Sorgen får vi bära själva

”… ingen frågar så då säger jag inget.

Det är ingen som sträcker fram mikrofonen och frågar: ”Hur känns det nu när din hund varit död i snart tre månader?” lika lite som någon undrar hur det känns när ens far varit död i snart två år.

Den enda som tar upp pappa med mig är min ena farbror. Annars är det bara vi i familjen som pratar om honom.

Sorgen får man bära själv. Man blir ensam med den. Folk som inte stod den döde så nära betraktar honom som död, de vill inte påminna om honom. Vi som har en död anhörig betecknar honom inte som död utan som någon annanstans. Han är inte död, han lever ju i våra tankar. I dem är han ständigt närvarande.

Pratar man inte om döda människor pratar man ännu mindre om döda hundar. Det vore ännu konstigare. Där förväntas man bocka av sorgen på ett tämligen enkelt sätt. I alla fall inte gräva ner sig och gråta varje dag eller kanske bli deprimerad och tappa livslusten. Det är inte comme-il-faut att reagera så sjukt överdrivet. (Patologisk sorg, kallas det.) Men nu är det en gång för alla så att vi inte är lika rustade. En del klarar nästan allt, en del klarar nästan inget och det beror inte på viljestyrka utan på socialt och biologiskt arv.

Georg Klein menar att de som psykiskt överlevde andra världskrigets koncentrationsläger, som inte tog livet av sig när de kom ut i friheten utan orkade fortsätta leva, var de som – simpelt uttryckt – haft en lycklig barndom. Klarar man bara barndomen utan att ta alltför stor skada klarar man allt.

När pappa dött vevades sjukdomsfilmen i huvudet ett helt år. Har man varit med om något som kan betecknas som ett trauma är det som om hjärnan sätter skeendet på repeat. Det som hjälpte mig var 1) att vi hade ett samtal med sjukhuscheferna och att de bekräftade att de gjort ett antal fel och misstag i vården av min far, både i förhållande till honom och i förhållande till oss 2) att jag fick några samtal med kuratorn där jag gick igenom sjukdomstiden och dödsfallet. Jag skulle ha haft den kuratorn medan min far var döende, framför allt skulle han haft kuratorn själv. (Det är oförlåtligt att lämna obotligt sjuka så ensamma i Sverige på 2000-talet. Jag tror de pestdrabbade på medeltiden var mindre ensamma!)

När jag sa det till en kompis, att det bara spelas upp i skallen hela tiden, varje dag och varje natt, sa hon att det måste jag sluta med, ”det skulle inte Åke ha velat”.

Som om  jag styrde över det själv. Poängen är just att man inte styr över det själv – det går inte att styra över.

Sen har hon inte heller nämnt honom, trots att hon känt honom hela livet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s