Visst är det så

Häromdagen när min bror satt i soffan sa han plötsligt att han skulle åka till San Francisco i april som inbjuden talare på en arkeologkonferens. Efteråt flyger han raka vägen till Phoenix och tittar på hällristningar. Hade han inte haft sina (vi våra) släktingar där hade han aldrig rest dit, men nu kan han kombinera nytta med nöje.

Phoenix är huvudstad i Arizona där Grand Canyon ligger. Han ska bara vara där i tre dagar varav en är vikt åt hällristningarna. Men de bor fyra timmar från Grand Canyon; om de tycker att det funkar att göra en dagsutflykt så skulle jag göra det om jag var han.

Institutionen hade lyckats hitta en biljett Köpenhamn – San Francisco – Phoenix – Chicago – Köpenhamn för 7 000 kronor.

I år har han även Frankfurt och Glasgow inplanerat.

Jaha, sa jag bittert, somliga har ett innehållsrikt och utvecklande arbete, andra slavar på fabriken och några får inget jobb alls.

Visst är det så, sa han då.

Dålig hundägare II

I morse gnällde Vanna som en dåre efter att hon ätit sin frukost på två deciliter. Vi gör så att hon får frukost, sen går vi och lägger oss igen. Men hon ville inte lägga sig och lade hon sig gnällde hon. Ett ovanligt starkt anfall av skendräktighet, tänkte jag och slängde till slut ut henne ur sovrummet. Då började katten gnälla. Jag blev tvungen att öppna dörren. Jag insåg, när jag såg att Vanna rörde sig mot ytterdörren, att hon med största sannolikhet var lös i magen. Misstankarna stärktes när jag tog på mig kläderna. När hon rusade nerför trapporna var det inget snack längre. Hon var verkligen lös i magen.

Och jag var verkligen skamsen. Att man aldrig lär sig!

På nästa promenad bajsade hon löst två gånger igen. Till slut bara droppade det. Jag tror att hon har fått ur sig allt nu.

Resten av dagen och imorgon bitti blir det Royal Canin Satiety Support som varje hundägare bör ha hemma i en småpåse. (Eller Hill’s r/d.)

Men det är klart, många hundägare föredrar att koka torsk och ris eller t.o.m. bara ge risavkok när deras hundar är dåliga i magen. Jag förstår inte vad det ska vara bra för, jag ger ett fiberrikt foder från veterinären som funkar på direkten. Man behöver inte fasta hunden, däremot kan man dra ner på portionerna lite tills magen stabiliserat sig.

Om det hjälpte mot magbesvären att äta sån här mat vet jag inte.

20150228_121409

Gott var det i alla fall!

Dålig hundägare I

Nog känner man sig dålig som hundägare när man av andra hundägare får höra att de aldrig blivit arga på sin hund. ”Jag tycker för mycket om henne.”

Som om det att tycka om (älska) uteslöt att man blev galen av ilska.

Jag tänker att sådana människor måste ha haft en mycket lycklig barndom. De har inte utvecklat några fascistiska tendenser. De är lämpliga att föra släktet vidare.

Att uppfostra hundar är som att uppfostra barn i den meningen att man härskar över en svagare individ. Vissa gör det vackert, andra fult.

Eller som Oscar Wilde sa:

Yet each man kills the thing he loves,
By each let this be heard,
Some do it with a bitter look,
Some with a flattering word,
The coward does it with a kiss,
The brave man with a sword!

