Med sorgen i handen

Det värsta med att ha en hund – och bara en – är när den dör. Hundägare som har flera hundar går sällan ner sig i sorgen på samma sätt, vad det verkar. Jag märkte ju själv att enda sättet att komma över Inka var att skaffa Vanna. Det var det enda som kunde få mig att ”glömma” henne. Men då jag är inkapabel att skaffa ny hund direkt när den tidigare dött blir det ett helvete.

Min längtan efter flera hundar är obefintlig. Inte ens om jag hade råd skulle jag ha lust (eller ork). Jag får stå med sorgen i handen när den kommer – utan hund i den andra.

Hur man sörjer har naturligtvis också att göra med hur man ”är” som person.

Det finns saker som anses stressande och kan vara depressionsframkallande för många: nära anhörigs död, arbetslöshet, dålig ekonomi, skilsmässa, sådana saker.

För mig som har en depressionskänslighet, både i allmänhet (depressioner sen jag var barn) och i synnerhet (hormonrelaterade depressioner mot vilka jag medicinerar), är det en given lag att ju sämre jag har det, desto värre riskerar det att bli. Med andra ord är det inte underligt att min hunds död utlöste en djup depression som jag aldrig trodde att jag skulle hämta mig ifrån – medan andra människor inte låter någonting knäcka dem.

Det var inte bara hundens död, det var jobbets flytt, min egen flytt, en knakande relation osv. Men jag tror att det var den största enskilda faktorn: att i elva år ha älskat en varelse som sedan bara lämnade en (åt sitt öde)…

Hundar fungerar dessutom som ett enda stort antidepp-piller på grund av att de ökar oxytocinhalten i blodet och tvingar den fysiskt inaktive att bli aktiv.

Min bror har som vuxen vad jag vet inte lidit av några depressioner. Men när vår far var dödssjuk och han som vanligt sov över här två gånger i veckan (eftersom han har sitt jobb här) sa han en kväll att han känt sig deprimerad. Han hade inte lyckats uppleva någon glädje i den skånska familjeidyllen under helgen. Hade det varit som vanligt hade allting varit som vanligt, men nu var ingenting som vanligt. En sommarpratare – med en cancerdrabbad syster – beskrev det som att livet trycker på paus. Allting stannar upp och det går inte längre att leva ett normalt liv. Allting handlar om någon annan: varje gång jag vaknade tänkte jag på pappa det första jag gjorde. Varje natt när jag skulle somna – tänkte jag på pappa det sista jag gjorde.

Ingenting är längre som förut. Ingenting blir någonsin detsamma.

Annonser

6 thoughts on “Med sorgen i handen

  1. Ett alternativ kan ju vara att skaffa en till hund när Vanna börjar bli gammal, men inte så gammal att hon inte skulle orka med att ha en valp i huset. Tilda hade bara ett drygt år kvar att leva när Selma kom (fast det visste vi ju inte då, men vi visste att hon inte skulle klara jättemånga år) men hon klarade lilla valpen hur bra som helst. Å andra sidan var Tilda absolut stencool så hon hade full koll på allt till sin sista dag :-). Jag saknar henne varenda dag! Det är snart två år sedan hon fick somna in.

  2. Det hade varit det bästa, men jag tror inte att det blir så. Av olika skäl – Vanna är tyvärr ingen Tilda, hon funkar bäst i ensamhet (eller möjligen, brukar jag tänka, med en liten hane). Uppfödaren drog slutsatsen att hon inte trivdes på kenneln, alla hundar är inte kennelhundar, som hon sa. Dvs. hon ville ha mer mänsklig uppmärksamhet och passade inte att bo i flock. Hon har ju brakat ihop med flera tikar på dagiset och när hon är skendräktig blir hon sur. Mina nerver pallar inte. Jag måste ha en konfliktfri tillvaro – det räcker att hon gör utfall mot katten. Men även om Vanna hade varit en pälsklädd ängel så hade det blivit för mycket för mig. Jag har inte kraft och energi nog att ta hand om åtta tassar. (Bara torka dem!)

  3. Ja, men det låter ju som ett klokt resonemang! Och skulle du ändra dig kan det kanske vara läge för en liten Skotte-Herre om några år :-).

  4. Sådana där små westies är väldigt söta också. Det finns en farbror i 90-årsåldern ute vid brukshundsklubben som har två. Han promenerar flitigt med dem varje dag i tvillingkoppel! Mycket välvårdade jyckar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s