Vannas BPH

Nu är det äntligen gjort och vi gjorde det på mina gamla jaktmarker – Greyhound Park utanför Borås. När vi åkte dit passerade vi vägen som går upp till mina f.d. kvarter och jag fick nästan hjärtklappning av ångest.

På behörigt avstånd från planen satt den franska bulldoggens matte som redan var klar, hon hade gått ut som nummer två och nu var det nummer tre. Jag såg inte vad de gjorde men blev upplyst om att skottet var på g. Då hade jag leksaken och godsakerna beredda, men jag märkte att Vanna reagerade ändå. Ajaj, tänkte jag, inte bra om hon är påverkad redan innan vi går in. Men vad gör man?

Vi gick upp till klubbstugan för att anmäla oss och de skulle försöka hitta chippet som vandrat runt i Vannas kropp. Det tog en evig tid. Vanna såg chippläsaren som tecken på massage och började åla sig på marken och visade upp magen.

Medan jag väntade på min tur socialiserade jag mig i tur och ordning med briardens matte och leonbergerns matte. Briardens matte och jag gick en liten promenad.

Jag frågade vad som händer om man inte sätter upp briardens hår. Då går briarden in i lyktstolpar och trädstammar. Mitt förslag var att hon skulle utnyttja detta på BPH:t och låta håret hänga framför ögonen så att han inte skulle bli rädd för spökena, han var ju rätt ung. 😉 Men det kunde kanske få motsatt effekt.

Människan, det perfekta odjuret, har alltså avlat fram ett djur som ser dåligt om man inte sätter upp håret i en tofs. Ej tillåtet på utställning.

Briarden var stor, tyckte jag, Vanna krympte betänkligt i jämförelse.

När vi pratade om hundsim, hon skulle gå en introduktion i simkunskap, sa jag att jag gått en sån kurs och sen hade jag simmat själv. Va? sa hon. Får man simma själv? Det visade sig efter en stund att hon trodde att man hoppade i bassängen och simmade runt med hunden. Nej nej sa jag och skämdes över min bristande uttrycksförmåga: man (dvs. hunden) simmar utan instruktör.

Ja, så bra gick det samtalet. Hon var en hängiven noseworkutövare.

Hennes hund var en hängiven simmare/badare. Han gick inte att ha lös i närheten av vatten utan att det fanns en risk att han slog ihjäl sig. Han hoppade från klipporna och slog skallen i desamma eller nåt i den stilen.

När briarden var klar och det var min tur (minst en halvtimme försenat) skulle alla klubbens aktiva äta hamburgare. Testledaren vände sig till mig och ursäktade sig, de hade jobbat i fyra timmar och var i behov av en välförtjänt paus. Vid det laget var jag vrålhungrig eftersom jag glömt smörgåsarna i bilen och inte fick lämna området. Jag vågade inte ens gå på dass! Eller rättare orkade jag inte riktigt med det.

Innan briarden gick ner till planen small det igen och Vanna reagerade igen. Ligger hon ställer hon sig upp och så klänger hon lite och piper lite och jag distraherar henne – vilket går utmärkt – med diverse bollövningar för att få ut obehaget ur kroppen.

När det började lukta hamburgare fick hon annat att tänka på. Hon låg och studerade alla som åt, särskilt den som låg närmast och som hade fem labbar på sitt samvete.

På frågan vilken kennel Vanna kom ifrån (Flatterhaft) reagerade alla med igenkänning och förtjusning: Vannas uppfödare har gott rykte. Det tror jag beror på att det är så många hundar därifrån som har aktiva ägare och många hundar som är duktiga, inte bara inom jakt. En annan orsak är att Vanna är uppvuxen i närheten.

”Vi tar flatterhaften nu”, sa testledaren. Då var vi över en timme försenade.

20150514_131142

Jag var inte särskilt nervös men när det väl började kände jag mig lite dum i den uppstyltade situationen. Det förstärktes av att det var ”så många” (ovanligt flera stycken!) som tittade på. Inte bara de direkt involverade utan även några andra.

