Vanna apporterar kråka

Sådan matte, sådan flatte. Hon har dåligt minne!

Vi började med att göra en närsöksruta, gömma en liten dummy och skicka hunden på linjetag från längre och längre håll. Det gick bra. Några dummies fick ligga för att vi skulle kunna skicka hundarna senare.

Nu skulle vi göra något så ovanligt som sök med livs levande, höll jag på att säga, fåglar. Alltså tvärtom, döda fåglar. Vi gick ut tre stycken med två stycken var och vallade av – trampade omkring i – området. Första gången jag konfronterades med en död fågel kunde jag knappt ta i den utan att skrika högt av fasa (var är skyddshandskarna?) men nu har det också blivit naturligt. Man vänjer sig vid det mesta.

Hundarna satt uppbundna och Vanna var lugn och sa inte ett pip. Det blev värre när jag släppte loss henne, men jag insåg snart att det stora problemet för henne var vattnet. Det var det som stressade henne mest – att sökområdet låg precis vid vattenkanten.

Först skulle klassens ljus (tollaren) söka. Efter att snyggt och prydligt avlevererat fyra fåglar fick det vara bra, bäst att stanna när det går som bäst. Istället går hennes matte ut med dem igen och det är Viktors tur. Viktor som alltid varit en seg golden – som tuggummi ungefär – har nu blivit lite annorlunda i och med att kastreringssprutan gått ur kroppen. Dels låter han, piper, skäller, gnäller, dels har han ökat farten. Men jag trodde ändå inte att han skulle fixa fåglarna. Och så kommer han in med tre stycken. Utan några som helst problem! Hjälp, tänker jag. Hur ska det nu gå för klassens clown?

Dvs. Vanna. Ska hon ensam göra bort sig? Hon har lika lite som Viktor apporterat fåglar under sök, hon har i princip bara känt på dem och gått omkring med dem i kopplat tillstånd. Man kan säga att jag får mina fördomar bekräftade: ”Det här kommer inte att gå.” Jag ser inte riktigt vad hon gör, jag får för mig att hon har en fågel men springer mot en annan för hon reagerar inte på min inkallningssignal och jag börjar gå ut i området och tänker att jag måste stoppa henne på något sätt, hon får inte försöka ta två fåglar! Då gör Vanna vad hon tycker är bland det bästa i livet: hon rullar sig i kråkan. Sen tar hon kråkan, lattjar lite med den, släpper den och fortsätter ut i det geggiga vattnet, springer tillbaka, lyfter kråkan, bär den några meter, släpper den och tar ett varv till i gyttjan.

Det är här jag känner att ”detta händer alltid oss”.

Instruktören, som har ett väldigt tålamod, troligen utvecklat under hennes år som fritidspedagog, tycker att jag ska låta Vanna ta kråkan från marken och sen liksom försöka få henne att följa mig och det lyckas faktiskt. Hon kommer efter när jag klappar i händerna. Som belöning får hon göra ett nytt sök och kommer in med en fågel som jag glömt vilken det var och sedan en kanindummy (fusk).

Efter detta tänker vi avbryta – när instruktören får den strålande idén att lägga ut kråkan igen. Hon kommer banne mig in med den. Det trodde jag inte!

Bara för det får hon som avslutning markera också. Hon sticker i raketfart så fort jag sagt ”apport” och kommer tillbaka med kråkan till mig. En fullkomligt splendid apportering!

Alla människor förstår kanske inte skönhetsupplevelsen i att ens hund kommer springande med en död kråka, men det är väldigt vackert för oss som inte är helt friska.

Nu när jag är lite lycklig över detta måste jag bli olycklig igen. På dummylinjetaget går det självklart åt helvete. Jag gör det inte lättare för henne genom att slänga iväg ryggsäcken så att den hamnar i närheten och hon springer mot den istället. Hon klarar det inte ens på tre försök. (Man ska inte göra mer än två, tre.) Hon måste få hjälp – instruktören ställer sig och duttar i området, då fattar hon vart hon ska och springer dit och hittar.

Efteråt säger instruktören att Viktor och Vanna inte minns, det är därför det inte funkar. (Till skillnad från the novia scotia duck tolling retriever och Flax som båda har minne som en häst.) Trots att de gjorde typ fem övningar i det området så är det som bortblåst två timmar senare, då hade de ju sprungit dit. Vanna blir bara tveksam när jag skickar henne och eftersom hon inte förstår att ut betyder ”fortsätt ut” så börjar hon cirkulera och springa långsamt och undra vad hon håller på med.

Det enda roliga med detta var att hon lyssnade på mig (!!!) när jag visslade inkallning.

Det gjorde hon inte förra gången. Jag vet inte om våra fåniga inkallningsövningar i helgen kan ha haft någon betydelse. Eller om det bara var en slump.

