Intervju med Brasse

brasse-brnnstrm-01Jag läste en intervju med Brasse från förra året. Han är (var) som jag – stort behov av ensamhet. Inte direkt snubben som har 314 vänner på Facebook.

– Jag lever själv. Och jag trivs med det. Jag har ett stort ensamhetsbehov. Det har alltid varit så och jag har svårt att säga varför. Jag ska nog inte försöka förklara det, då kanske jag blir deprimerad.

en-kille-och-en-tjej (1)

När han dog sa Lasse Hallström att Brasse var hans bästa vän. Det sa Brasse om Lasse också. Att de sällan sågs hade inget med saken att göra. Det var bara bra, tyckte Brasse som föredrog att ha folk på geografiskt avstånd

På 70-talet sjöng han symptomatiskt: ”Den lyckan [glädjen i att spela tillsammans] vill jag unna mina kompisar ibland / men egentligen så räcker ju Brasses enmansband.”

I slutet av intervjun frågar journalisten om han tror att det är svårt att hitta kärleken på ålderns höst:

– När jag var 16 var jag fullständigt övertygad om att jag aldrig skulle träffa en tjej. Jag var för blyg, för ful, hade ful frisyr. Så kanske äldre människor också tänker när de lallar omkring. Så plötsligt träffar man någon i Ica-kassan och så börjar fiolerna spela. Så vem vet?

Jag är rätt säker på att inga fioler kommer att spela här mer, men jag lider inte nämnvärt av det eftersom jag är som Brasse. Även vad det gäller barn. Han tyckte inte att det var någon större förlust att det inte sprang omkring en massa småbrassar i världen.

Annonser

Hundkurs utan hund

Jag har aldrig gått på hundkurs utan hund förr, men nån gång ska vara den första. Två timmar jaktfot och två timmar stoppsignal på en basic nivå.

DSC_0541

Den udda fågeln var en stabyhoun.

DSC_0549

När man sätter fram höger fot ska hunden inte gå fot.

DSC_0540

Jaktgolden innan nosen bleknat – sex månader gammal.

DSC_0534

Flatten var finast.

Har jag världens bästa hund eller har jag världens bästa hund?

Alla vi som någonsin haft hundar som inte går att lämna och måste börja om från början (om och om igen) räknar timmar och minuter. Vi tänker alltid: Nu har jag varit borta tre timmar och en kvart eller två och en halv timme eller fyra timmar och tio minuter. Vi kan inte bara lämna hunden och tänka att vi kommer när vi kommer.

Det är en skada. Vi är märkta av erfarenheten.

Idag skulle jag lämna henne ca fem timmar. Kursen var fyra timmar och man fick räkna med en halvtimme dit och hem. Fem timmar – det är rekord.

Vi har aldrig gått över den magiska femtimmarsgränsen. Bara fyratimmars och knappt ens det. Jag var inte jätteorolig för att hon inte skulle klara det, en hund som klarar tre timmar brukar klara fyra brukar klara fem. Eftersom hon blir gladare (mer upphetsad) ju längre man varit borta (och jag inte är borta så länge så ofta) var jag ändå lite ”orolig”. Jag var helt säker på att hon skulle stå och trampa i hallen när jag kom och arbeta upp sig själv till en konsert i bröstkorgen. Det gjorde även min collie när han blev glad. (Och flatten har ju collie i sig.) Inka sa ingenting. Hon kunde inte sjunga. Hon pratade aldrig när hon blev glad, hon viftade bara frenetiskt på rumpan och dansade omkring av glädje.

Vanna är tyst när man lämnar henne i en timme eller så men ju längre man är borta, desto mer pratar/sjunger hon. Hur glad hon än är brukar hon, förr eller senare, gå ner på frambenen och sträcka på sig. Jag brukar vänta ut henne – jag hoppas alltid att hon ska göra det. Det betyder att hon har vilat, att hon varit avslappnad. Då blir jag lättad. Gör hon det inte blir jag nervös, men det var länge sen nu.

När jag öppnar dörren och är beredd på värsta konserten… blir det värsta antikonserten. Vanna är mycket tystlåten och det dröjer inte alls länge innan hon går ner på frambenen. Herregud, tänker jag. Sen tänker jag herregud igen. Och herregud igen. Hon sträcker på sig tre gånger. Det är som om hon får anstränga sig för att åstadkomma lite jubel. Det kommer bara små fjuttiga toner. I gengäld knorrar hon när hon sträcker på sig. Hon hinner sträcka på sig två gånger till innan vi går ut. Det är nästan så jag tror att hon har slumrat! Att hon sover tror jag inte på. Jag har alltid utgått från att hon är vaken, men att hon vilar. Idag började jag tro att hon slumrat till.

Herregud x 5. Detta är en totalharmonisk hund.

Vari vår hjälte vinner en fotbollsmatch och förlorar en annan

DSC_0381

Somliga har inte lika stort intresse av fotboll som andra

På lördagen spelade min brorson final i turneringen Fotboll mot rasism för pojkar och flickor födda 2002 eller senare på Swedbank Stadion i Malmö (MFF:s hemmaarena). De var så förbannat duktiga att de kom på femte plats av 50 lag i P12-klassen!

