Inkas död

Jag tänkte på Inkas död. Jag tänkte på den ångest jag fick efteråt – över att hon fått lida och lida i onödan. Till ingen nytta.

Först kunde de inte diagnostisera henne. De skickade hem oss utan diagnos. Sen fick vi en annan – och betydligt bättre – veterinär som ingav oss hopp. Hon satte henne på kortison. Men de visste fortfarande inte vad det var.

Hon hade andningsproblem. De röntgade strupen och bröstet och hittade någonting som kunde vara en tumör, men de visste inte. Bilderna gick inte att tyda.

Hon skulle ha kortison i en månad, därefter skulle kortisonet sättas ut. Under den tiden var hon pigg som en mört, sitt vanliga jag. Hon galopperade, och för mig var det alltid ett tecken på att hon hade tillräckligt god livskvalitet. Den dag hon inte galopperar längre…

Hon var ändå elva år.

När jag slutade med kortisonet kom problemen tillbaka. Hon började hosta. Vi körde henne akut till veterinären. Hon var riktigt dålig. Jag tror det var jour, de hade inte tid med henne. Hon låg och mådde dåligt i ett hörn. Jag kunde inte förstå deras prioriteringar, detta förbannade djursjukhus; jag betecknade ju henne som döende (vilket hon också var) och så ägnar de sig åt nån ung hund som hade nån liten skada. Jag kunde inte förstå det. Inka fick lida.

Till slut kom de och sa att det troligen var en tumör. ”Varför blev hon då pigg?” undrade jag och fick svaret: ”De blir alltid pigga på kortison.” Men nu var hon så dålig att de måste sätta in en massiv dos och behålla henne över natten och se om det hjälpte.

Det blev en sömnlös natt för mig – kanske för Inka också. Hon som avskydde att vara separerad från mig. Hon som t.o.m. avskydde att vara hos människor hon kände om inte jag var där. Nu låg hon helt ensam på ett kallt djursjukhus.

Det paradoxala var att jag hela hennes liv gruvat mig över att jag skulle behöva ta henne till veterinären för den sista sprutan. Hon bröt benet som valp och lärde sig tidigt misstro djursjukhuset. Aldrig veterinärerna, det var hon för god för. Men vad de skulle göra med henne. Hon kunde darra som ett asplöv. Denna gång gjorde hon inget motstånd alls, hon bara gick in genom dörren. Som om det kvittade.

Vid sjutiden på morgonen ringer veterinären och efter att hon uppdaterat mig säger hon: ”Det är ganska synd om henne…” Det blev signalen för mig. Det finns inget att vänta på, jag fattar vad hon menar. Tiden är inne – ute. ”Vi kommer” säger jag bara. Vi möter henne i korridoren; de har lyckats få henne att gå några steg i koppel. När hon ser oss viftar hon svagt på svansen. ”Hej Inka” säger jag – plötsligt glad, som om allting var nästan som vanligt. Men det var med sina sista krafter hon åstadkom den svansviftningen. Så fort hon hon kom in i rummet där avlivningen skulle ske sjönk hon ner på golvet och var som borta. Hon var så trött att jag inte fick någon reaktion från henne, hon märkte inte att jag klappade henne och strök henne över de krulliga öronen. Hon var död innan hon dött.

Hon behövde mig inte längre. Hon hade alltid behövt mig – så förbannat. Det hade varit en börda många gånger.

Det förbannade draget av enmanshund gick aldrig ur henne. (Och hur skulle det, det är ju en rasegenskap.) Du och jag, matte, i evighet. Ända sen hon låg klistrad på mig första natten. Hon låg inte bredvid mig, hon låg på mig. Det var det säkraste sättet att hålla mig kvar. Så att jag inte skulle gå och försvinna.

Men när Charon kommit för att hämta henne kunde hon äntligen vara ensam. Hon klarade sig själv.

Efter hennes död, de närmaste dagarna, fick jag en fruktansvärd ångest. Veterinären tyckte att vi skulle trösta oss med att ”vi gjort allt” men det förbyttes i sin motsats. Jag hade plågat henne till döds! Vem vet hur dåligt hon mådde den natten?

Jag blev tvungen att ringa djursjukhuset, jag grät i luren. Jag undrade hur mycket hon hade lidit. Hur svårt hon haft det. Hur kunde jag låta henne genomgå det?

Jag vet inte, den unga kvinnan i receptionen sa att de inte låter en hund lida så att det inte är försvarbart. Hon sa att de har resurser, att de gör ditten om datten inträffar. Att det är ett brott mot djurskyddslagen att hålla en hund vid liv om den lider för mycket. Hon sa att jag skulle sluta tänka så, det var jobbigt nog ändå. Jag bara grät.

Inka fick lida mycket i sitt liv. Hon bröt benet och skrek en timme (minst) av smärta när hon var tio veckor gammal. När hon var sexton veckor (kanske) fick hon en regelrätt chock när hon var ensam hemma, det kom hon aldrig över.

Osv. Osv.

Skendräktigheterna blev med åren så illa att de gav henne EP-anfall och alltid när hon stressade för att jag inte var där. (Jag var på nån jävla tredagarskonferens.)

Hon klarade att lämnas på dagarna, hon hade lärt sig att/när jag kom och hämtade henne, men inte på nätterna. Inte om hon var skendräktig och därmed extra känslig. Jag blev tvungen att lämna henne en gång till i flera dagar men då var hon inte skendräktig och fick inget anfall. Rasen har tidigare haft problem med epilepsi och en uppfödare sa till mig att skendräktighet var utbredd hos tikarna. Men jag kopplade aldrig ihop den vanliga epilepsin med den hormonrelaterade, som Inka hade. I efterhand tänker jag att det kanske ändå fanns ett samband. Att det låg några epilepsigener och skvalpade i ådrorna. ”Anfallen kan ofta vara hormonstyrda och därför rekommenderas kastrering som ett led i behandling av vissa veterinärer.” Inka kastrerades när hon var åtta år. 

Jag ville skydda henne från allt ont, men misslyckades kapitalt.

amb6

Kortet är så gammalt att det är taget före digitalkamerans tid.

Så är det. Vissa får lätta liv, andra får svåra. Men jag upplevde Inka som gladare och gladare. De sista åren var det som om hon tyckte att det var fantastiskt bara att få gå på promenad.

Jag fick ta två semesterdagar (torsdag och fredag) när hon dött. På måndagen frågade chefen med ett leende: ”Känns det bättre nu?”

Nä. Det kändes inte bättre det närmaste halvåret. Det blev bara värre och värre. Jag grät i hennes kudde och det var som om hjärtat bokstavligen brast av saknad. Som om jag gick sönder. Det gjorde jag också.

Sjukskrivning, vila, tabletter och terapi.

Så småningom en ny hund. Men det är en annan – och pågående – historia.

Annonser

2 thoughts on “Inkas död

  1. Åh, nu gråter jag också, fy tusan vilken historia att vara med om, men vilken speciell hund hon verkar ha varit, hon var verkligen DIN hund, på gott och ont…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s