Vari Vanna visar sig lämplig

readDetta är ju både hårresande och tårframkallande, men de tyckte att Vanna var en så fin hund och att vi fungerade så bra ihop (!) att de erbjöd mig gratis bokhundsutbildning. Den vänder sig till utbildade lärare och bibliotekarier.

Underförstått: som har en arbetsplats att gå till. Det har som bekant inte jag. 😦

Nu har de tack vare mattes och flattes strålande insats gjort ett undantag. (Urk, vi blev filmade också! Det hade jag ingen aning om!) Egentligen ska man ha en anställning, men det räcker att jag fixar ett ställe där vi kan praktisera ca fyra timmar i veckan.

Vanna som är uppvuxen i ett avskilt rum med andra hundar, som bott på en kennel i skogen, som inte hade haft någon kontakt med barn och var osäker och morrade på dem, som åkt bil en enda gång, som var helt ovan vid allting när hon kom till mig i vuxen ålder… lyckades ändå charma ”juryn”. Det konstiga är att hon bara blir bättre och bättre. Fyrverkerirädslan har minskat, separationsångesten är borta….

Min lilla, lilla Vanna. Hur stor (i anden!) är hon inte! *fnissar*

Jag sa till dem att jag aldrig uppfattat Vanna som social och det kunde de inte förstå. Men jag började tänka om lite när en okänd dam ville hälsa på henne. Hon hälsar ju faktiskt tillbaka? Hon tar kontakt med människor som tar kontakt med henne? Jag har kommit på att hon är – kan vara – social med folk som är sociala med henne, men hon ignorerar varenda en som inte tar närmare kontakt.

Sociala hundar brukar inte bry sig om hur folk är eller uppträder, de vill ha kontakt med alla. Helt asociala hundar tar ingen kontakt tillbaka.

Det var det som ledde till att jag ville testa henne, för att jag tänkte att hon kanske ändå… Då var jag mest orolig för att hon inte skulle vara stabil. Jag vet att Vanna inte är den mest stabila i hela världen, men har jag tur är hon stabil så det räcker.

Vari Vanna gör lämplighetstest

Vi åkte till Skåne häromveckan för att Vanna skulle göra ett lämplighetstest inför en eventuell bokhundskarriär. Inte för att jag hade några stora förhoppningar.

Hon är nog varken tillräckligt social eller tillräckligt stabil, tänkte jag och uppskattade hennes chanser till 20%.

När vi var nästan framme i Ekeby ramlade min GPS ner från vindrutan, som ett dåligt omen. När vi var framme vid själva gatan förstod jag inte vilket hus det var, numren framgick inte, förrän någon vinkade åt mig.

Jag skulle vänta vid en kon och avvakta instruktion. Det kom en kvinna ut från huset och gav mig ett papper som jag skulle läsa i regnet. Sen tog hon min hund, hennes boll, godis, vaccinationsintyg och försäkringsbrev och gick. Vanna viftade frimodigt på svansen.

Det stod om första och andra momentet, hur det skulle gå till. Skall, morr eller nafs accepterades inte och ledde till icke godkänt. Jag bara väntade på att få höra ett skall inifrån huset… Men det kom inget skall.

Istället kom testpersonen tillbaka med min hund. Nu skulle vi gå in alla tre. Jag ska inte skriva för mycket om själva testet; någon som ska göra det kan råka surfa in här och det är inte meningen att man ska veta exakt vad som väntar.

Ett av momenten ledde till att Vanna började vrålskälla. (Det var som ett mentaltest light.) Då sjönk mitt mod.

Hon skällde och skällde och skällde och slutade inte förrän människan blivit normal igen, dvs. spöket hade upphört spöka. Då var alla (de var fem stycken) helt tysta medan Vanna gick omkring i rummet och flämtade lite (trött efter utskällningen) och nosade. Jag misstänkte att de väntade på att hon skulle koppla av och lägga sig ner, men det slutade med att hon gav det f.d. spöket en kram och därmed var alla momenten slut.

Det näst sista momentet härmade en riktig lässituation med riktiga elever. Vanna skulle ligga mellan två personer som sittande skulle läsa ur varsin bok i tur och ordning. Det var bara det att jag misslyckades med att få Vanna att lägga sig (i sitt lätt uppvarvade tillstånd) och godis var förbjudet så jag började svettas lite. Vanna som är så envis! Hon studsade upp så fort hon lade sig och ville efter ett tag inte lägga sig överhuvudtaget utan började fokusera på att ta (fysisk) kontakt med mig istället.

bobo

I början när husse och jag hade henne kunde hon vara väldigt klängig och alla försök att skjuta undan henne ledde bara till att hon blev ännu klängigare. Nu händer detta inte så ofta längre och när det händer får man avleda. Men hur avleder man utan godis?