Han trampade inte samma gräs som Zlatan (Swedbank Stadion invigdes efter Zlatans tid) men han trampade i alla fall samma gräs som Markus Rosenberg.

Vi är stora Zlatan-fans. (Har du läst hans bok? frågar han mig varje gång vi kommer in på ämnet. Rättare sagt, de senaste gångerna har han frågat: ”Du har inte läst hans bok än va?” Nej, säger jag och skäms. Jag har det framför mig!)

Tyvärr har inte Barça hemmamatch när vi är där, de har hemmamatch när vi åker därifrån. 😦 Men vi har bestämt att vi ska gå på deras museum och se deras stadion (Camp Nou). De mindre fotbollsintresserade i familjen får göra något annat.

Min bror har alltid till skillnad från mig varit totalt ointresserad av (all) sport. Det var bara jag som gick upp i ottan för att se Stenmark åka, det var bara jag som satt timme ut och timme in och tittade på Borg. Jag och ingen annan än jag. Jag föddes i fel familj. Men när min bror så blev far och fick en idrottsintresserad son har sonens idrottsintresse – vad gäller fotboll – smittat av sig. De är nu båda två hängivna FFF-supporters.

Därför måste man sätta min bror på tredje plats angående fotbollsintresset i familjen. Det är också vi tre som kommer att gå på museet (skulle jag tro).

Att jag sätter svägerskan på fjärde plats beror enbart på att hon tvingas se på fotboll när hennes son spelar (hon är ju fotbollsförälder) och måste ha snappat upp ett och annat. Jag tror annars att hennes intresse är lika med ungefär noll. Detsamma gäller min brorsdotter. För att inte tala om min mor. Hon är den i särklass mest korkade. (I detta sammanhang.) Det är tveksamt om hon ser skillnad på anfall och försvar.

Nåväl. Efter lördagens bejublade tillställning var det dags för den grå vardagen igen, låt vara att det var söndag. Det fruktade lundalaget Torns IF (i orange) mötte det mindre fruktade Svedala IF (i blått och vitt). Det blev en bitter affär. Vi fick se det ena målet efter det andra gå in – i fel mål. Vi fick höra målvakten med förvridet ansikte klaga: ”Två helt omarkerade!” och tränaren ingjuta mod i halvlek: ”Det här vänder vi lätt.” Det stod då 3-1.

DSC_0399

Det är de orange ni ska hålla på

DSC_0405

En mycket begåvad ung man

DSC_0436

Farlig frisparkssituation

DSC_0455

Byte mellan bröder

DSC_0466A

Vår hjälte har samma nummer som Zlatan i Milan

DSC_0490

Ännu finns det hopp – man ska inte ge opp

När matchen var slut stod det 5 eller 6-1.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi fick en straff emot oss. Men vilken räddning! Rena rama Ravelli

DSC_0459

Vannas fotbollsintresse kunde också ha varit större

Vår antirasistiska hjälte från gårdagen tog väldigt lång tid på sig i omklädningsrummet. Den ömma modern sa att det förmodligen berodde på att han var sur och ville ”demonstrera”. Hon bultade på dörren till killarnas omklädningsrum och frågade om han var där och att vi åker utan honom om det fortsätter så här. Det var tyst som i graven. Inte med ett ljud förrådde min brorson sin eventuella existens.

Den ena spelaren efter den andra trillade ut. Men ingen nr 11. Min svägerska kom på den briljanta idén att hon kunde åka iväg med morfar och lämna mig kvar att skjutsa hem den slagna hjälten. Jag, som hade lite ångest för att han kunde ha gått upp i rök och att jag skulle få sitta där tills jag dog, svarade såklart ja på frågan om det var OK. Jag slog mig ner vid en lyktstolpe på gräsmattan och väntade på.

När han äntligen kom tänkte jag att jag får tänka på vad jag säger. Inte strö salt i såren. ”Det var inte kul att spela fotboll idag”, sa jag till slut. ”Nej”, sa han.

Sen pratade vi lite om den nya backlinjen och att det inte var så konstigt att flera motståndare var omarkerade eftersom de bara spelade med två backar vilket gjorde de andra ständigt numerärt överlägsna. Vad var tanken med det då? sa jag. Det vet jag inte, sa brorsonen. Och tränaren var ju inte närvarande i bilen så honom kunde man inte fråga.

Han körde bara med sitt: ”Det är bra, killar.” Det var det kollektiva tilltalsnamnet.

I Göteborg säger vi gubbar. (Vi är inte svenska fotbollsgrabbar, vi är svenska fotbollsgubbar.) Fast jag vet inte var gränsen går. Kallar man även killar för gubbar eller måste de ha fyllt femton?

Vid hemkomsten begravde hjälten sig under en filt på soffan i vardagsrummet. Han behövde ta igen sig och återhämta sina krafter. Men vad är väl en förlust mot Svedala IF jämfört med en femteplats i Fotboll mot rasism?