Flattar, flattar, flattar (och en och annan boxer)

På väg ner mot Kåsjön mötte vi en sjuårig flathane med tillhörande hundvakt och ett längre samtal utspann sig. Hon hade haft tre egna flattar; en dog i cancer när den var två år, en dog i cancer när den var fyra och en dog i icke-cancer när den var tolv. Alla hennes hundar kom från Flathult, som hon sa (hon kom inte ihåg kennelnamnet, alltså Vannas kennel). Stället heter så. Vanna hade adress Flathult.

Sjuåringen kom från en annan kennel och var väldigt vacker, tyckte jag. Han skulle egentligen ha blivit narkotikahund hos tullen. (En polis jag träffade som hade sin springer spaniel i den funktionen sa att flattarna var utmärkta knarkhundar.)

Vi skildes i hopp om att ingen av oss skulle stöta på några huggormar.

20140530_161651[1]

Jag läste lite i min gamla bok medan Vanna led alla helvetes kval

När jag efter många om och men skulle låta Vanna gå i vattnet kom en boxer. Vanna satt då på ändan och stirrade på sjön och var totalt ointresserad av världens alla boxrar. Åh så duktigt, sa boxermatten. Visst, tänkte jag, hon är fixerad. Enda anledningen till att Vanna har fryst i denna position är att hon väntar på det förlösande ordet. Men visst, det var duktigt att hon inte pep (just då).

Boxern gled förbi. Därefter kom flatten – en ny flat. Båda flattarna hamnade i plurret samtidigt. Två bollar, två flattar. Inte helt bra. Men Vanna tycks vara i total avsaknad av resursförsvar och bryr sig inte när andra hundar tar hennes boll. När den fräcka flatten sprang iväg efter Vannas boll gav Vanna bara upp och det var ju tur det. Jag hade inte velat ha båda simmande efter samma boll. Jag undrade över Vannas intelligens. Är den så utvecklad att hon tänker: ”Äsch, det är ingen idé, hon var först på bollen!”

Här kastar man åt den ena och så hämtar den andra.

20140530_164407[1]

Denna flat kom inte från Flathult. Den var ett resultat av en tjuvparning. 

Detta har hänt

När jag för en gångs skull gick på bio och för en gångs skull inte läste recensionerna innan jag gick var det en skitfilm – Grace of Monaco.

Jag tyckte inte att den gav nånting och det tyckte inte recensenterna heller med några enstaka undantag. Den blev t.o.m. utbuad i Cannes! Och vem vill stirra in i Nicole Kidmans rödsprängda ögon – det enda man tänker på är att de är just rödsprängda. Är det för att hon är rödhårig? (Knappast.) Det var inte vackert och inte kul.

Kameran zoomade alltså in övre ansiktspartiet och bet sig fast.

Hon passade inte som Grace Kelly. Hon passade betydligt bättre som Virginia Woolf. Men vad göra med ett så hopplöst manus?

Daniel som har Parkinson fick remiss från sjukhuset i Lund till Malmö där de konstaterade att hans sväljreflexer i princip har upphört fungera. Det lämnar oss/de anhöriga med två val: sondmata eller ej. Jag säger att det beslutet måste väl Daniel själv ta, men jag vet inte om han är kapabel att ta det. Hur som helst kan det bara sluta på ett sätt, för Daniel som för alla andra: se döden på dig väntar.

original

En affisch med Marine Le Pen under den franska presidentvalskampanjen 2012, nedklottrad med orden ”skamlös främlingsfientlighet”.

Och så har jag mejlat med Jan Myrdal om Front National. (Jag: Den går ju bara igen? Tiden? Han: Läs här.) Och tappat bort min bilnyckel, men hittat den igen.

Vanna 0 p

Jag tror att Vanna hade nollat samtliga stationer om det varit ett riktigt WT. Vilken tur att det var ett oriktigt! Nej, hon hade fått några få (två?) poäng.