Och att de stod på rad, uppradade som på första parkett. Jag kände mig äckligt iakttagen och kan inte riktigt redogöra för vad som hände, jag var så inne i vad jag gjorde.

Trots att man verkligen försöker uppfatta vad de säger och gör sitt bästa blir det fel ändå.

Jag skulle kasta iväg en egen leksak och det gick bra. Jag skulle kasta iväg deras leksak och det gick mindre bra. Det blev ett sånt där pinsamt helt-felaktig-riktning-fjuttkast-över-huvudet-på-testledaren-snett-vänster-istället-för-rakt-fram. Vanna rusade ut och tittade sig omkring: Vart fan tog den vägen? men lyckades tack och lov lokalisera den så att hon kunde hämta in den. Det var där mitt självförtroende fick sig en knäck!

Hon lekte utan problem med testledaren också. Hade rätt hög intensitet.

Vid godisövningen tyckte jag att det var intressant att se om hon skulle ge upp innan tiden gick ut eller ej. Det gjorde hon inte. De får äta godis ur en skål som är helt öppen, öppna en annan och misslyckas med en tredje (om jag förstod det rätt). Hon höll på tiden ut med den tredje och fick äta upp innehållet som belöning.

Sen kom skrämselmomenten. Det skulle dyka upp en gubbe rakt framför oss. (”En silhuett av en person i halvfigur reses hastigt upp 3 meter framför hunden när den kommer gående.”) När testledaren sa ”släpp” skulle jag släppa kopplet men som en konsekvens av att jag tidigare kopplat loss henne blandade jag ihop ”släpp” med ”koppla loss” varpå testledaren blev hysterisk när jag fumlade med halsbandet och det dröjde innan jag förstod att jag bara skulle släppa kopplet i backen. Då var Vanna redan framme vid gubben och slet av honom håret. De hade klistrat på honom nånting. Han såg ut som vad som förr kallades för n*g*r på svenska språket. Brun i ansiktet etc. Hela publiken skrattade åt denna Vannas manöver. Testledaren gick fram och satte med möda dit peruken igen och precis när hon var klar gjorde Vanna om sin bedrift. Noll rädsla för den gubben.

Nästa skrämselmoment var någon slags apparat som började låta. (”En metalltrumma med en kedja i genererar ett högt skramlande ljud som startar när hunden närmar sig.”) Det reagerade hon inte heller på. Man får gå fram och tillbaka två gånger för att hunden ska avreagera men Vanna var redan avreagerad. Hon var inte ens påreagerad.

Tredje skrämselmomentet var den mystiske gubben – en riktig gubbe – som avancerade långsamt mot mig, Vanna och testledaren. (”En person klädd i kappa, bredbrättad hatt och mörka solglasögon närmar sig långsamt hunden i etapper.”) Här hade man fått byta ut sitt eget koppel mot ett längre så att hunden skulle få mer svängrum. Vanna började inte skälla direkt, det dröjde ett bra tag, men sen drog hon igång, precis som jag förutsett. Hon skällde och skällde och skällde i kopplets fulla längd. Fast ungefär samtidigt som jag skulle släppa kopplet lade hon sig ner och slutade skälla helt.

När hon skällde hade hon raggen rest t.o.m. i nacken!

Testledaren rapporterade ”kontakt” till beskrivaren när Vanna var framme och touchade honom under det han tog av sig sina hemska kläder. Han gick iväg och ropade hennes namn (det tillhör inte vanligheterna att någon annan kallar på  henne) och hon stack glatt dit och stannade hos honom.

Därefter var det två olika underlag som Vanna nästan sprang över. Totalt oberörd.

So far, so good. Beskrivaren visste att Vanna kunde reagera på skott men hon hade hittills inte visat någon belastning alls så vi körde första skottet. Vi skulle gå och ställa oss vid en pinne och de sköt mitt på sträckan. Vanna ryckte till och sen försökte jag stå passiv och låtsas som ingenting. Då gnällde Vanna och var framme hos mig men hon klängde åtminstone inte – det var mer att hon var där med tassarna, jag tyckte att det var en ganska mild reaktion jämfört med hur hon reagerade första gången hon hörde sådana skott. Hon gillar inte den typen av skott. (Däremot älskar hon polisens skjutbana.) Hur som fattade beskrivaren det kloka beslutet att inte utsätta henne för nästa skott så jag gick bara tillbaka och lattjade med henne och så var det slut.

