Göring hade lejon

Jag visste att Göring hade lejon som sällskapsdjur, jag blir påmind om det när jag läser den här boken. Som vuxna skänktes lejonen bort till Berlins zoo.

Det finns en liten äcklig journalfilm där Göring småpratar med lejonungen som han – maktfullkomlig som han var – döpt till Caesar. Man kan notera att någonting som ser ut som en setter står i bakgrunden. Göring var som Hitler en stor djurvän. Han ogillade plågsamma djurförsök. Det var bara plågsamma människoförsök han inte hade någonting emot.

Efter kriget fick Göring frågan om det inte var svårt att låta avrätta sin gamle vän Röhm i nazisternas blodiga utrensning (”långa knivarnas natt”) 1934. Då såg han totalt oförstående ut. Som om han inte fattade frågeställningen. ”Men han stod i vägen för mig…”

Göring hade starka känslor för sin fru, sin f.d. fru, sin dotter, sin sekreterare och sina lejon. Av positiv art. I övrigt hade han inga känslor alls eller negativa.

Men han var populär i Tredje riket för till skillnad från Goebbels hade han humor. Det är nästan det värsta. Att ondskan har humor. Humor gör oss mänskliga, det skiljer oss från djuren. (Även om jag kan svära på att både flatten och katten har humor.)

Göring var mycket väl medveten om att han var vanligt förekommande i de folkliga skämten. Ett av dem löd: ”Göring råkade krocka på Unter den Linden och domstolen konstaterade att han var skyldig till olyckan eftersom han glömt att blända av sina medaljer när han fick möte.” Fåfäng som få!

Annonser

One thought on “Göring hade lejon

  1. Ping: Jag vet inte vad jag ska säga | Vovven Vanna – Flatcoated Retriever

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s