Till slut sa de att jag skulle låta henne göra vad hon ville och se vad som hände. Jag vet fortfarande inte hur det gick till men plötsligt låg hon ner mitt emellan dem och alla lyssnade på högläsarna, inklusive Vanna.

(Jag har ingen aning om vad den ena boken handlade om, men den andra handlade om apor som gick i apskola och hade allmän apkunskap.)

Det ögonblicket, när Vanna lade sig ner och bara låg där, var underbart. Man hade kunnat höra en knappnål falla – om det inte vore för rösten som läste.

Med tanke på vad som stod på pappret trodde jag att det var kört efter den enorma utskällningen. Det verkade inte riktigt så. ”De får reagera.” Innan jag åkte hem sa labradorägaren att hennes hund hade betett sig likadant. Och den blev ju godkänd?

När jag tänker efter stod det ”i aggressivt syfte”. Men jag fick åka hem utan besked. De skulle snacka ihop sig.

Det sket sig direkt

Ja, här skiter Vanna i kamerans S-läge.

DSC_0037

Jag tog med mig kameran enbart för att testa lite, då spelar motivet inget roll. Men sen kom det en border collie och jag insåg att om jag skulle fota den lustiga figuren måste jag ändra till något som fungerade hjälpligt, alltså återföll jag i det gamla tänket (icke-tänket).

DSC_0087

”Sport” brukar jag använda när hundarna rör sig och det gör de för det mesta.

För dum för systemkamera

Så har jag alltid känt det. Därför har jag fuskat och kört med motivinställningarna i över ett år nu. För att råda bot på detta gick jag en tusenkronorskurs i två delar. Inte för att jag blev mycket klokare men jag insåg i alla fall att jag måste börja pröva mig fram. ”Det finns inga genvägar” som Jan Guillou skrev i ett brev till mig en gång. Det var på den tiden man skrev brev. Tack och lov skrev jag inte brev till så många kända människor. Jag har aldrig skrivit till Ulf Lundell – vilket jag är väldigt glad för.

Annars verkar Lundell vara en tacksam person att skriva brev/mail till, han både läser och svarar (och utvecklar kärleksrelationer).

foto

Från och med nu är det förbud på att fota i någonting annat än P, S, A- eller M-läget. Det kommer att bli ruttna kort.

Nikon-D5100-18-55mm

Ångest! Jag får ångest bara av att vrida på ratten. Och jag saknar tålamod. Tycker inte att det är kul.

Kamerasnubben sa att det fanns kameror som hade inställning för ”ljus hund”. Vad synd att det inte var mörk! Jag har ju – som någon kanske vet – en kolsvart hund. Hur tar man kort på den?

I en av Fredrik Steens böcker (ja, jag har kollat in husdjurshyllan på biblioteket igen) fanns ett avsnitt om att fota hund. Det hade Fredrik inte skrivit själv. Där stod att man skulle försöka få bakgrunden lika ljus som hunden. Öh? Ska jag fota Vanna mot svart bakgrund? Eller ska jag färga henne?

Någon gång på 60-talet fick min far och hans bröder för sig att de skulle avbilda föräldrarna på ett seriöst sätt. För att få en ljus och enhetlig bakgrund hängde de upp lakan på väggen. Med veck och allt. Framför dessa veckade lakan sitter farmor respektive farfar. Jag vet inte om det var så lyckat. Men de ser bra ut – och det var ju huvudsaken.

Så, nu blir det att plugga bruksanvisning och fotoböcker. *suckar tungt*

Jag har också helvetes problem med att hålla reda på vad som ger det ena och vad som ger det andra. Högt bländarvärde ger långt skärpedjup? Eller var det tvärtom?

Nearer My Job to Thee

Här är ännu ett exempel på Joe Hills blasfemiska texter. Melodi: Nearer My God to Thee. (Vari vår hjälte betalar en avgift till sin arbetsförmedling men när han åker till platsen för det nya jobbet lyser det med sin fullständiga frånvaro.)

Nearer my job to thee;
Nearer with glee;
Three plunks for the office fee,
But my fare is free.
My train is running fast;
I’ve got a job at last;
Nearer my job to thee;
Nearer to thee.

Arrived where my job should be:
Nothing in sight I see,
Nothing but sand, by gee,
Job went up a tree.
No place to eat or sleep;
Snakes in the sagebrush creep.
Nero a saint would be,
Shark, compared to thee.

