Nostalgia

Vi var så söta när vi var små…

sysk1

…och pappa var så snygg när han var ung…

Scan0025

…och kungen hade ännu inte blivit gråhårig:

Scan0013a

Han var yngre än jag är nu. Kortet är taget 1981 när kungaparet var på eriksgata i Halland. Vi fick ledigt från skolan.

Hur duktig får man vara?

Jag bara undrar! /Vanna

Det påminner mig om våra fiaskoartade försök på kursen. Det gick ju aldrig. Men så mellan två kurstillfällen tränade jag med extrasmaskigt godis och helt plötsligt funkade det även på kursen – till min och alla andras stora förvåning. Full fart och tvärvändning.

Jag höll på att trilla av stolen, om jag hade haft någon.

Långt senare sa en kursdeltagare: ”Jag tror ingen som var här glömmer det stoppet.” *fniss* Min lilla Vanna hade gjort ett oförglömligt stopp.

Den kompletta oduglingen (hon var verkligen hopplös) var som en omvänd hand/hund.

Som bonus får ni denna stå på bakbenen-video (efter att vi gjort en ansträngande kvadratövning som gick ut på att det skulle ligga dummies överallt som hon inte fick plocka upp och som hon skulle springa över när hon kallades in m.m).

Hon har gått från att inte kunna stå alls till att kunna stå en sekund eller två. Som sagt, man ska notera sina framsteg, även om de är små.

Fri från all möjlig skit med kognitiv beteendeterapi

Jag lånade en sån där ”Fri från…”-bok på biblioteket. Allting talar för att det ska vara en dålig bok när den heter så, men den var tvärtom riktigt bra. Det är en engelsk bok, utgiven i Storbritannien, med förord av en svensk professor i klinisk psykologi.

Den bygger såklart på kognitiv beteendeterapi.

Där står att man ska notera sina framsteg, hur små de än är, för annars märker man inte att man gör dem. (Värt att erinra sig även i hundträning.) Man ska inte heller nedvärdera sina framsteg genom att jämföra sig med andra. Ofta är ju det man själv har svårt för lätt som en plätt för dessa andra.

Jag tänker att Medelsvenssons energinivå (om Medelsvensson är fullt frisk och normalbegåvad) är en sjua på en tiogradig skala. I toppen finns arbetsnarkomanerna och de som klarar sig med fyra timmars sömn per natt. I botten finns de som ligger förlamade eller i respirator. 0 = död.  Skulle jag placera mig själv på denna skala skulle jag genomsnittligt hamna på en 4:a. Jag tillhör alltså dem för vilka det är jobbigt att leva i den meningen att det som är fysiskt ansträngande också är psykiskt ansträngande (och tvärtom). Att gå upp på morgonen är en smärre plåga. Att diska är en jätteplåga. Att ta en promenad får man tvinga sig till. Osv.

Bättre dagar går det bättre, sämre dagar går det sämre. Därför gäller det att utnyttja de bra dagarna och känna sig duktig när man springer 3,6 km och försöka förtränga alla dem som springer mycket längre och mycket oftare och som skuttar upp ur sängen trots att ingen står med pistolen mot deras huvud.

Mest ansträngande för mig är sociala aktiviteter, de suger musten ur mig. För Medelsvensson ingår det i det normala livet att träffa folk. Det är bara nåt man gör – på sitt arbete och på sin fritid.

Många av dem har heller aldrig levt i en grotta av mörker.

Vi föds inte med färdiga föreställningar, utan de är ett slags slutsatser som vi drar av erfarenheten. Tankemönstren utvecklas genom åren. Har man haft det väldigt kämpigt, har man sannolikt också dragit något hårdare slutsatser än andra och hyser därför mer entydigt negativa föreställningar och antaganden. En person som mindes att han som barn ofta blev hårt bestraffad har dragit följande slutsats: ”Jag gör alltid allting fel” och sedan utvecklat en levnadsregel i enlighet med denna föreställning: ”Om du håller dig undan råkar du inte i trubbel”. Med tanke på omständigheterna var föreställningen fullt rimlig och den åtföljande levnadsregeln fyllde en viktig funktion för denna person som barn. Föreställningen hjälpte honom att undvika bestraffningar. Men att ”hålla sig undan” är ingen adekvat levnadsregel senare i livet, när man vill kunna träffa människor, skaffa vänner och bygga upp nära relationer.