Hunden som skäms

Myt eller sanning? frågar etologen Per Jensen i sin nya bok och lutar åt ”sanning”. Själv är jag inte lika övertygad. Men jag förstår om folk håller på att kissa på sig av glädje. Äntligen någon som vetenskapligt försöker bevisa att hundarna är ungefär som vi! Att vi som förmänskligar dem har haft rätt hela tiden! Inte som den trista Anders Hallgren: ”…man ser hunden göra en sak, t ex visa underkastelse, och sedan tolkar man det i mänskliga termer: att hunden skäms. Det är ett exempel på en vanlig feltolkning.” (Problemhund och hundproblem, femte omarbetade upplagan 1994)

hunden som skäms

Jag lämnar öppet för att vissa hundar kan skämmas, men jag tvivlar på att det gäller alla individer. (Jag glömmer aldrig förvåningen i Inkas ögon när jag kom på henne med att ha börjat äta på en grillad kyckling i en ICA-kasse som jag av obetänksamhet hade lämnat på bilgolvet. Hon såg helt oförstående ut när jag vrålade och jag tänkte efteråt att det är väl klart som fan: Vad är naturligare för en hund än att äta det som går att äta? Varför skulle hon känna någon slags ”skam” över detta?) Jag har ju heller inte hundar som lider när jag lider, sörjer när jag sörjer, så kanske har jag begåvats med just dessa känslolösa avarter som varken kan skämmas eller ”trösta”.

Alltså hävdar jag med bestämdhet att det som Per Jensen vill ha till alla hundar inte alls är en generell egenskap. Alla har vi väl upplevt… kör han mycket med. Som om alla hundar blir glada när man kommer hem! Det blir de faktiskt inte, jag har haft en sån hund – som inte blev glad. Och det är jag inte ensam om! Det är bara det att normen, det vanligaste, är hunden som blir glad. Inte hunden som är totalt likgiltig.

Per Jensen tar ett exempel med sonens labrador som åt upp en gräddtårta för tjugo personer under en studentskiva. Han menar att hon gjorde detta medvetet ljudlöst för att inte väcka uppmärksamhet. Det var av den beräknande anledningen som ingen hörde henne trots att huset var fullt av folk. Hunden är inte så dum att den bara kastar sig över tårtan; den tänker som en inbrottstjuv, det gäller att vara så tyst som möjligt.

Hela boken går ut på att hundar är mycket intelligentare (på ett sätt – dummare på andra) än vi tror. Det är nästan skrämmande. :/

Ett kapitel som jag tyckte var lite märkligt var det om ensamhet. En forskare från Lantbruksuniversitetet kontaktade 200 yrkesarbetande hundägare och frågade hur de fick ihop arbetslivet med hund. Tre fjärdedelar (!) lämnade hunden hemma på kontorstid, en tiondel hade någon form av hunddagis (jag antar att dagmatte ingår i detta koncept) och något fler hade sina hundar med på jobbet. ”Det var mycket få som uppgav att hundarna lämnades mer än sex timmar om dagen. Tur är det, för där går gränsen för vad djurskyddslagen tillåter.”

Ursäkta mig igen, men har vi inte i allmänhet 40-timmarsvecka och är inte en normal arbetsdag för de allra flesta åtta timmar exklusive lunchrast? Om man inte lämnar hunden mer än sammanlagt (för det måste det ju vara) sex timmar om dagen, hur i helvete kan man då jobba heltid?

När jag jobbade var jag borta från hemmet ca nio och en halv timme.

Det är någonting som inte går ihop här. Alla kan inte vara deltidsarbetande eller ha en partner med andra arbetstider. Per Jensen själv skriver väldigt luddigt om hur han har dåligt samvete för att hundarna ligger hemma men talar om ”några timmar”. Hans fru kommer hem vid halv sex, Per brukar komma hem tidigare. Då blir hundarna galna av glädje. Han går på morgonen, framkommer det. Jaha?

Nu misstänker jag att de flesta tänker (max) sex timmar i stöten. De kommer hem på middagen för att rasta hunden. Men då kan man inte som Per Jensen säga att hunden är ensam ”sex timmar om dagen”. Då är den ensam åtta, nio eller tio.

Vilka är egentligen Jordbruksverkets regler? Svar:

”Hundar bör rastas åtminstone var sjätte timme dagtid, valpar och äldre hundar oftare. Det är inte lämpligt att låta en hund ligga ensam under en hel dag och inte bli rastad förrän ägaren kommer hem mot slutet av dagen. Det är viktigt att du som hundägare löser rastningsfrågan på ett tillfredsställande sätt.”

