En märklig dag på stranden

Dels var det en massa ”snottror”, dels eldade kommunen. Det har de gjort på (ovanför alltså) Skrea strand också. De gillar att bränna i markerna så att det kan gro nytt.

20140424_143539a

Man kan kalla det garnnystan också.

20140424_142851

Vissa har den dåliga stilen att parkera (mitt) på stranden.

20140424_154656

Ni ser den pedagogiska skylten. Man ska ställa sig intill!

20140424_154702

Så här ser the female race ut när den solar enligt Fbg:s kommun.

20140424_142859

Vi har utmärkt vatten. Utmärkt!

20140424_145257 - Kopia

Det tycker Vanna också. Hon fullkomligt älskar det. Och det stämmer att badkvalitén är utmärkt för hon blir aldrig ”dålig” när hon badat i havet. Hon börjar aldrig klia sig. Hon tål inte sjön. Havsvatten är friska grejer!

Första gången Vanna konfronterades med havet (vi hade bara haft henne några dagar och ryckt upp henne från skogen) blev hon rädd för vågorna! Vad är detta för monster? tänkte hon. ”Jag är van vid sjöarna hemma på Flathult.” Eller Flatcoatedretrieverhult om man så vill.

20140424_153526 - Kopia

Det är trots allt det viktigaste.

Sorgen får vi bära själva

”… ingen frågar så då säger jag inget.

Det är ingen som sträcker fram mikrofonen och frågar: ”Hur känns det nu när din hund varit död i snart tre månader?” lika lite som någon undrar hur det känns när ens far varit död i snart två år.

Den enda som tar upp pappa med mig är min ena farbror. Annars är det bara vi i familjen som pratar om honom.

Sorgen får man bära själv. Man blir ensam med den. Folk som inte stod den döde så nära betraktar honom som död, de vill inte påminna om honom. Vi som har en död anhörig betecknar honom inte som död utan som någon annanstans. Han är inte död, han lever ju i våra tankar. I dem är han ständigt närvarande.

Pratar man inte om döda människor pratar man ännu mindre om döda hundar. Det vore ännu konstigare. Där förväntas man bocka av sorgen på ett tämligen enkelt sätt. I alla fall inte gräva ner sig och gråta varje dag eller kanske bli deprimerad och tappa livslusten. Det är inte comme-il-faut att reagera så sjukt överdrivet. (Patologisk sorg, kallas det.) Men nu är det en gång för alla så att vi inte är lika rustade. En del klarar nästan allt, en del klarar nästan inget och det beror inte på viljestyrka utan på socialt och biologiskt arv.

Georg Klein menar att de som psykiskt överlevde andra världskrigets koncentrationsläger, som inte tog livet av sig när de kom ut i friheten utan orkade fortsätta leva, var de som – simpelt uttryckt – haft en lycklig barndom. Klarar man bara barndomen utan att ta alltför stor skada klarar man allt.

När pappa dött vevades sjukdomsfilmen i huvudet ett helt år. Har man varit med om något som kan betecknas som ett trauma är det som om hjärnan sätter skeendet på repeat. Det som hjälpte mig var 1) att vi hade ett samtal med sjukhuscheferna och att de bekräftade att de gjort ett antal fel och misstag i vården av min far, både i förhållande till honom och i förhållande till oss 2) att jag fick några samtal med kuratorn där jag gick igenom sjukdomstiden och dödsfallet. Jag skulle ha haft den kuratorn medan min far var döende, framför allt skulle han haft kuratorn själv. (Det är oförlåtligt att lämna obotligt sjuka så ensamma i Sverige på 2000-talet. Jag tror de pestdrabbade på medeltiden var mindre ensamma!)

När jag sa det till en kompis, att det bara spelas upp i skallen hela tiden, varje dag och varje natt, sa hon att det måste jag sluta med, ”det skulle inte Åke ha velat”.