  1. Närsök (Vanna hittar en dummy med stor möda, springer ur området, måste kallas in och börja om, vimsar runt länge och väl, hittar till slut den andra och TAPPAR den  fem meter ifrån mig)
  2. Linjetag (uppför slänt i skogen, jag skickar Vanna utan att veta exakt var dummyn är, av ren tur fattar hon att hon ska leta någonstans hos instruktören så jag blåser närsök och hon hittar den av en lycklig slump)
  3. Markering på vatten (Vanna kan inte gå fot ner till vattnet och i princip hyperventilerar – släpper dummyn ute i vattnet och skakar på sig)
  4. Långt linjetag (Vanna springer till instruktören istället för till dummyn både första och andra gången, men vimsar runt och hittar den så småningom)
  5. Fågelmarkering (Vanna markerar duvan, tar den, släpper den, instruktören går fram och kastar iväg den, Vanna tar den, biter lite i den, släpper den igen och beslutar sig för att doppa huvudet i den)

Det värsta, och det som gjorde att allting gick åt helvete, var att hon redan på ängen vädrade vatten, dvs. där vi badade sist. Det har hon aldrig brytt sig om förr eftersom hon aldrig badat där förr. Man ser inte vattnet. Nu blev hon påmind om att det finns inte bara en utan två sjöar därborta och drog igång pipet innan vi ens kommit i närheten. (Det var därför hon var så ofokuserad.) Sen drog hon såklart hela vägen dit, med undantag för när jag blev så sur att jag stirrade henne i ögonen På Mycket Nära Håll – då blev hon så spak att hon faktiskt gick i odragigt koppel i en hel minut. Väl vid sjön ägnade hon sig åt att pipa, vilket satt i hela kvällen. Som blev tre timmar istället för två.

Nu kan man inte säga att de andra var några större stjärnor heller, de sprang också till instruktören på det långa linjetaget och de vimsade också runt. Det är detta man tränar för: så fort det blir skarpt läge är hundarna hopplösa. Vad tränar man då för?

Flax hade inte en av sina bästa dagar, men vid ett tillfälle kunde han skylla på att det hade fastnat en snigel på svansen.

T.o.m. tollarmatten har fått problem i form av små pip. Vanna har stora, gigantiska, ihållande pip. Tollaren har små, nästan ljudlösa och sällan förekommande, men likväl pip. Och de vill stämma i bäcken, de ska jaktprova. Så det är mycket allvarligt.

Det trista är att vilka framsteg man än gör på hemmaplan är de som borta på bortaplan. Det är svårt nog för henne att hantera vatten när hon är med mig och blir tio gånger svårare när hon är med andra. .

Lottens matte klagar också över detta: hur duktig Lotten är när ingen ser dem. *fniss* Otack är världens lön! Man briljerar i sin ensamhet, till ingen nytta alls.

20140525_140547[1]

Där fick jag för att jag skaffade flat! Och inte kan hantera dem. Min curly gick inte att stressa upp – hon hade ett helt annat temperament. Men då hade jag fått betala på andra sätt. En kunnig förare som haft Vanna sen hon var valp hade fixat det, hon är mycket lugnare än de flesta flattar.

Jag känner också att jag har valt fel sport. Jakt är det enda jag tränar. Lydnaden ligger nere, agility har jag slutat med, spåra hatar jag. Jag är helt säker på att Vanna hade kunnat lära sig lydnadsklass 1 lätt som en plätt. Om jag verkligen hade velat. Men hon har inga förutsättningar att någonsin starta på WT eller jaktprov.

Det är för svårt helt enkelt. Vi har tragglat detta i flera år och jämför man med henne själv har hon kommit långt, jämför man med vad en nybörjarhund ska kunna kan hon fortfarande ingenting. Hon är så gott som helt oduglig.

Som vanligt får man glädja sig åt andras framgångar. Det finns många duktiga hundar därute. Och många duktiga hundtränare. Näst intill perfekta. (Jag är inte bitter.)

Kanske skulle träna katt istället.

Vägen till hundens hjärta går via magen

Idag fyller Bob Dylan år (grattis, gubben!) och Vanna och jag har tränat stopp inför morgondagens låtsas-WT.

Jag har kommit på att det kräver smaskig belöning. Det duger inte med äpple, som hon ändå älskar över det mesta. Nej, vi tränar med MUSH-köttbullar. Jag tror hon tycker ännu bättre om dem (de är ju råa) än vanliga köttbullar. Fördelen är att det är helfoder och att man bara kan dra ner på torrfodret de dagar hon fått några stycken. Nackdelen är att man inte kan mängdträna (som med äppelbitar).