Det verkar inte som om lagen är så hård som Per Jensen framställer det eller så kunde han ha uttryckt det klarare: Ytterst få lämnar sina hundar mer än sex timmar i ett sträck. De lämnar den fyra-fem timmar och sen lämnar de den ytterligare fyra-fem timmar.

Jordbruksverket skriver också: ”Hundar är utpräglade flockdjur som bör ha sällskap under de flesta av dygnets timmar.”  Tja… har de sällskap på nätterna när de sover och på kvällar och mornar så har de sällskap de flesta av dygnets timmar. Återigen fritt fram att lämna dem långa dagar bara man kommer hem lite på lunchen! För mig har det aldrig gått ihop med ett ansvarsfullt hundägande. De två senaste hundarna har inte varit av sorten att detta ens är möjligt; Vanna utvecklade separationsångest när jag någon gång i veckan försökte vara som alla andra. SKK är mer på min linje: ”En tränad vuxen hund brukar klara av att vara ensam totalt 5 timmar per dag.”

Nåväl. Per Jensen skulle säkert säga att min hund är svartsjuk när hon inte kan låta bli att komma varje gång jag pratar med min katt, men jag vet inte jag.

Alldeles oavsett bokens kvalitéer i övrigt måste jag klaga på korrekturläsningen: airedaleterrier stavas ”airdaleterrier” på två ställen och riesenschnauzer stavas ”riessenschnauzer”. Det är förbannat dåligt i en hundbok!

För att inte tala om den innovativa försvenskningen av spaniels:

”När man någon gång kom på honom visade han alla tecken på att skämmas. Han strök sina stora öron så långt bakåt det gick, fällde ner den lilla svansstumpen mellan benen (det var på den barbariska tid då man kuperade svansarna på spanjlar) och kröp ihop med hela kroppen. Inte minst gällde det den gången jag överraskade honom stående mitt på matbordet, slickandes ur de skålar som lämnats efter middagen.”

Helgens vedermödor

I lördags och söndags var vi i småländska Ljungby för att träna momenten som ingår i bokhundsutbildningen. Vi åkte ner med Vanna i baksätet och Elsa i bagageutrymmet på Johannas Volvo. Elsa är en golden.

Vi befann oss 9 km från Agunnaryd. IKEA, you know?

Det började med en lådövning. Vi skulle utan att visa hunden försöka få den att placera tassarna i lådan och helst kliva i. Enbart genom att klicka.

Nu är Vanna inte helt oäven när det gäller att ta egna initiativ, hon satte tassarna i lådan rätt snart. Nästa övning var svårare. Då skulle hunden gå fram till en annan person, man skulle stå bakom hunden och klicka för rörelse framåt (mot den andra personen). Där hade alla hundarna stora problem. I Vannas fall slutade det med att hon började springa runt och leta efter harskit istället.

6

Syftet var att få hunden att jobba på längre avstånd från en själv.

Därefter introducerades en targetpinne. Den uppfattade Vanna som någonting som hon skulle ha i käften. Det svåra var att inte råka belöna öppen mun. Det var också svårt att få henne att förstå att det var spetsen på pinnen som hon skulle sätta nosen mot.

Sen körde vi handtarget och tasstarget. Båda de sakerna har jag tränat förut.

Det första vi gjorde var förresten att gå ut och ”leka med hundarna” och när folk säger sånt får jag alltid lite ångest. Jag leker sällan med Vanna på det sätt som jag antar att de förväntar sig att man ska leka. En typisk sak som människor gör när de leker med hundar är att kampa men jag har fått för mig att Vanna är en dålig ”kamphund”. Det har tidigare visat sig att jag har fel. Det hade jag nu igen. Hon kampade som fan.

