Some speak of the future

My love she speaks softly
She knows there’s no success like failure
And that failure’s no succes at all

En full Bob Dylan i England 1965

Annonser

I denna ljuva sommartid

När Lisa Holm gick till sin moped den där kvällen kunde hon inte föreställa sig att hon tjugo minuter senare skulle hänga död i ladan mitt emot. Som jag förstår det var det ett snabbt förlopp. Hon har släpats (?) till ladan där mördaren har satt silvertejp för näsa och mun och hängt henne i ett rep som han virat runt ett rör. Därefter har han med bil (?) forslat kroppen till en bod där han tryckt in den i ett skåp och skapat ett livslångt lidande för de anhöriga.

Dagen innan hon dog var vi på Kinnekulle. Och nu när jag körde förbi caféet kunde jag inte fatta hur någon skulle vilja jobba där. Eller fika.

Det är ofattbart att en människa kan dö på det sättet. Lika ofattbart som 21-åringen som dog i joggingspåret. Båda rörde sig ute när det var ljust och mycket folk i närheten. Som Leif GW Persson sa om joggingmördaren: ett högriskbeteende.

Det var inga ödsliga platser. Han hade bara tur som inte lyckades väcka uppmärksamhet. Samma med Lisa Holms mördare – enbart tur.

Så. Jag tänker på vad en muslimsk man skrev i ett brev under Bosnienkriget: ”Är livet så oförutsägbart?” Ja, så oförutsägbart är livet. Men vi kan inte leva som om det vore det. Vi måste tro att det går att förutsäga. Att kriget inte bryter ut. Att sjuttonåringar som ska ta mopeden hem från sitt sommarjobb på Kinnekulle inte blir mördade och hängda.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det tycks i alla fall som om åklagaren har hittat rätt man. Det skulle förvåna mig mycket om han blir frikänd när hans DNA finns på (insidan av) Lisas kläder. Etc.

Uppdatering: Troligen har hon frivilligt följt med honom. Samma kväll som vi höll på att krocka med ett träd när vi kom från Munkängarna (inte långt från Blomberg) försökte han övertala en kvinna att visa vägen till Medelplana på en karta i hans bil.

Mysteriet med efternamnet

Min bror, som är lite bättre på historia än jag, om det inte är litteraturhistoria, säger att det faktum att morfars far fick byta efternamn naturligtvis berodde på att han inte bara var i det militära utan att han var militär (yrkesmilitär, även om han inte var det hela livet). Tänk dig själv, sa han, om befälet delar ut en order och alla heter Svensson. Hur ska man då veta vilken Svensson som avses? Eller Larsson.

Jmf. Rasken i Vilhelm Mobergs roman: om den indelte soldaten. Alla hette Rask och Kling och Klang och Sånt.

Det var det ena. Det andra var att han inte trodde att morfars far hade att välja mellan Dahlberg och Natt och Dag utan mellan Dahlberg och Dag och Natt. Dels verkar det mer logiskt – båda börjar på D – och dels är väl Natt och Dag ett adligt namn?

”Men jag vet inte”, sa min bror. Jo. Det visade sig stämma:

”Natt och Dag är en svensk uradlig, månghövdad ätt från Östergötland, varav den adliga ätten nummer 13, känd från 1280 enligt Riksarkivet, utgör den äldsta nu levande svenska, adliga ätten.”

En simpel soldat kan omöjligt ha fått ta detta namn? Men mamma har alltid sagt att det var Natt och Dag. Detta kräver konfrontation!

När jag googlar på Dag och Natt får jag noll träffar.

Jag kollade t.o.m. på birthday.se. Alla heter Natt och Dag! Ingen heter Dag och Natt! Vi hade varit unika! Eller så hade morfars far tumme med adeln.

10477257_10152923230351799_7713068215766262889_o

Mormor och morfar och Margit och Evert. Margit är nu 93 och Evert 92. Mormor var 91 när hon dog och är tjugo på bilden. Morfar dog vid 84 års ålder och var elva år äldre.

Jag har börjat läsa själv för Vanna

Jag sitter vid elementet och läser högt ut Bob Dylans memoarer.

Ikväll gick det utmärkt, men så var hon också på ovanligt harmoniskt humör. Hon lade hakan i mitt knä en lång stund, alldeles av sig själv, utan att få belöning, och sen lade hon sig på sidan.

Men det blir säkert katastrof i morgon med barnet som vanligt. Vi ska börja på en ny bok, den första är utläst. Den andra heter ”Vem är kär i Abel Svensson?” Alla böcker från OLIKA förlag är normkritiska. Abel är kär i två tjejer och en kille.

Som alla noterar är även hans skinn icke-vitt.

Jag är mäkta stolt över mig själv som lyckats tillverka ett bokmärke till barnet, men jag är inte helt nöjd så jag ska göra ett till och ge henne det nästa gång.

Mitt problem är att jag inte vet hur jag ska bära mig åt om Vanna (som förra gången) lyckas lägga huvudet i barnets knä – ska jag lägga tillbaka det när hon tröttnar eller ska jag låta henne tröttna? Då gör hon ju i praktiken som hon själv vill. Men om jag ska ha något slags sluttecken så tror hon ju att hela sessionen är slut?

Jag har försökt utveckla ett sluttecken och det verkar som om hon förstår det nu.

Det största problemet jag har är att hon vill flyga upp så fort jag försökt lägga henne ner (förblir hon liggande strävar hon ändå efter att komma därifrån) och ibland vägrar hon lägga sig om man inte visar att man har godis. Så smart är hon! Både smart och envis när det gäller att få sin egen vilja igenom. :/

En diplomerad bokhund (läshund) jobbar helt utan godis. Hon blir aldrig diplomerad om hon inte klarar att lägga sig ner och förbli liggande på första kommandot.

De två senaste gångerna har hon slappnat av efter ca halva tiden.

Och så säger de att man inte ska bli arg och irriterad för att inte hunden ska få en dålig känsla inför hela situationen. Men jag har blivit sur varje gång. Det är väldigt svårt att låta bli eftersom hon stör barnet i dess läsning och man vill så gärna att det ska fungera. Då försöker man få henne att lyda genom att ge henne onda ögat – ”nu ligger du där”. Men sånt har alltid funkat dåligt på Vanna som är särdeles okänslig för mina signaler.

Hur mycket som är skendräktighet och hur mycket som är annat än svårt att säga. Hon flämtar fortfarande skendräktigt om kvällarna ibland så hon är inte ur perioden än.