En sak till. Tips från coachen: Härma bruksfolket – se hur de tränar uppletande och överför det på retrieversöket. Särskilt labradorer har en tendens att springa mycket och söka mindre. De kan kuta över tre vilt innan de hittar det fjärde. Man kunde börja med en ruta som var 10 gånger 10 meter. Och jag tänkte: Jaha. Här har vi tränat helfel. Inte fan har vi börjat med små rutor. Inte fan har hunden lärt sig söka systematiskt.

Sök = sätta ner nosen och börja leta. Jag vet inte hur Vanna söker men hon går inte inifrån och ut. Hon går snarare ut och därefter in. Hittar hon ingenting därute börjar hon söka närmare och närmare mig. De borde göra tvärtom.

Å andra sidan säger instruktören att hon söker jättebra, hon brukar säga att vi har hundar som använder näsan och det ska vi vara tacksamma för. Jag tänker alltid: Vad ska de annars använda?

Annonser

12 thoughts on “Vanna apporterar kråka

  1. Då är det tur att Vanna har en matte med humor! Kommer att bli bra det där. Hon verkar ju faktiskt inte ha några problem alls med vilt – vill bara krydda upplevelsen lite extra!

    Det finns en faktiskt en stor fördel med att vara nybörjare i en gren, som jag i jakten, och det är att jag inte vet vad som är viktigt och inte. Som det här med viltet. De som har koll blir superoroliga ifall hunden inte vill ta vilt eller exempelvis inte vill släppa det. När Selma skulle apportera riktiga pippifåglar första gången så tänkte jag att jaja, hon är ju bara en alldeles vanlig skitglad showlabbe, så spelar roll, grodan boll. Och smack så apporterade hon fåglar på löpande band. Det var skitlätt tyckte hon! Flera ägare till hundar med stolta anor, som jag senare har träffat, har varit helt knäckta över att hunden inte verkar vara en naturbegåvning när det gäller vilt. De har väl koll på vilket jobb som ligger framför dem, så att säga. Jag visste inte att det kunde bli ett problem!

    Men som sagt, det låter KNAPPAST som ni kommer att få problem med det där! Hejaheja!

  2. Det var roligt att se att hon hade fjädrar i munnen efteråt. 😉

    Selma var som Viktor, han visade sig också vara en naturbegåvning. De är ju stolta utställningsretrievrar båda två.

    Vissa hundar verkar tycka att vilt är bättre än dummy, andra tvärtom. Men jag märkte på Vanna att hon blev i gasen – så hon tycker helt klart att fåglar är skojigare, gäller bara att få henne att fatta att man inte kan behandla dem hur som helst.

  3. Nämen… nu blev jag ju nästan lite besviken? Hade förväntat mig någon typ av problem här 😉 Men allt löste sig ju! Det där med första misslyckade kråkupptaget kan man väl absolut föra till protokollet som ”ovan vid vilthantering” och i dirigeringen är det säkert som du säger att du inte precis underlättade genom att lägga en stor störning på vägen till en halv-blind. Jag undrar om Piaf och Vanna är lite lika på det sättet att de inte har så gott självförtroende? Vanna började träna först i vuxen ålder och Piaf gjorde en lååång träningspaus – jag tror att det kan spela in, och det gäller att peppa så mycket som de behöver, göra det så lätt som de behöver – skit samma i om andra är duktigare, ”de borde kunna” osv. *påminner mig själv*

    • Ja, jag får helt klart göra linjetag på låg nivå – liksom allting annat. 🙂 Jag har tänkt att jag ska lägga en dummy på ett speciellt ställe och skicka henne från alla håll och kanter och om det verkar funka ska jag gå dit och lägga en blind.

  4. Piaf kan ofta behöva få höra – när hon är på väg ut – ”bra” eller ”ja!”, för att inte bli osäker. Å ena sidan: ”men hunden ska kunna klara sig utan uppmuntran”. Å andra sidan: ”och??”

    • Yesyesyes!!! Skönt att höra! Selma behöver ofta uppmuntran när hon ska göra linjetag, i synnerhet om någon annan har pratat skarpt till sin hund om vi är på jaktträning (för det gillar varken hon eller jag 🙂 ! ), och då behövs det stöttning. Hon kan bli jätteosäker och hellre avstå än att chansa, liksom..

    • Vi försökte med det men hon fattade ändå inte, det blev ändå fel. Jag tror det var för långt avstånd för henne. Hon visste inte vart hon skulle. Hade jag haft kort avstånd hade förmodligen polletten trillat er: ”Just det, vi var här förut.”

  5. För långa avstånd verkar kunna spoliera massor i jaktträningen? Som i söndags, då var det markeringar på upp till 150 meters avstånd. Så långt har Selma aldrig gjort och det blev för svårt, helt enkelt. Särskilt som det dessutom var … öhum … oro i leden. Annars kanske hon hade vågat ”chansa”?

    • Åh jösses. Men om området är känt för hunden, som när vi bara utökade avståndet, då verkar det som om det inte gör så mycket att de får springa långt. Det är när det blir ett ”minneslinjetag” som det blir problem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s