Som om  jag styrde över det själv. Poängen är just att man inte styr över det själv – det går inte att styra över.

Sen har hon inte heller nämnt honom, trots att hon känt honom hela livet.

Sök i skogen

När jag tog en promenad med en (f.d. pojk-) vän fick jag ett infall och tänkte att Vanna kunde få leta efter mig, det var länge sen vi gjorde det. Jag har gjort detta mycket i mina dar – med mina föregående hundar.

20140425_154212Jag gick iväg och satte mig bakom en gran och tänkte på hur många gånger jag suttit så och väntat på de dundrande hundtassarna… och undrade om hon skulle ta samma eller en annan väg. Vi gjorde det tre gånger och varje gång kom hon som ett skott men aldrig där jag gått – kom jag från vänster kom hon från höger. Och hon tyckte det var så himla roligt och jag tyckte det var så himla roligt… att jag t.o.m. började söka på sökkurser på nätet.

Jag tänkte att de enda som får träna sök är väl de översociala exemplaren som glider in på närmsta brukshundklubb och säger: Tjena, tjena, jag vill träna sök, tränar ni sök, då tränar vi sök, ses på måndag då!

Till min stora förvåning hittade jag en kurs för (o)vanligt folk: ”Vi kommer att gå igenom hur man kan träna de olika delarna av söket på egen hand eller med en träningskompis, utan att vara beroende av en träningsgrupp.” Passar mig perfa!

20140425_155939
Tänk om Vanna är en sökstjärna utan att vi vet om det?

Vanna apporterar kråka

Sådan matte, sådan flatte. Hon har dåligt minne!

Vi började med att göra en närsöksruta, gömma en liten dummy och skicka hunden på linjetag från längre och längre håll. Det gick bra. Några dummies fick ligga för att vi skulle kunna skicka hundarna senare.

Nu skulle vi göra något så ovanligt som sök med livs levande, höll jag på att säga, fåglar. Alltså tvärtom, döda fåglar. Vi gick ut tre stycken med två stycken var och vallade av – trampade omkring i – området. Första gången jag konfronterades med en död fågel kunde jag knappt ta i den utan att skrika högt av fasa (var är skyddshandskarna?) men nu har det också blivit naturligt. Man vänjer sig vid det mesta.

Hundarna satt uppbundna och Vanna var lugn och sa inte ett pip. Det blev värre när jag släppte loss henne, men jag insåg snart att det stora problemet för henne var vattnet. Det var det som stressade henne mest – att sökområdet låg precis vid vattenkanten.

Först skulle klassens ljus (tollaren) söka. Efter att snyggt och prydligt avlevererat fyra fåglar fick det vara bra, bäst att stanna när det går som bäst. Istället går hennes matte ut med dem igen och det är Viktors tur. Viktor som alltid varit en seg golden – som tuggummi ungefär – har nu blivit lite annorlunda i och med att kastreringssprutan gått ur kroppen. Dels låter han, piper, skäller, gnäller, dels har han ökat farten. Men jag trodde ändå inte att han skulle fixa fåglarna. Och så kommer han in med tre stycken. Utan några som helst problem! Hjälp, tänker jag. Hur ska det nu gå för klassens clown?

Dvs. Vanna. Ska hon ensam göra bort sig? Hon har lika lite som Viktor apporterat fåglar under sök, hon har i princip bara känt på dem och gått omkring med dem i kopplat tillstånd. Man kan säga att jag får mina fördomar bekräftade: ”Det här kommer inte att gå.” Jag ser inte riktigt vad hon gör, jag får för mig att hon har en fågel men springer mot en annan för hon reagerar inte på min inkallningssignal och jag börjar gå ut i området och tänker att jag måste stoppa henne på något sätt, hon får inte försöka ta två fåglar! Då gör Vanna vad hon tycker är bland det bästa i livet: hon rullar sig i kråkan. Sen tar hon kråkan, lattjar lite med den, släpper den och fortsätter ut i det geggiga vattnet, springer tillbaka, lyfter kråkan, bär den några meter, släpper den och tar ett varv till i gyttjan.

