Dag 3

31/7: Vanna uppsöker James Herriot 

DSC_0284

”Ta om! Jag blundade.”

Jag pratar med Gunnar, f.d. ägare till torpet och nuvarande ägare till lador och hagar och åkrar, och han upplyser mig om att stutarna inte är stutar utan en stut och en kviga (syskon) samt att de är helt ofarliga men att man får se upp när de kommer galopperande, då kan de halka och halka emot en på något sätt.

DSC_0344

Jag vaknade av traktorljud. Det var Gunnar som var ute och körde.

Sen bestämmer jag mig för att Vanna har öroninflammation och måste till en veterinär. Symtomen är likadana som förra sommaren. Jag tänkte beställa tid i stan när det slog mig att vi har en veterinär några kilometer härifrån. Jag kör på vingliga vägar dit och ser en man ligga på knä i rabatten. Man måste väl ändå kunna åka till en veterinär på landet utan att ringa först – bara för att se om eller när han har tid? Men det känns lite dumt. (De bor där, hans fru är också veterinär.) Jag körde hit på vinst och förlust, säger jag, för att se om veterinären var hemma. Jag har semester, säger han. Åh fan! Det föll mig aldrig in att en veterinär kan ha semester. Jaha, säger jag, och känner mig ännu dummare. Vad gäller det? frågar han. Hund med öroninflammation, svarar jag. Vi kan ta det ändå, förklarar han och börjar gå mot huset. De ursäktar röran, han har en ung kvinnlig medarbetare. Diagnos: öron- och ögoninflammation. (Jävlar x 2) Men bara inflammation i ena örat, det jag ”visste” att hon hade det på.

Både när de ska undersöka och rengöra öronen tvingas de hålla fast henne. Ska vi ta munkorg? säger han till sin assistent (och till min fasa). Nej, det ska nog gå bra, menar hon. Även om Vanna sprattlar och ger underliga läten ifrån sig. Typ kvävda morr.

Jag ska droppa morgon och kväll samt använda öronrengöring mitt på dagen varannan dag. Jag får alla tre flaskorna i handen samt en smärre chock: 1336 kr. Medicinerna var dyra men besöket var också dyrt. Jag begrep aldrig att det skulle räknas som ett akutbesök, då hade jag beställt tid på telefon. Det enda roliga var att jag slapp åka till Apoteket, och därmed den avgiften.

DSC_1017a

En lycklig flat är en blöt flat

När jag förstod, vilket jag halvt förstod kvällen innan, att Vanna hade öroninflammation igen blev jag deprimerad. Det var detta jag försökt undvika. Eftersom det händer på sommaren är jag helt säker på att det har med vatten att göra. Som mamma sa: ”Hon tål väl inte vatten då.” Nä – ungefär så. Dels får hon klåda, dels får hon ont i öronen. Hennes största lycka är hennes största olycka.

Jag har haft fetvadd i öronen varenda gång (varenda gång!) hon badat. Jag brukar med jämna mellanrum kontrollera att de sitter kvar, men några gånger har hon lyckats skaka ur dem. Är det därför? Hon klarar inte vatten i öronen alls?

Vad jag också skulle ha gjort är att rengöra öronen varje gång hon badat. Oavsett fetvadd. Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa! De sa t.o.m. att man kunde använda öronrengöring varje dag, alltså om behov finns. När det gäller en hund med svåra problem finns inga begränsningar.

Det är bara det att hon skriker av smärta eller ångest. Det är det som plågar mig mest – att hon plågas så. Det gör ont att ha öroninflammation och då vill man inte att någon ska skicka ner svidande vätska i örongångarna. Alltså skriker hon. Och fortsätter skrika även efter läkning. Hon är rädd om sina öron. :/

Nu ska vi ha det så här i två veckor: skrik och skrik.

När jag betalat gjorde Vanna som hon brukar göra i dessa sammanhang: ställde sig på bakbenen med framtassarna på disken och ett strålande leende på läpparna. Hon glömmer fort, konstaterade jag. En riktig charmknutte! konstaterade veterinären å sin sida. (Borde han inte ha sagt charmknatte? /Flatte)

Innan vi åker frågar han om jag har sommarstuga här. Min bror har, säger jag och försöker beskriva var. Din bror bor i Lund? säger han. Ja, säger jag. Nästan grannar, säger han. Bara ett berg emellan.

Efter denna för Vanna (fysiskt och psykiskt) och mig (ekonomiskt) fruktansvärda upplevelse kör vi till Sumpafallen – ett av mina favoritställen.  DSC_0963a DSC_0958a DSC_0938a

DSC_0926a

På hemvägen ska vi bara svänga förbi Nydala kvarn, jag såg att det var ekomuseum. Varför har man aldrig gjort det? Det är (var) ju morfars kvarn! Han arrenderade den mellan 1922 och 1928. Mormor var 18 när de flyttade dit som nygifta, då hade hon precis fött sin äldsta dotter (1922). När de flyttade därifrån hade de fyra ungar till (1923, 1924, 1926 och 1928). Sammanlagt fick de tretton. De två äldsta lever än.