Vanna rekommenderar dem verkligen.

Min pappa sa alltid: ”Det är inte mängden, det är kvalitén.” Hoppas han har rätt.

Jag fick ett kvitto på att hon älskar dem mer än äpple när jag fick för mig att kasta äpple åt alla håll och kanter, sen blåsa stopp och ge henne en köttbulle. Efter det ville hon knappt springa efter äppelbitarna (som synes). Det blev ingen vettig träning, precis som det aldrig hade gått att göra om linjetaget, då hade hon stannat även om jag inte blåst stopp. – När ska du blåsa stopp? Nu?

Vi avslutade med lite fotbollsträning.

Nu vet jag vad jag ska göra…

…om Vanna blir biten av en huggorm.

– Kan du bära din hund så gör det. Annars gå långsamt med kort koppel till närmaste transportmöjlighet. Förr i tiden gav man kortison, och det finns några få gånger när det är viktigt att göra det. Men först efter att ha diskuterat saken med en veterinär. Kortisonet får hunden att må bättre, men ökar faktiskt giftspridningen. När en hund blir ormbiten handlar det också om vilket avstånd man har till sin veterinär. Kan du komma till en veterinär inom 5-6 timmar ska du inte ge någon behandling själv.

Det har jag läst i Härliga Hund. (Veterinären Jerker Kihlström ger sina bästa tips.) Jag ska gå långsamt med kort koppel till närmaste transportmöjlighet.

Dagens hjälte = jag

Jag var och simmade med Vanna i Surtesjön. Dvs. jag kastade, hon simmade.

När hon simmat och hämtat några gånger och är ute och simmar kommer en schäfer utan ägare. Var är din husse och matte? frågar jag. Inget svar. Han stryker förbi mig och jag tänker på hur otäckt lik han är en varg. Det kan vara så att jag hellre klappar vargar på Kolmården än schäfrar i Vättlefjäll. Jag har generellt ingenting emot schäfrar, men jag har ingen lust att vara ensam med dem.

Nu är Vanna på väg in. Han närmar sig. (Jag vågar inte ta i honom, jag hoppas bara att han ska vara snäll.) När hon är nästan framme vid kanten morrar hon. Han hänger över henne och mer eller mindre blockerar hennes väg, därav morret. Detta bådar inte gott. Hon släpper bollen när hon kommer upp ur vattnet och om jag tänker något så tänker jag väl att de ska hälsa, vad brukar annars hundar göra? Men han är inte ”normal” – han är alldeles för påstridig och inte på det vanliga hanhundssättet utan påstridig som i dominant. Han går jättenära henne och placerar sitt stora huvud på hennes rygg. Vanna blir arg och visar tänderna. Jag blir rädd – jag vet att hon kan slåss. (Hon har varit i minst tre slagsmål på dagiset.) Han ger sig inte, trots att hon säger till honom flera gånger. Han bara fortsätter att antingen gå på henne bakifrån eller lägga hakan över hennes manke. Jag börjar få panik och skriker Nej! som om det skulle hjälpa. Jag försöker få dem med mig, så att de ska röra på sig. Då äntligen hör jag någon ropa ”Simba” långt bortifrån. Det är hans förbannade matte som häckar 35 meter bort i strandkanten. Simba är så löjligt lydig att han faktiskt kommer när hon ropar. Jag hör hur hon förebrår honom och drar en suck av lättnad.

Herregud vad min puls steg. Jag får hjärtat i halsgropen när sånt händer, jag vet inte vad jag ska ta mig till om hundarna brakar ihop. Hade det varit en amstaff hade jag svimmat av skräck. Mina fördomar om den typen av hundar är betydligt större än mina fördomar om schäfrar.