Det är här jag känner att ”detta händer alltid oss”.

Instruktören, som har ett väldigt tålamod, troligen utvecklat under hennes år som fritidspedagog, tycker att jag ska låta Vanna ta kråkan från marken och sen liksom försöka få henne att följa mig och det lyckas faktiskt. Hon kommer efter när jag klappar i händerna. Som belöning får hon göra ett nytt sök och kommer in med en fågel som jag glömt vilken det var och sedan en kanindummy (fusk).

Efter detta tänker vi avbryta – när instruktören får den strålande idén att lägga ut kråkan igen. Hon kommer banne mig in med den. Det trodde jag inte!

Bara för det får hon som avslutning markera också. Hon sticker i raketfart så fort jag sagt ”apport” och kommer tillbaka med kråkan till mig. En fullkomligt splendid apportering!

Alla människor förstår kanske inte skönhetsupplevelsen i att ens hund kommer springande med en död kråka, men det är väldigt vackert för oss som inte är helt friska.

Nu när jag är lite lycklig över detta måste jag bli olycklig igen. På dummylinjetaget går det självklart åt helvete. Jag gör det inte lättare för henne genom att slänga iväg ryggsäcken så att den hamnar i närheten och hon springer mot den istället. Hon klarar det inte ens på tre försök. (Man ska inte göra mer än två, tre.) Hon måste få hjälp – instruktören ställer sig och duttar i området, då fattar hon vart hon ska och springer dit och hittar.

Efteråt säger instruktören att Viktor och Vanna inte minns, det är därför det inte funkar. (Till skillnad från the novia scotia duck tolling retriever och Flax som båda har minne som en häst.) Trots att de gjorde typ fem övningar i det området så är det som bortblåst två timmar senare, då hade de ju sprungit dit. Vanna blir bara tveksam när jag skickar henne och eftersom hon inte förstår att ut betyder ”fortsätt ut” så börjar hon cirkulera och springa långsamt och undra vad hon håller på med.

Det enda roliga med detta var att hon lyssnade på mig (!!!) när jag visslade inkallning.

Det gjorde hon inte förra gången. Jag vet inte om våra fåniga inkallningsövningar i helgen kan ha haft någon betydelse. Eller om det bara var en slump.

En sak till. Tips från coachen: Härma bruksfolket – se hur de tränar uppletande och överför det på retrieversöket. Särskilt labradorer har en tendens att springa mycket och söka mindre. De kan kuta över tre vilt innan de hittar det fjärde. Man kunde börja med en ruta som var 10 gånger 10 meter. Och jag tänkte: Jaha. Här har vi tränat helfel. Inte fan har vi börjat med små rutor. Inte fan har hunden lärt sig söka systematiskt.

Sök = sätta ner nosen och börja leta. Jag vet inte hur Vanna söker men hon går inte inifrån och ut. Hon går snarare ut och därefter in. Hittar hon ingenting därute börjar hon söka närmare och närmare mig. De borde göra tvärtom.

Å andra sidan säger instruktören att hon söker jättebra, hon brukar säga att vi har hundar som använder näsan och det ska vi vara tacksamma för. Jag tänker alltid: Vad ska de annars använda?

Kraftverkshistoria

Jag tittade lite närmare på kraftverken när jag var hemma. Det finns en byggnadsteknisk sanning och det är att ju äldre en byggnad är, desto vackrare är den.

20140425_143156

Här är det gamla kraftverket
(”Falkenbergs Elektriska Kraftstation”)
från 1903/1911

20140425_143856

Här är det nya kraftverket från 1944.

20140425_143733

Men jag vet inte vem Bertil är/var.

20140425_144449

Och här är de gamla arbetarna.

20140425_144849

Jag saknar den gamla bron!

20140425_150837