Pete Seeger död

Pete Seeger, Songwriter and Champion of Folk Music, Dies at 94

Mr. Seeger’s wife, Toshi, died in 2013, days before the couple’s 70th anniversary. Survivors include his son, Daniel; his daughters, Mika and Tinya; a half-sister, Peggy; and six grandchildren, including the musician Tao Rodriguez-Seeger, who performed with him at the Obama inaugural.

Flamman träffade Pete Seeger i november 2009:

– När jag var med på president Obamas installation var mitt villkor, berättar Seeger, att alla verserna av This Land Is Your Land skulle sjungas. De viktigaste, som Woody själv sjöng in i slutet på 1950–talet för Moe Aschs lilla skivbolag Folkways. De fanns inte med i sångboken och det var sedan Arlo Guthrie som i början på 1960–talet upptecknade de ”förlorade” verserna, fortsätter Seeger.

– Det var en sorts seger, säger Seeger på frågan hur det kändes att leda allsången vid Lincolnmonumentet när alla sjöng med i orden ”There was a big high wall there that tried to stop me; sign was painted, it said private property” (Det var en stor, hög mur där som försökte stoppa mig, en målad skylt sade ”Privat egendom”.)

Pete Seeger, som var svartlistad under årtionden, stod nu framför Abraham Lincolns staty i centrum för uppmärksamheten i sin flanellskjorta, jeans och kulörta mössa och ledde allsången när USA:s förste svarte president installerades och sjöng det icke–officiella Amerikas mest älskade sång.

Vannas apportskola (forts.)

DSC_0723Vi har de senaste åren sett en oroväckande trend inom husdjursvärlden. Jag tänker på att man i ökad omfattning klär på sina hundar.

Ni vet vad jag, Vanna, tycker om det: om det tycker jag inte.

Jag vill inte ha någonting på min egen kropp utom min egen päls och hör sen.

Idag fick människan för sig att sätta min sin mössa på mitt huvud. (Jag är inte lika känslig om knoppen som om kroppen.) Hon knäppte den under hakan.

Det är nu min pedagogiska lektion kommer in i bilden. Den lyder som följer.

FEL:

 DSC_0713

RÄTT:

DSC_0707

Mössa ska man inte ha på huvudet, den ska man ha i munnen.

Utanför leden

Jag skulle vilja ha numret till kommunstyrelsens ordförande i Partille. Eller vem klagar man hos? Här kommer Vanna och jag och parkerar vid naturreservatet, tittar på tavlan och kliar oss i huvudena: Men… Bohusleden går ju inte här? Vi börjar gå i vad vi tror är riktning mot Bohusleden. (Det enda som går här är naturstigen.) Vi följer en plogad väg i åkern. Och hamnar på fel sida om en taggtråd. Och ser plötsligt en annan parkering.

Bilder_fr-n_Jonsereds_brukssamh-lle

”Genom reservatet passerar Bohusleden med en sträckning från herrgården upp till torpet Freden och en alternativ sträckning via Aspens branta stränder.”

Nu har jag förstått att det finns två parkeringar till samma naturreservat. Vill man följa Bohusleden är det härifrån man ska utgå. Men sen då? Allting upplöses i tomma intet? Det finns inga stigar? Jag vet inte vart jag ska ta vägen och känner mig som Cornelis:

Hör, jag har hamnat lite utanför leden.
Hjälp mig så att jag igen hittar Freden.

Freden = Gyldene Freden. Inte torpet Freden. Skit samma.

Det står i boken att leden är sparsamt markerad. Så fan heller – den är inte markerad alls. Det finns överhuvudtaget ingen led.

Eller så har jag väldigt dålig syn.

(Ett faktum. När jag tittade på Jills veranda kunde jag inte läsa texten som då och då placerades i vänster del av tv-rutan, jag förstod att det var små faktaupplysningar om Ku Klux Klan och dylikt. Jag kunde bara uppfatta enstaka ord. Så gammal har jag blivit. Nu ser jag varken på långt eller kort håll längre. 😦 Och är fortfarande chockad över att Jill Johnson – en klar favorit – aldrig har reflekterat över att country är en mer eller mindre helvit genre. Vilken tur för henne att hon kom på idén att fördjupa sig i countryn – precis vad hon behövde. Det var elakt av mig. Underbart program, annars.)

20140125_145053

När vi klampar omkring på det stiglösa berget och känner oss som idioter stannar Vanna tio meter bakom mig och står helt stilla och stirrar på mig. Vad är det nu då, undrar man. Är hon sjuk? Varför står hon bara där och glor?

Jo, det är Vannas subtila sätt att tala om för mig att hon fått något i näsborrarna och att hon vill ge mig en chans att kalla in henne innan det är för sent. Hon har gjort så förr. Jag är trögfattad så hon tar några galoppsprång snett vänster och då blir det liv i kärringen; jag skriker Nej! eller nåt och hon kommer till mig istället och får belöning. Eva Bodfäldt hade blivit djupt imponerad över denna skvallerträning som min överintelligenta retriever listat ut helt själv. (Eller ej. Jag misstänker att Eva Bodfäldt är svårimponerad.)

Vi får gå tillbaka till ursprungsparkeringen och erkänna oss besegrade. Vi kan inte irra runt här. Det blir ingen bohusled den här gången heller, det blir naturstigen igen.

20140125_143023

Jag tränar lite med Vanna och hon är duktig. Inga problem med stadgan i markeringarna och jag testar stoppsignalen genom att kasta dummy och låta henne söka och blåsa stopp när hon galopperat iväg en bit. Jag fuskar genom att visa att jag har äpple innan jag skickar henne. Har man ingen medhjälpare är det lite snopet om man inte får stopp på hunden. Men jag får stopp på henne båda gångerna.

Det går sämre med linjetagen, hon är tveksam och osäker och håller inte kursen.

På hemvägen sätter jag henne några gånger och går och gräver ner den lilla dummyn, kallar in henne, stoppar henne och låter henne söka i löven och visslar närsök när hon är i närheten. Det handlar fortfarande om att hon ska lära sig signalen.

20140125_153247

*rör inte min minidummy*

Katt sniffar på hund

När Vanna kommer in från kylan sniffar Soya på henne. Inte för att hälsa utan för att avgöra vilket väder det är ute och vad hon har haft för sig: ”Har du regn i pälsen? Luktar det snö? Är det kallt? Hur många grader ungefär? Förnimmer jag en doft av skog?”

Soya luftar sig ca en gång var tredje vecka i ca en minut. *fniss*

Den forna utekatten har blivit innekatt. Hon är som Geronimo. En gång rörde hon sig fritt som vinden, nu rör hon sig bara fritt i lägenheten/reservatet.

Undulat-Putte

Jag var inne i en zooaffär idag och blev deprimerad när jag såg fåglarna. Det är något som inte stämmer med att sätta undulater i bur. Det är så älskvärda fåglar, vi hade en när jag var liten. Han (hon, visade det sig så småningom) var förälskad i min far. Han flög fritt i köket, varv efter varv. Tills han bröt vingen. Då dalade han långsamt mot golvet. 😦

Han repade sig aldrig efter att vi lämnat in honom i zooaffären för passning under en vecka när vi var utomlands. Jag tror han sörjde halvt ihjäl sig och trodde han var för evigt övergiven. Undulater är mycket sällskapssjuka sällskapsdjur.

Vi lade honom i en ask på en bädd av bomull och begravde honom i trädgården.

Jag studerade någonting som hette degu på nära håll. Man kunde få en för 150 spänn. De var väldigt aktiva och krävde mycket stimulans.