Det som inte fick hända hände

DSC_0125bJag skulle bara testa hur speedy den nya dummyn var, jag var inte dummare än att jag förstod att det kunde bli problem om jag kastade den i skogen, jag hade ingen aning om hur långt den kunde flyga, så jag höll mig på den stora gräsmattan.

Den flög betydligt längre än en vanlig dummy. Det var ingen dum dummy.

Vanna fick hämta två gånger innan jag tyckte att det var lite för enkelt och satsade på att kasta in den i skogsbrynet istället. Det gick bra första gången. Inte andra. Då hamnade den i björken. 😦

Oh no.

Det är som lampan jag köpte på Husdjurshälsan, en sån som man sätter i halsbandet. Den pajade tämligen omgående av okänt skäl.

Långt om länge åkte jag dit och fick en ny. Den funkade utmärkt i två dagar tills jag begick misstaget att skruva åt fel håll när jag skulle stänga av den. Jag skruvade åt den så hårt (jag skruvade inte hårt men lampan ansåg att det var hårt) att det var omöjligt att rubba den. Den bara fortsatte blinka. Det var väl själva…, tänkte jag, och tog till tänderna: Nu…! Det fick till resultat att den gick av på mitten och inte gick att sätta ihop. Istället var den både sönder och blinkade. Jag fick lägga den i handväskan för att slippa se eländet.

Undrar vad Husdjurhälsan säger den här gången. (Jo, jag kunde inte få lampan att sluta blinka så jag bet sönder den men den blinkar fortfarande. Antingen slutar den blinka eller så slutar den aldrig blinka! Heaven help me.)

Jag sa till Vanna – som var mycket ledsen över att hennes dummy var spårlöst försvunnen, verkligen spårlöst – att vi får återkomma senare. För att citera Peter Haber i Vita lögner: ”Man ska aldrig ge upp, Martin, Gud öppnar alltid en ny dörr.”

Under tiden jag var på stan konsulterade jag hennes gamla husse. ”Vad hjälper det att man kastar en boll mot den om den har snurrat flera varv runt grenen?” Jag hade försökt träffa den några gånger med bollen utan att lyckas särskilt väl. 

Han frågade om jag hade ett teleskopskaft. Nej, sa jag, utan att veta vad det var. Du vet vad ett teleskopskaft är va? sa han. Nej, sa jag igen.

Jaha, ett sånt. Det har jag när jag städar. Det var då jag fick en snilleblixt: Om jag tar stegen? Stegen som jag fick av pappa för att det är så högt i tak i lägenheten?

Vanna och jag stegar iväg med stegen och teleskopskaftet.

DSC_0107

Det var högre än jag mindes. Och det var ojämn mark. Nåja. Man gör vad man kan och man ska aldrig ge upp. Jag klev upp på stegen, tog teleskopskaftet och smashade till dummyn som föll i backen med en duns.

Annonser

2 thoughts on “Det som inte fick hända hände

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s