Under de tidigare momenten hade testledaren sagt att hon var ”fantastisk” och jag hörde folk nämna ”Flatterhaft” och tala uppskattande i bakgrunden. Hon var verkligen cool – ända fram till skottet. Eller gubben som hon skällde på. Beskrivaren sa efteråt att han inte uppfattade henne som aggressiv när hon skällde utan mer vaktande.

Jag är ganska säker på att Vannas skotträdsla skulle gå att träna bort, hon släpper den ju hela tiden? Man måste lägga ner mycket tid och man måste ha en anledning. Jag har inte så mycket anledning om hon aldrig ska starta på bruksprov och det ska hon inte. Jaktproven har inte riktigt samma skott, jag tror hon klarar dem något bättre. Husse säger i alla fall att hon inte brydde sig ett skit när jag tittade på jaktprovet i Halmstad, själv kommer jag inte ihåg. Men där var inte hunden i omedelbar anslutning till skjutandet. Hon skiljer i vilket fall på skott och skott, men jag tror att det är startpistol och apportkastare som behöver tränas i första hand. Apportkastare är ve och fasa!

Hade hon varit mitt inne i en apportering hade hon kunnat förtränga det – erfarenheten säger mig att hon kan förtränga det värsta fyrverkeri. Men hunden ska klara skott även i passivitet (när den sitter, står eller ligger) och det är just det hon har svårt för.

Det är klart att det ur uppfödarens synvinkel är ett misslyckande att en apportör som Vanna inte är helt skottfast. Man kan undra varför.

Efter oss var det en korthårig sankt bernhard. De flesta hundar verkade vara i tvåårsåldern, Vanna framstod som en gamling i sällskapet. Jag sa till beskrivaren att hon var så illa tvungen att göra detta, hon ska ju bli bokhund (och så försökte jag förklara vad det var). Hoppas de blir nöjda nu, sa jag. Annars får de ringa mig, sa han.

Det var som när Leif sa till undersköterskan och verkstadsarbeterskan som åkte ur Sveriges mästerkock och gråtande föll i hans armar att hon skulle ”hälsa från Mannerström” om någon ifrågasätter hennes kunskaper i köket. ”Du kan laga käk, flicka lilla.” (Ironiskt nog hade folk sagt att hon var för gammal för att bli kock. Typ 45.)

Lång dags färd mot natt för flatt

Annonser

2 thoughts on “Vannas BPH

  1. Bra jobbat Matten! Jag antar att du var ganska trött efteråt? 😉 När vi gjorde MH:t och gick förbi dumpen och skramlet så reagerade Kalla så här: Hon backade bak i hela kopplets längd och började skälla furiöst, allt på en halv sekund eller så. Men sedan var hon rätt cool när hon fattade att det inte var något farligt och avreagerade bra. Det är vid sådana tillfällen som terriern i henne verkligen kommer fram och man får STORA och snabba reaktioner som hon bokstavligen rätt snabbt skakar av sig:) Det ÄR lite läskigt att ens jycke ska bedömas så där och med tanke på att man har en rätt vuxen hund, Kalla var nästan två tror jag, så blir man ju själv bedömd på något sätt. Men det ÄR väldigt trevligt när kunnigt folk tycker att man har en bra hund:)
    Jag är stolt över er!

  2. Trött och hungrig. 😉 Det är ju avreaktionen som är huvudsaken, om bara hunden avreagerar så spelar det egentligen ingen roll hur kraftigt den reagerar och en terrier som inte reagerar är det väl nästan något fel på. Ja, det är roligt när folk är positiva, jag blev förvånad över att de på allvar verkade tycka att hon stack ut från mängden, men det är möjligt att de flesta hundar reagerar (mer eller mindre) på saker som flyger upp framför dem. Jag gillade beskrivaren också, han var trevlig. Fast honom träffade man ju mest efteråt. Jag är stolt över er! Kalla är super.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s