Tydligen har hon övat upp förmågan genom åren. Vi hade gärna tagit med den kampleksaken hem, den hade ett behändigt handtag och delen som Vanna höll i var mjuk och skön! (Me like. /V)

8

På söndagen ägnades halva dagen åt apportering. Vi fick en lattjolajbanlåda med olika lattjolajbanprylar att testa hundarna på. Vi som har hundar som är vana vid att apportera behöver inte börja från grunden men jag kunde heller inte förutsätta att hon skulle genomföra en klockren apportering med ett främmande föremål i en främmande miljö. Jag insåg att jag inte kunde skicka henne mot en vedklabb eller en rotborste eller ett paraplyskaft och tro att hon utan tvekan skulle apportera det som en boll eller en dummy. Nej, då skulle hon nosa och undersöka. Ibland skulle hon lägga sig ner och tugga (på vedträt t.ex.).

7

Hon glömde bort – eller förstod inte – vad hon skulle göra. Där fick jag backa och introducera föremålen först: låta henne sitta och hålla innan jag började kasta iväg dem. Jag lärde mig att om jag vill undvika tugg på tuggvänliga saker ska föremålet inte ligga för långt bak i munnen utan precis bakom hörntänderna.

Läxan till nästa gång består i att hitta tre föremål i olika storlek och material och lära hunden hämta dem. (Jag tror att jag ska ha ”hämta” som kommando, inte apport.) Tanken är att det ska komma till användning i den praktiska situationen med barnen.

Inte nog med att hunden ska kunna apportera tre föremål, den ska kunna skilja mellan dem också. Säg att jag har penna som ett föremål, då ska den kunna hämta pennan (och inte fjärrkontrollen eller snusnäsduken om jag har det som alternativ).

Detta känner jag kommer att bli en rysare. Vanna som är så värdelös på ordförståelse! Som inte ens kan ”bollen”! Jag har sagt åt henne att hämta bollen hundra miljoner gånger men lägger man bollen bredvid en annan leksak begriper hon inte vilken som är vilken.

Därför blir man lite knäckt när man läser i Per Jensens bok (som ingår i kurslitteraturen) att det finns en border collie som kan 1 022 ord. Flatten kan inte ens katten!

På eftermiddagen fick hundarna bevisa att de kunde ”gå fint” och utsattes för rejäla störningar i form av tutande permobiler och frestande leksaker. Vanna skötte sig bra, jag fick påminna henne om att hon skulle gå ”här” men när jag gjorde det så lyssnade hon – halleluja! (Allt detta jaktfotstränande har i alla fall gett nåt resultat!)

Tack vare Mush lyckades jag kalla in henne även när hon kampade med instruktören.

Ena dagen gjorde de lite balansövningar utomhus och andra dagen gick de i en smal trappa inomhus. Vanna travade kavat i trappan, sånt bekommer henne inte. Elsa tyckte att det var lite läskigt på vägen ner.

Vi avslutade med någon sorts kubbspel. Hundarnas uppgift var att riva kubbarna. Vanna tog det som en apporteringsövning och kom med den ena efter den andra.

2

Skillnaden på Vanna och Elsa vad gäller apporteringen är att Vanna apporterar vad som helst i princip, vad det är för något har ingen större betydelse, det är själva apporteringen som är grejen. Elsa hämtar bara de saker hon personligen har ett intresse av och det har tagit tid att övertyga henne om att det är roligt att springa ut i skogen och hitta en dummy. Jag ryser ju lite när jag tänker på detta – även golden var en gång en duglig apportör. Nu är de bara dugliga sällskapshundar. 😉

Sjukt vackert

Knausgård luffar runt i Nordamerika och besöker bl.a. St. John’s, Newfoundland, varifrån S:t Johnshunden, alla retrievers anfader, härstammade.

St. John’s Dog är en utdöd hundras från Kanada. Den var en mindre variant av newfoundlandshunden och uppkallad efter Newfoundlands huvudstad St. John’s. Den var även omtalad som Black Water Dog och Labrador Dog. St. John’s Dog ingår i härstamningen för alla retriever, i synnerhet labrador retriever som den var väldigt lik, förutom att St. John’s Dog även fanns i en långhårig variant.

St_Johns_dog

En tik av rasen St. John’s Dog (England ca 1856).