Nearer to town each day:
Hiked all the way;
Nearer that agency,
Where I paid my fee.
And when the Shark I see,
You’ll bet your boots that he
Nearer his god shall be:
Leave that to me!

Shark = skojare, lurendrejare, bondfångare

Joe Hill – en svenskamerikansk hjälte

Joe Hill, born Joel Emmanuel Hägglund in Gävle, Sweden, and also known as Joseph Hillström (October 7, 1879 – November 19, 1915) was a Swedish-American labor activist, songwriter, and member of the Industrial Workers of the World (IWW).

I år är det hundra år sedan Joe Hill avrättades i Salt Lake City.

Joel Emmanuel Hägglund emigrerade tillsammans med en bror efter moderns död 1902. (Fadern hade dött i sviterna av en arbetsplatsolycka när Joel var åtta år.) I USA förde han en ambulerande tillvaro och blev fackligt aktiv. 1914 anklagades han för dråp. Domen var ett justitiemord. Hans mest berömda ord är de som Palme citerar: Don’t mourn – organize. Det kommer från ett brev som han skrev i fängelset till en annan IWW-ledare:

”I die like a true blue rebel. Don’t waste any time in mourning. Organize…”

True blue = lojal; trogen (sina ideal och sin rörelse).

I den svenska arbetarrörelsen är Joe Hill ett känt namn, men jag vet inte om han är allmänt känd i Sverige. Jag är rädd att det finns folk som inte vet vem han var. Och då är han ändå en av våra största internationella ”kändisar”.

Joan Baez brukar sjunga balladen om Joe Hill men hon har vad jag vet aldrig sjungit något av honom själv, vilket är lite synd. Joe Hill tog redan kända, inte sällan religiösa melodier och gav dem ironiska och upproriska texter. Han var sedan uppväxten väl förtrogen med Frälsningsarméns sånger. In the Sweet By-and-By blev The Preacher and the Slave:

You will eat bye and bye
In that glorious land above the sky
Work and pray, live on hay
You’ll get pie in the sky when you die

Pssst:

That’s a lie!

Joe Hill gick rakt in i blodet på min mellanstadiekropp utan att jag visste vem han var – vi sjöng Luffaren (The Tramp) på musiklektionerna: ”Håll nu klaffen och hör på / så ska ni en visa få…” I original hette den Jesus Loves the Little Children. Men Jesus tycks inte älska de arbetslösa. Den tidens luffare är vår tids tiggare. Det har ju på allvar diskuterats att återinföra lösdriverilagen.

Snuten snöt’en resolut
och han fråga’n: ”Varför går du här och dräller fattigfan?
Med till domaren, din sparv!”
Domarn sade: ”Vilket larv.
Vi vill inte ha nån luffare i stan!”

Den engelska versionen innehåller ytterligare en vers. När luffaren efter sin död blivit nekad att komma in i himlen försöker han med helvetet:

In despair he went to Hell,
With the Devil for to dwell,
For the reason he’d no other place to go.
And he said, ”I’m full of sin,
So for Christ’s sake, let me in!”
But the Devil said, ”Oh beat it, you’re a ‘bo.”

‘bo = hobo = luffare

joe1Jag har länge velat besöka Joe Hill-museet i Gävle, inhyst i det hus där han växte upp.

Häromdagen tittade jag återigen på hur lång tid det skulle ta att köra från Göteborg till Gävle och konstaterade återigen att det inte lät sig genomföras på en dag. Eller rättare sagt – jovisst kan man gå upp i ottan och köra sex timmar, gå på Joe Hill-museet och köra sex timmar tillbaka. Men det känns inte helt lockande.

Då slog det mig att det är betydligt närmare från Stockholm och att man kanske kunde övertala sin kumpan på Kungsholmen; han brukar vara med på det mesta. Det får bli ett av årets projekt.

Joe Hill dog lika orädd som han levat. Han skrek ”Fire!” när han stod inför exekutionspatrullen. 30 000 personer närvarade vid begravningsceremonierna. Det är som om han tänker mer på andra än sig själv, ända in i döden:

My will is easy to decide
For there is nothing to divide.
My kin don’t need to fuss and moan,
”Moss does not cling to a rolling stone.”

My body? Oh, if I could choose
I would to ashes it reduce,
And let the merry breezes blow,
My dust to where some flowers grow.

Perhaps some fading flower then
Would come to life and bloom again.
This is my Last and final Will.
Good Luck to All of you, /Joe Hill

joe_hill_will

Vill man lyssna på Joe Hills sånger på svenska är Finn Zetterholms album från 1969 ett förslag. Det står i min skivhylla. (Samma år gav Enn Kokk ut en sångbok.)