Huset ser man från vägen, jag har varit väl medveten om att mormor och morfar bodde där en gång. (Mormor trivdes i Nydala, tror mamma. Det var långt före hennes tid.) När vi går omkring i själva kvarnen och ser att det hänger verktyg på väggen och jag tänker på att morfar gick precis där jag går blir jag lite rörd. ”Här bodde morfar”, säger jag till Vanna. ”Min morfar.” När jag sagt det blir jag ännu mer rörd och får tårar i ögonen. Hade pappa levt hade jag ringt honom direkt och pumpat honom på all information som fanns att få. Hur funkade det och hur funkade det? Men döden. Den tar dem alla ifrån oss, man får bara ha dem en liten stund. Morfar fick jag ha en pytteliten stund, han dog när jag var sju. Mormor fick jag åtminstone ha tills jag fyllde 26. Saknaden har inte blivit mindre med åren, tvärtom. Jag saknar min lilla snälla mormor så bittert! Och hon är lika levande för mig nu som hon var då.

DSC_1092a

Laxfisket hade ingått i arrendet. Morfar berättar:

”…samma sommar som jag tillträdde arrendet ändrades fiskeristadgan beträffade spjälarnas utseende så fisket blev olagligt. Detta hade jag ingen aning om utan fortsatte i god tro att fiska. I stället för att underrätta mig, lät fiskeritillsyningsmannen mig fortsätta fiska i två år, under vilken tid fisket gick synnerligen väl till. Sedan lät han åtala mig och beslagtog fisken som var värd flera tusen kronor. Advokaterna kunde inte hjälpa mig utan jag fick betala både dem, hela fångsten och rättegångskostnaderna, som uppgick till åtskilliga tusen kronor och dryga böter. Då jag inte förmådde betala blev det utmätning och försäljning av allt lösöre. Själv måste jag avtjäna böterna på Varbergs fästning. Inte nog med det. Genom illvilliga personer blev jag ställd i dålig dager hos bolaget, varför jag blev skild från mitt arrende. Trots att jag lagt ner mycket på att förbättra fastigheten, 6.000 kr., fick jag efter två synförrättningar inte mer än halva beloppet. Så blev jag utkastad värnlös, på bar backe, med fem små barn. Detta var ett mycket svårt slag för mig.”

Den sista meningen var lite, ska vi säga, överflödig. Tänk er själva att stå utan ett rött öre med (en) hustru och (fem) barn att försörja på den halländska landsbygden 1928! Jag tycker att vi alla ska tänka på morfar när livet är som jävligast; mycket värre än så här blir det inte. Istället för att lägga sig ner och dö gick han runt som en tiggare på bygden och fick ihop så mycket pengar att han kunde köpa en egen kvarn och ett eget sågverk och detta sågverk lever än.

Annonser

8 thoughts on “Dag 3

  1. Jag vill minnas att jag alltid tvättade Tildas öron med jox efter bad. Om man lägger en underbar godbit på vänt på exempelvis köksbordet (en godbit som hunden får direkt efter örontvätten) så brukar mycket oro försvinna. Fokus ändras, so to speak. Fast det har du säkert provat.

  2. Det har inte gjort så ont den här gången så skriken har uteblivit. (Hon skrek en gång men det var innan jag gick till vet.) Jag trodde att fetvadden (som brukar vara torr när man tar ur den) skulle skydda öronen tillräckligt, men nu får det bli rengöring så fort hon satt tassen i sjön – även om hon inte simmar. Jag brukar lägga en godbit på marken framför henne ibland när jag klipper klorna.

  3. Men jag har försökt komma ihåg att torka ur öronen med bomull när jag kommer hem och jag har kört rengöringsmedel med ojämna mellanrum. I min enfald trodde jag att det skulle räcka.

  4. Det är ju ingen enfald eftersom man samtidigt vet att det inte är riktigt bra att ”rota” för mycket i öronen heller. Så man måste prova sig fram.

    • Ja det är så jag har tänkt fast nu sa de till mig att jag får rota hur mycket jag vill. Jag skulle kunna använda öronrens varje dag året runt. Men det är ju mest på sommaren som läget är kritiskt. Att inte greja för mycket gällde hundar som inte får återkommande inflammationer. Enligt dem.

  5. Mhmmmm?? Nåväl. Jag tycker att du har agerat by the book. Nu får du väl prova deras förslag (tvätta som tusan) och se om det funkar. Håller tummarna!!

  6. Efter bad i alla fall. Annars gör jag som tidigare, tvättar ibland. Men det är nog bra om man försöker hålla daglig koll på öronen – sniffa och ha sig. Det där med daglig koll har aldrig varit min starka sida. Det är därför jag måste ha starka fästingmedel på hundarna.

  7. Jag är likadan. Inte tusan kollar jag öron och sådant varje dag (men jag ägnar däremot en hel del tid åt att tänka på att jag måste komma ihåg att kolla 😉 ). Här måste man förresten ha fästingmedel hur som helst eftersom de är så in i bängen giftiga, de små krypen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s