Sommarens faror

Varje år när det blir vår skriver hundtidningarna om sommarens faror: huggormsbett, fukteksem, överhettning m.m. De glömmer en sak.

Gräsätning.

Jag blev påmind om detta idag när Vanna skulle bajsa. (Hon får inte grön avföring av gräs, hon får grön avföring av gröna tuggben, btw.) Nu åker Vanna allt som oftast på rumpan efter att hon bajsat (utan att det är problem med analsäckarna) men idag åkte hon ovanligt mycket på rumpan. Jag tittade därbak: bajset hängde kvar i hålet. Det var gräsbajs.

Det är faktiskt ett för både flatte och matte plågsamt fenomen. Förra sommaren kunde hon knappt gå för att hon inte fick ut bajset under en promenad. Paniken växte hos oss båda. Ibland försöker jag rent fysiskt att hjälpa henne genom att dra i stråna (man får inte ha bajsfobi som flatcoatägare) men det är sällan det lyckas och ibland kan detta dragande göra jätteont så man får ta det lilla lugna. Vi vill inte ha några skrik av smärta.

Vanna försökte på alla sätt, hon krystade, det kom inget, hon gled på rumpan, det gick inte bort. Vi går, sa jag och tänkte att rörelserna skulle stimulera bajsförmågan.

Äntligen. Hon satte sig och där satt den: en hel korv full med gräs.

Nu vet jag att hon inte ens kan äta ”lite” gräs. Som hon gjorde igår. Lite gör nog inget, tänkte jag och lät henne hållas.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s