar
de som inte har någon livssorg – en stor sorg som de aldrig blir kvitt
och måste leva med tills de dör
de som ännu inte har förlorat en nära anhörig

Som Peter LeMarc sjunger: Ingenting / Ingenting / Ingenting blir som det en gång var / Du måste gråta som en karl

Paradiset ligger i Partille kommun

Vi åkte till Paradiset. Det är nog vackert på våren, kan jag tänka mig, lever upp till sitt namn då. Vi följde en bäck. Precis när jag tänkte att jag skulle ha tagit stövlarna slant jag på en spång och fick vatten i hela högerskon. Åh, det var en härlig känsla, kall och skön. En stund senare gav Vanna mig en liten fläskläpp – ungefär samtidigt som jag sa att hon var ”jätteduktig”. Livet är verkligen på min sida.