Nu ska jag recensera Mikael Wiehe

20140307_145648Nä, det ska jag inte, för det kan jag inte. Jag tror att han spelade i en timme och 35 minuter och han stod upp hela tiden. Inte dåligt när man är en gammal man.

”Välkomna till denna konsert… i krisens Europa.” Där fnissade jag åt den gravallvarliga skånskan och det bisarra i hela situationen. Här sitter vi och förväntar oss att bli underhållna – i krisens Europa. (25 miljoner arbetslösa!)

Han spelade nästan bara nya låtar och jag tyckte att nästan alla var bra.

Han sjöng en låt om Björn Afzelius (Den jag kunde va) och en låt av Björn Afzelius (Feberdansen) och sa ungefär så här: ”Första gången jag träffade Björn, det var 1970, sov han på en madrass på golvet i en rivningsfastighet i Malmö som han delade med en amerikansk desertör. 25 år senare hade han villa i Göteborg och stort hus i Italien. Det gick bra för Björn… Det går fortfarande bra för Björn.”

Det har kommit en bok, det har kommit en pjäs och det ska komma en film.

Han sjöng Peggy Seegers gamla låt (Song of Choice/Valet) och en mycket gammal Dylan-låt (Only a Hobo/Bara en hemlös). Samt Guthrie. Resten var eget material.

Jag skulle rekommendera Wiehe med band, även om han klarar sig utmärkt på egen hand. ”Jag hoppas att ni har haft det lika trevligt som vi” = han och hans gitarrer.

Förr i världen skulle alltid artisterna gå ut och komma in igen. Det gjorde inte Mikael. Han förklarade att detta var sista sången och när den var slut blev det två till. Först Flickan och kråkan – på begäran – och sen – en låt som jag avskyr – Mitt hjärtas fågel. Texten är i mitt tycke ett pekoral. Man det vågar man inte säga högt. Jag fick sitta där och lida. Melodin är fin, vad hjälper det…? Nåja, efter den var det obönhörligt slut och Mikael Wiehe rusade ut – inte för att röka utan för att sälja skivor. Det skötte han själv, som vanligt. Han är lite av försäljartypen; han hade kunnat stå på Kiviks marknad.

Som den sluge affärsman han är har han förstått att det säljer bättre om han säljer själv. Jag borde ha bett min f.d. pojkvän att ta ett kort på oss ihop. ”Ni får gärna fotografera mig med era nya telefoner.” Men jag är ju inte sån.

Inside information: På önskelistan (en A4-sida) stod bl.a. sex öl, Gammel Dansk, frukt och godis. På hotellet hade han redan tagit en liten whisky. Det gör han för att lugna nerverna och dämpa skakningarna (!). Att jag satt och darrade när jag gitarrade för publik i min ungdom var bara att förvänta sig, men Mikael som stått på scen i 50 år – där blev man en aning förvånad. Eftersom han inte förefaller det minsta berusad får man utgå från att han inte är det heller. Han tar sig bara en hutt som uppvärmning. Vad som hände med de sex ölen är oklart. Godiset skulle han ta hem till sina barnbarn. Också där visar sig hans ekonomiska sinnelag. (Reserverar mig p.g.a. andrahandsuppgifter och skriver med mycket små bokstäver så att folk knappt kan läsa.) När Rossi, som jag träffade första gången på min bästa väns bröllop, frågade hur lång tid han behövde för att ta sig från logen till scenen svarade han sex minuter. Inte fem. Rossi uppfattade honom som mycket bestämd.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s