Det dröjer kanske fem minuter så kommer kräket igen, smygande på stigen. Då går jag emot honom och ryter och försöker göra mig stor. (Vanna är bakom mig.) Jag är så förbannad – för att jag är så rädd – att jag tydligen lyckas utstråla någon sorts pondus för kräket stannar, svansen går ner och han blir uppenbart osäker. Men han sticker inte. Jag ropar ”Hallå” ut i tomma intet i hopp om att ägaren ska höra. Vargen står kvar på stigen. (Rödluvan fortfarande bakom ryggen.) Efter en evighet vaknar ägaren till liv, upptäcker att han är borta och kallar honom till sig. Jag vrålar så det hörs över halva sjön: ”KOPPLA HONOM!” och får ett lojt ”Ja, det ska jag göra” tillbaka.

Jag tror jag blir galen.

Mitt upp i alltihop kan jag inte låta bli att känna beundran inför hans lydighet. De flesta hundar skulle fullkomligt nonchalera ägarens rop i det läget. Han är uppenbarligen en sån hund som har respekt för människor (t.o.m. mig) men inte för andra hundar.

Åh, jag avskyr hundar som inte kan vara hänsynsfulla – de är som fulla idioter på spårvagnen som går rakt fram till en och inte har någon som helst känsla vare sig för andras revir eller för deras intressen. Så fruktansvärt socialt inkompetenta!

Men dessa fyllbultar brukar vara oförargliga, hur irriterande de än är. Inte hotfulla.

Jag erinrar mig vad jag någonstans läst om schäfrar: att de älskar att dominera andra hundar. (Memea Mohlin?) Att de inte kan leka som vanliga hundar utan tycker att det bästa som finns är att få trycka ner dem. Att schäferägarna inte fattar detta. I värsta fall fattar inte den nedtryckta hundens ägare det heller. Det är bara en som har kul när de ”leker”.

Alla schäfrar är naturligtvis inte såna, men rasen har en sådan tendens.

Jag förstår liksom inte varför han ville mucka gräl med en tik? Hade han varit socialt inkompetent för att han ville sätta på henne hade jag förstått det – det är var tredje hane. Men han ville tala om vem som bestämde.

Hanar ska inte bestämma över tikar. Är det för att Vanna är kastrerad?

Jag vet inte, jag är ingen hundexpert och dålig på hundars språk. Men det gick inte att missförstå hans dominanssignaler. Han försökte sätta sig på henne, inte sätta henne.

Anders Hallgren skriver under ”Den ovänliga beröringen” i ”Lexikon i hundspråk”:

”För att provocera, kan en hund ta en lätt kroppskontakt med den andra. Eller en starkare kontakt, som att lägga upp tassen, eller till och med hakan, på ryggen. Den allra värsta utmanande kroppsberöringen en hund kan göra, är att hoppa upp på en annan hund av samma kön och ‘rida’. Det är då inte det sexuella beteendet, även om rörelserna starkt påminner om det. Det är en ren utmaning och en mycket provocerande handling.”

Det var det han försökte, men han lyckades aldrig. Han måste ha uppfattat Vanna som en icke-tik? Annars brukar vissa hanhundar tycka att hon luktar jättemycket tik.

Jag har varit förskonad från allvarligare incidenter men det var just en schäfer som vräkte omkull Inka en gång. Han kom också från ingenstans och var ungefär lika asocial.

(I min barndom blev jag förföljd av en schäfer i en park i Halmstad men det medförde aldrig någon schäferfobi. Ingen hundfobi heller.)

Jaja. När jag äntligen trodde att den här historien var ur världen kommer kräket för tredje gången, men nu har han sin matte i kopplet. Flexikopplet.

Hon förklarar för mig att hon inte är hans matte, hon är hans extramatte. Hon passar honom för stunden. Hon ber lite om ursäkt men säger att han bara är två år och bara vill leka. Jag säger att min hund inte är road och att hon blivit arg. Det tolkar extramatten som om det var min hunds fel att det blev bråkigt. Det var på grund av hans beteende, säger jag då, som om det var väldigt viktigt att reda ut vem som började. (Jag vill inte ha den här diskussionen, jag vill bara att hon ska ta sin varg och gå.) Han rusar fram i kopplet och jag tänker: fattas bara att hon tappar honom. Under tiden är Vanna fullt sysselsatt med att försöka få in sin boll som på ett retligt sätt trillat i vattnet och själv pratar jag egentligen i telefon. Men jag måste prata med det här schäferekipaget vare sig jag vill eller ej. Hon tycker att hennes/deras lilla Simba är så trevlig. Det är nog inte så farligt. Hör av dig om du ändrar dig, typ. Visst. Om Vanna blir på lekhumör kommer vi rusande! Till slut vänder jag ryggen till henne och hon går därifrån. Hej då.