Jag är ofta avundsjuk på människor som inte vuxit upp i skräck för en enskild person och därmed inte kunnat generalisera fasan. Som en hund som blivit skrämd av en annan hund kan bli rädd för samtliga – om hen har lite klent psyke.

Att jämföra sig med andra, för den som inte är så ”duktig”, är ett säkert sätt att må dåligt. Alla deprimerade människor vältrar sig i skam över sin egen otillräcklighet. Ingen är mer usel än den deprimerade. Man borde hänga sig!

KBT menar att tankarna påverkar känslorna. Om man lyckas påverka sina tankar kan man också påverka sina känslor. Om man då känner att man mår dåligt och börjar tänka ”dåligt” ska man alltså vända på tankarna för att kunna vända på känslorna? (Jag har gått två omgångar i kognitiv beteendeterapi så jag borde veta.)

Johan Hilton (han följer mig på twitter! än så länge!) skrev om KBT i DN. Han skulle föreställa sig sin ångest som en pärla i ett löv som flöt bort med bäcken.

3,6. Varken mer eller mindre.

Sprang vi idag. Det är vad vi ”brukar” springa. Vi har inte sprungit sen april.

Det är en ständig kamp mellan att springa långsamt och springa fort(are); springer man långsamt är risken mindre att man blir ett fullständigt vrak, springer man fort(are) blir pinan kortare. Jag sprang ganska fort för att vara jag och var följaktligen ett vrak när jag kom i mål. Sjönk ner vid närmsta träd –

 Jag springer med kopplet i handen…

DSC_0525

…och Vanna springer med bollen i munnen.

DSC_0533

Frambensstretching à la Freddy

I rökrummet

När min mamma säger att Göte har blod i urinen 😦 och Anna-Greta har en knöl på halsen 😦 känner jag mig som i en dikt av Sonja Åkesson. Det är både socialrealistiskt och surrealistiskt. En av Åkessons bästa dikter heter just ”Från mamma”.

En annan heter ”I rökrummet” och utspelar sig på en psykavdelning:

Margit med sin mage.
Sören med sin skilsmässa.
Aina med sina skorpor.
Bittan med sin abort.

Roffe som gör sej viktig.
Gudrun som nagelgnager.
Ingbritt som alltid stickar.
Erik som aldrig sover.

Åke med sina skakningar.
Sten med sin morronrock.
Bertil med sina handleder.
Agnes med sin döda man.

En rutten själ

Sen några år tillbaka ägnar jag mig åt en fisk- och fågeldiet. Jag är övertygad om att rött kött leder till helvetet, dvs. cancern. Det betyder inte att min risk för att få cancer minskat drastiskt. Jag har så många andra riskfaktorer för (företrädesvis) tarmcancer: genetiska och levnadsmässiga. Som att sitta för mycket. Det spelar ingen roll hur aktiv du är i övrigt, har vi fått lära oss nu. Det är stillasittandet i sig som är problemet. Om du tränar som en galning tre timmar om dagen är du ändå rökt om du sitter resten av din vakna tid.

Själv är jag väldigt stillaliggande också. Jag antar att det är ännu värre.

Andra saker: äter onyttigt och fel och är ständigt förstoppad. (Willys har slutat sälja katrinplommon, det har inte gjort saken bättre, kan jag säga.)

Allt detta kompenserar jag med min brist på rött kött. Men som jag inte är fanatiskt lagd händer det att jag köper köttfärs och gör köttfärssås. Det gjorde jag idag. De två senaste gångerna har det blivit allmänt misslyckat, trots att jag verkligen ansträngt mig och gjort allt som står i min makt för att den ska bli så god som möjligt. Den här gången rörde jag som vanligt bara ihop eländet och orkade inte ens hacka lök. Jag hade matgrädde, inte crème fraîche. Och inga som helst förväntningar. Den blev underbar.

dsc_00202

Man ska inte lägga ner sin själ. Inte om man har en rutten själ.