Fredag 31 okt. 2014. Klippte kattklor.

Det var första gången någonsin. Jag har alltid haft utekatt och de sköter allting själva – motion, klor, mat, kiss och bajs. Man behöver knappt byta på lådan för de använder den bara under kalla vinterdagar. Hittar de rikligt med möss äter de inte så mycket torrfoder heller. Det är bekvämt med utekatt.

Men nu är Soya gammal och jag hörde henne plötsligt gå över trägolvet. Det lät som på Vanna: klorna skrapar i. Soya ska ju vara som en indian, fullkomligt ljudlös.

Jag insåg vad jag måste göra. Eller rättare sagt insåg jag vad jag så småningom skulle bli tvungen att göra.

Det kunde gå åt helvete annars. Särskilt med sporrarna. Till skillnad från hunden sliter katten sina sporrar när den klättrar i träd, men Soya klättrar inte i träd längre.

Jag förstod bara inte hur jag skulle kunna klippa kattklor. Jag får ju hålla katten med vänster hand och klippa henne med höger. Jag började med att bara försöka titta och pilla på klorna. Men jag vågade inte klippa.

Framför mig såg jag en sövd katt hos veterinären och tusenlapparna som fladdrade.

Lite senare sa jag till mig själv att det är lika bra att inte göra någon stor affär av det, bara att sätta igång och hoppas på det bästa. Jag tog Soya i vänster hand/arm och höll henne under köksfläkten för att få så bra ljus som möjligt och började klippa med Vannas klosax. Halleluja, hon protesterade inte! Jag klippte alla klorna på höger bak, släppte ner henne, tog efter en stund upp henne igen och klippte alla på vänster bak, lät henne vila och klippte framtassarna. Jag tror att det är en stor fördel att hon är döv. Hon hör inte det lilla otäcka klippljudet och begriper inte vad som händer.

sax

Men sporrarna blir svåra. Jag kommer liksom inte åt när jag samtidigt ska hålla i henne.

Det får bli en annan dags projekt.

Jag är så glad att jag köpte en klosax till Vanna och inte en klotång, det är mycket lättare att klippa klor med sax än med tång. Gäller även katt.

Apropå sporrar har jag undrat vad hundarna ska med dem till och fått svar på en hundsida:

”Hund- och kattdjur föds sällan med baksporrar, däremot föds de alltid med framsporrar. Framsporrarna motsvarar våra tummar och ger ett extra stöd för hundarna när de t.ex ska ta sig uppför eller nerför t.ex berg, ta spjärn mot en liggande stock etc eller när de behöver ta sig fram på mjukt underlag som lös sand, mossar eller snö.”

Det kommer alltid ett nytt äpple

Förra gången jag gick Lärjeånspromenaden var jag så fruktansvärt trött att det kändes som om den aldrig skulle ta slut. Det tyckte jag inte idag.

Vanna rapporterar: ”Jag åt minst sju äpplen, men alla var små!” Ett tappade hon i vattnet. Det bästa med flattarna är att de inte tar saker och ting så allvarligt. När äpplet ramlade ner var Vanna fast besluten att gå i vattnet och plocka upp det, men det ville inte jag. Vattnet är smutsigt. Jag satte på henne koppel (blicken var så fixerad att jag inte ville riskera något) och tog henne därifrån. Hon blev genast glad igen. Det kommer alltid ett nytt äpple! Eller en ny bajskorv.

vanna1

Vi mötte en kvinna på stigen och jag bad Vanna sätta sig ner – man vet aldrig om folk är hundrädda. Hon inte bara satte sig, hon satte sig ”fint”. Den hunden… ❤

Inte min pappa

”Pappa är idag 62 år, förutom ryggen så är han pigg och frisk i övrigt. Har inte varit sjuk tidigare. Jag är otroligt ledsen över beskedet och vet inte alls hur jag ska hantera det eller reagera. Just nu sitter jag och gråter när jag skriver det här. När jag googlar och läser på nätet så får man fram skräckhistorier om att överlevnaden på en sån här sjukdom är fem år. Jag kan inte ens föreställa mig att behöva förlora min fina pappa. Eller att han ska behöva gå igenom en cellgiftsbehandling och tappa håret. Jag klarar inte av att se den jag mest älskar på jorden lida och behöva gå igenom något sånt här fruktansvärt. Jag önskar så att jag kunde ta hans sjukdom och sätta den i min kropp istället. Inte min pappa.. ;(”

Exakt så kände jag. Enda skillnaden var att när jag googlade så förstod man att det inte handlade om år utan om månader. Han hade heller inget hår att tappa. 😉

Heja Klas

Idag tänkte jag att det nog är meningen att cancer och andra obotliga sjukdomar ska vara så plågsamma för att vi ska välkomna döden. Det går ju inte att trolla bort smärtan och lidandet, hur mycket sjukvården än försöker låtsas att den kan lindra och hjälpa och trösta – det kan den bara i begränsad utsträckning. Folk lider helvetiskt i sina sjuksängar i tjugoförsta århundradet och det finns goda skäl att göra som min gamle doktor: hänga sig när man får dödsdomen.

Eller så gör man som Klas Ingesson – kämpar till det bittra slutet.

Mitt te kallnade när jag förstod vad som hänt. Jag blev sittande gråtande över denna blonda hjälte som jag såg i rullstol på Falkenbergs IP i våras. Måte du roligt såfwa.

klas1

Vår krigare har lämnat oss men kommer alltid att finnas med oss.