Barcelona brukar ha sex regndagar i september

Har vi otur prickar vi in allihop. Men det kan inte bli lika jävligt som när vi var på Rügen och det spöregnade alla dagar utom den sista. (Ses vi aldrig mer beror det på att jag omkommit i en flygolycka.)

Annonser

Stående inbjudan till Phoenix, Arizona

Förra sommaren var våra amerikanska mormonsläktingar på besök i Skåne. Jag hade tyvärr inte äran att träffa dem. Enligt alla rapporter var de vansinnigt trevliga.

DSC_0525

Det är två systrar med familjer. När jag såg underskriften ”Lynette and Lynn” sa jag till min bror: ”Vad konstigt, Lynn är ju som ett smeknamn för Lynette.” Jag trodde att det var de båda systrarna som skrivit vilket gjorde det hela ännu konstigare (vem döper sina barn till Anne och Anna). Nej, Lynette är hon och Lynn är han. Det är ett av paren. ”Som Kaj och Kajsa”, sa min bror.

grand

Kaj och Kajsa vill gärna att vi ska komma till Phoenix så att de kan visa oss Grand Canyon. De talar i brevet om ”your green Sweden”. I Arizona är det bara öken.

Det hade varit för jäkla häftigt. Den dagen, den glädjen.

Alva Myrdal visste

Utdrag ur Antisemitism är sjukdom av Alva Myrdal i Aftontidningen 14-4-1943 angående ”den hemska utrotningspolitik, som går ut över några miljoner hjälplösa människor för att de klassificerats som judar”:

Den antisemitiska fördomen är inte en oskyldig okunnighet. Det är en velad okunnighet.

Naturligtvis är vi alla medskyldiga i den ohyggliga förbrytelse som nu begås mot judarna. Vi som ej är smittade har ändå skuld genom att vi ingenting gjort för att hindra smittan att sprida sig. Vi är medskyldiga redan genom att vi så lojt kunde finna oss i vansinnets begynnelse. Många hos oss sökte en fullkomligt oärlig och efteråt oförståelig ursäkt i att det vore en ”inre angelägenhet”, vad Tyskland gjorde med sina judar. Vi ryckte inte upp oss själva till att i tid begripa, att något då började som skämmer vårt århundrade så att medeltidens mörkaste skeden nu börjar te sig som den rena idyllen.

Vi fattar naturligtvis än mindre den systematiska sänkning till bestialisk nivå, som måste ha företagits med vad som en gång varit vanliga civiliserade människor för att de skall kunna utföra de utrotningsaktioner som nu befallts. Men de blir ju faktiskt verkställda. Och verkställarna är inte en och annan utan tusenden.

Dagens skörd

20140916_141724

Idag gjorde jag det enklare för Vanna genom att gömma dummies istället för tennisbollar och genom att själv gå långt ner i området. Jag kastade ut alla därnere. Problemet har ju visat sig vara att få ut hunden på djupet. När jag själv har varit långt nere går hon själv långt ut. Då uppstår ett annat problem: att hon riskerar att dubbelapportera. Jag ställde mig så att jag skulle se och när jag såg att hon hittat visslade jag. Tredje gången märkte jag att hon fått annat för sig och då ignorerade hon också visslingen = visslingarna. Jag började ryta. (Inte vackert, men vad ska man göra?) Om det var rytandet eller att hon kom på bättre tankar vet jag inte, men hon avstod från att ta upp en annan dummy.

Jag funderar på vad instruktören sa på kursen: att göra avlämningarna attraktiva. Ska jag köra superbelöning även när hon kommer in med apporten? Det har jag inte ansett mig behöva. Hon har aldrig tillhört de där hundarna som kan få för sig att inte komma in direkt – det är bara om hon söker och det finns flera dummies i närheten som hon krånglar och då för att hon vill ha båda.

Hon tycker själv att hon är rationell.

En annan idé (som jag inte har stöd för i böckerna?) är att bara kasta ut en massa dummies rakt framför oss och skicka in henne i högen och vissla när hon tar upp en så att hon får in i skallen att hon ska komma till mig så fort hon har en (enda) dummy i käften. Jag vet inte om det skulle fungera när hon är långt ute och jag inte ser vad hon gör – går det att hjärntvätta henne till detta?

Jag tänkte först låta henne söka efter fyra eller fem men bedömde att det gick så bra att hon fick söka efter den sjätte också. Hittar hon den inte kan jag alltid slänga ut en annan och rädda situationen, tänkte jag. Men hon hittade!

I fredags hade vi en halvtimme på oss före valvakan och jag gick iväg och gömde en boll så att hon skulle få lite aktivering. En plastboll. (Den luktar väl ännu mindre än en tennisboll.) Hon hittade den inte och det var den enda jag hade.

Tiden gick, klockan började närma sig åtta. Hon sökte säkert i minst tio minuter. Nästa gång jag ser henne, tänkte jag, får jag vissla in henne och berömma henne för att hon sökte så duktigt och inte hade gett upp – även om hon avstannat några gånger och sen satt fart igen. Jag ser henne uppe på berget och visslar. Hon kommer med bollen. 🙂

Trebent katt

Häromnatten sa det dunk dunk i lägenheten när någonting som antagligen var katten rörde sig. Jag gick upp och lyfte upp henne men jag hade inga glasögon på mig så jag såg inte så noga. Vart hade det ena frambenet tagit vägen? Det var fullständigt förvridet. Nu tar vi det lilla lugna, sa jag till mig själv, och förutsätter inte att vi måste gå till veterinären och amputera benet. Vi lossar halsbandet… och ut ramlade benet. Jag tror att hon hade fastnat med ena sporren. Även katter har dessa onödiga tingestar.

Väldigt synnerliga skäl

Svar från CSN [2014-09-17 08:58]

Hej Maria!

Du har möjlighet att ansöka om dessa extra 40 veckor på grund av arbetsmarknadsskäl. Den utbildning du vill läsa behöver inte vara kopplad till det yrke du redan har. Men det är väldigt sällan vi beviljar extra veckor. Den studerande behöver ha väldigt synnerliga skäl för att få förlängd studietid.

Jag rekommenderar dig att skicka in en ansökan till oss.

Dödskär i begravningsentreprenör

Jag gjorde slingor hos frisören. Förra gången gjorde vi ljusare slingor, nu gjorde vi mörkare. Det såg inte om ut som om hon hade gjort slingor när jag gick därifrån, det såg ut som om hon färgat hela håret: det var jämnbrunt.

20140916_163648

Anton

När jag satt med färgen i håret kom det in en man som skulle klippas under tiden. ”Hur vill du ha håret?” undrade min frisör. ”Kortare”, sa han.

20140916_165512

Uppdaterad