70-talets generationsroman

jackOline Stig, som är född 1966 och uppvuxen i Varberg (numera bor hon i samma skånska by som min bror), läste Jack när hon var 16 och kan inte förstå hur hon kunde identifiera sig med honom.

”…trots att jag aldrig hade gjort en enda sak av det boken handlade om (knulla, supa, röka brass, ta amfetamin) och bara besökt Stockholm en enda gång, på semesterresa med familjen, gjorde boken ett outplånligt intryck.”

Jag har också ställt mig undrande inför det fenomenet.

Själv växte jag upp i Falkenberg och läste Jack vid 14 års ålder. Jag är 70-talist och var i Stockholm första gången 1979, också med familjen. Och precis som Olines föräldrar läste Jack gjorde min far det. Fast han förfasade sig inte. Pappa, som sällan läste böcker, tog sig igenom Jack med nästan lika stor förtjusning som jag. (Vi hade mycket roligt åt scenen där Jack som vaktmästare på Sophiahemmet ska bära ut de döda i kistor: ”Liket är tungt. Liket är så inihelvete tungt.”)

Hur kan man som ”oskuld i en småstad” läsa en bok som är så fjärran från ens egna erfarenheter och ändå känna en så total kärlek?

För mig är inte svaret på frågan att ”våga följa sina drömmar” – ”Det var det Jack gjorde, eller ville göra. Och denna hans desperata vilja skar rakt över alla könsgränser och erfarenhetsmässiga hinder.” Det var inte det. Det var att jag tänkte som han, kände som han, tyckte som han. Att allt det yttre bara var attiraljer. Brudar, bärs.

I mina ögon handlar inte Jack om att knulla och supa och röka brass och ta amfetamin – det handlar om allting.

”Vad ska du med en kvinna till som har en så elak nuna?” frågar Jack sin spegelbild i en sorglig stund. Det finns många sorgliga stunder.

Jack kan anklagas för att vara sexistisk, men det är ju bara det att han inte censurerar sig själv. I boken tänker Jack och vi får höra vad han tänker. ”Sug min kuk och vårda ditt yttre, hynda.” Det är ingenting han går omkring och säger till folk på stan. Det utspelar sig i hans eget huvud. I detta huvud är han fri:

”Sophiasystrarna skulle idag invigas i sitt kall. Jag beordrades att med en gles pinnkratta dra upp samtliga områdets grusgångar i räta linjer. Jag gick där med min kratta i hettan och tänkte att så fort det mörknar ska jag dra ner dom där systrarna, en efter en i hallonlanden, och knulla högfärden ur dom.”

Oline Stig skriver om skillnaden mellan dåtidens arbetsmarknad och dagens. Man kunde ta vilket jobb man ville. Hade man inte lust att vara kvar testade man något annat. Idag kanske man (som jag) inte ens får något. Det är ingen som vill ha en och följaktligen kan man inte rata någon heller.

När Jack ska bli brevbärare måste han gå en 30-timmarskurs. (”Den här kursen är obligatorisk för anställning i posten.”) Han försöker slingra sig ur det på alla upptänkliga sätt – hävdar att han burit post föregående sommar – och överlever inte mer än en dag av mördande trist undervisning. Jag skrattar länge åt detta när jag läser det nu: Vad hade Reinfeldt sagt om någon som inte kan härda ut i 30 timmar? ”Man ska arbeta, inte supa” – det är vår tids mantra. Jack gjorde tvärtom.

Nästa morgon ringer han upp och säger att han försovit sig och inte orkar sitta på skolbänken. Kan han inte bara få en väska och börja dela ut? Han får återigen beskedet att det är obligatoriskt.

Jaså, sa jag, ja… då är det inte mycket att göra åt då.
Vänta ett tag, sa han, så ska jag hämta Wilhelmsson.

Man kan ju inte annat än älska någon som skriver så här.

Wilhelmsson satt och fikade så det dröjde. Jag bläddrade i en Viva och petade tånaglarna och äcklades av deras sätt att kalla varandra vid efternamn och av allt vad byråkrati och postverk hette.
Wilhelmsson, sa en röst.
Ja, sa jag, det är Jack Råstedt och jag kan inte med den där undervisningen. Jag vill ha jobb, jag vill röra på mej.
Men, sa Wilhelmsson, trettitimmarskursen är obligatorisk för en anställning inom postverket.
Åh, är den? sa jag.
Ja, det är den och utan den blir det ingen anställning.
Nähä, sa jag, då får det vara.
Och så fick det bli. Min utpressning hade inte gått hem.

Vilken lycka för Lundell (det är långt mellan lycka och leda!) att han kunde bli författare istället för brevbärare och musiker istället för vaktmästare.

”Käken ska glappa imposant
som på en svindelsjuk vid en brant”

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s