SKK säger alltid att det inte är hunden det är fel på, det är ägaren. Well, det finns fall där det är fel på både hund och ägare. Jag anser att den här hunden hade en skruv lös – vad ”ägaren” hade vet jag inte.

Jag är mycket stolt över min egen insats, jag brukar inte försöka skrämma bort hundar, det brukar inte behövas. Vilken hjälte!

schafer---166_vv_800px

Läskig schäferhund som går på hasorna

Det är inte för inte som Hitler hade schäfer.

Bosnien i mitt hjärta

Det har funnits minst tre skäl att tänka på Bosnien på sistone. Det ena är återuppbyggnaden och nyinvigningen av nationalbiblioteket i Sarajevo, det andra är de återupptagna domstolsförhandlingarna rörande Ratko Mladić och det tredje är översvämningarna i Bosnien och Serbien (även delar av Kroatien och Slovenien).

1992 stack serbiska granater biblioteket i brand och två miljoner böcker förstördes. Nu har man, efter att ha ägnat år åt att studera dokument och ritningar, byggt upp det igen. Från början var det stadshus. Stilen är neo-morisk.

Mladić försvarsadvokat påstår att Mladić inte var på plats när massakern i Srebrenica begicks. Han besökte sin dotters grav m.m., han hade annat för sig.

Men vi minns hur han steg på bussen som skulle forsla bort kvinnor och barn, presenterade sig som general Mladić (”ni har säkert hört många otrevliga saker om min person”) och sa att de inte skulle vara rädda, ingenting ont skulle hända dem. Det som hände var att han gjorde dem till änkor och faderslösa. Han lät sina soldater avrätta männen och de unga pojkarna med ett skott i ryggen. De hade bindel för ögonen och bakbundna händer och ställdes upp i led om tio. Om någon tvivlar är det bara att söka på YouTube så får man se hur de faller. De faller visserligen i krig, men de faller inte i strid. Domstolen i Haag betecknar massakern som ett folkmord, då det uteslutande var bosniska muslimer och civila som kallblodigt mördades. Mladić hade för vana att kalla muslimerna för ”turkar”. Han såg inte muslimer som människor.

Att han personligen inte sköt ihjäl någon saknar betydelse. Generaler har den fördelen att de inte själva måste göra det smutsiga jobbet. Han var ansvarig, han gav ordern.

”The Srebrenica Massacre was the July 1995 killing of at least 8,000 Bosniak males, ranging in age from teenagers to the elderly, in the region of Srebrenica in Bosnia and Herzegovina by the Army of Republika Srpska under the command of general Ratko Mladić.”

Jag är ingen anhängare av hårda straff, men när det gäller Mladić har jag inget förbarmande.

Srebrenica2007

465 identifierade kroppar

Detta hårt prövade folk har nu utsatts för översvämningar av en ofattbar dignitet. Uppskattningsvis 90% av bosnierna saknar hem- och livförsäkring. De har inte haft råd.

Den bosniske utrikesministern uppger att den materiella förödelsen är lika stor som efter kriget. Det enda som skiljer är dödssiffrorna.

I Bosnien är en miljon drabbade och vattnet täcker en tredjedel av landet. Enligt myndigheterna har 47 personer dött. 150 000 saknar el och dricksvatten. 100 000 hus har förstörts och 400 000 har blivit hemlösa. (Källa: Röda Korset)

Serbien är inte lika hårt drabbat, men 30 000 har evakuerats, 120 000 är utan el och 300 000 har (eller hade) inget drickbart vatten. 20 personer uppges ha dött.

Balkan_floods_3_2915144k

Obrenovac residents make their way through the floodwaters. Picture: REUTERS

Vill man skänka pengar går man hit. Det enklaste är att sms:a AKUT BALKAN till 72900. Då skänker man 50 kr. Gör det nu!