Ångesten

När jag läste det här i Metro kände jag hur en kall hand kramade mitt hjärta. Jag lämnar Vanna förhållandevis ofta i bilen och tanken har slagit mig att någon skulle kunna slå sönder en ruta eller nåt och ta henne men att de skulle köra iväg bilen… så långt räckte inte riktigt min fantasi.

”Mellan 18.15 och 18.30 på onsdagskvällen stals en Saab från parkeringen utanför Willys i Partille, medan matte var inne och handlade.”

Det hela blev ännu läskigare med tanke på att jag visserligen inte brukar handla på Willys i Partille men på Willys i Gamlestan = inte långt därifrån.

Ett dygn efter försvinnandet kom tack och lov Moyo tillbaka och jag ringde husse och frågade om något liknande skulle kunna hända mig. Nej, sa han. Nu kan man inte lita på allting han säger, men han hävdar att det krävs en kod och att det är ”köddigt” och att jag inte bör oroa mig ”i första taget”. Av detta drar jag slutsatsen att tjuvarna skulle få kämpa hårt med att köra iväg min låsta bil på parkeringen.

Om man börjar tänka i termer av vad som skulle kunna hända skulle man inte våga låta hunden vara utan uppsikt någonstans. Jag oroar mig t.ex. för bränder när vi båda är hemma, men om hon är ensam hemma då?*

Eller om det blir inbrott när hon är ensam hemma?

Den enda trösten jag hade när Inka dog var att jag slapp skydda henne mer – att inget ont kunde drabba henne. Livet var levt.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

*Min första hunds bästa kompis, en ung schäfertik, dog till följd av att husse hade glömt stänga av en platta när han gick hemifrån. Hon dog av rökutvecklingen. 😦 😦 😦

Annonser

Vannas dag

Igår när vi var på hundutbildning i Skåne togs ett exempel med en engelsk springer spaniel som ”aldrig skulle kunna jobba som bokhund” ty hon hade det så miserabelt hemma. De hade skrivit ner hennes dag, typ korta koppelpromenader, ensam mellan åtta och tolv, åter ensam mellan ett och halv fem. De tyckte att vi skulle fundera på hur våra hundars dagar ser ut. Denna dag – måndag – har sett ut så här:

08:15-09:05 promenad (lös)
09:25-13:15 ensam hemma
13:15-13:45 promenad/aktivering/sällskap
13:45-16:15 ensam hemma
16:15-16:55 promenad (lös)

På lunchen går hon i koppel tio minuter och får leta torrfoder på gräsmattan i tio minuter. Båda löspromenaderna utnyttjades till sökuppgift.

Nu blir det någon promenad till, jag ska köra några mentala övningar inomhus också, men sen är det slut för idag.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Lär oss betänka huru få våra dagar äro, för att vi må undfå visa hjärtan.

Vi fick undervisning i skillnaden på berikning och aktivering och jag höll på att trilla av stolen när de sa att apportering med fågel är berikning men inte apportering med dummy. Det motiverades med att berikning bygger på hundens naturliga beteende. Det är inte naturligt att apportera en dummy, men det är naturligt att apportera en fågel. Följaktligen är inte personspår berikning, däremot blodspår. Men jag köper inte detta. Inte helt.

Hunden är avlad för att apportera, vad den apporterar spelar väl mindre roll.

Och inte fan är blodspår lagt av människa naturligt – när i naturen går det människor i blodspåren? Rådjuret droppar ju själv.

Ännu konstigare blev det när de sa att drag för en draghund var berikning. Ursäkta mig, men är inte släden – eller vad de nu drar – som en dummy? Fullständigt onaturlig.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Vanna berikar sig.

Förr var det Inka och Pluto

Nu är det Vanna och Ludde. (Eller Ludvig som jag kallar honom, men först kallade jag honom Pluto, trots att han inte alls är som Pluto, jag tycker inte att han har tecken till likhet! och ändå är de samma ras.) Inför Ludde känner jag som John McEnroe inför Anders Järryd; bara leda: Where the hell is Borg? Varför spelar jag mot den här tönten? Jag kan inte uppleva Ludde som ett fullgott substitut, hur jag än försöker. Jag saknar min Pluto.

Marie hade rapporterat hur förfärlig Ludde var så jag fruktade det värsta. Det är bra att frukta det värsta, då kan man bli glatt överraskad. Jag har inte träffat honom sen han var en liten parvel och det är ett och ett halvt år sen. Nu måste jag säga att han var förvånansvärt behärskad. Han höll sig i skinnet.

Var Vanna än gick hade hon honom i hasorna.

Det är väldigt viktigt att båda kissar flera gånger på samma ställe. När de rusade runt i trädgården och försvann ur synhåll började Ludde plötsligt låta konstigt och jag fruktade att han skadat sig men det gälla skallet var hans lekskall.

Vanna får högsta betyg i förmåga att uthärda liten hund. Hur han än klängde på henne lät hon honom vara. Jag tror att hon försökte inbilla sig att han var den förlorade valpen.

Marie har för övrigt drabbats av en tollare på jobbet. Chefen har skaffat valp. Marie är ingen vän av hundar men hon har sakta blivit mer och mer tolerant.

Det är samma med min mor – ingen vän av hundar men toleranströskeln har höjts. På kvällen började hon fnittra hysteriskt när hon tittade på Vanna i bäddsoffan. Hon låg i en lite mystisk ställning. ”Har hon ingen ryggrad?” Nej, man kan undra.

Ett tidigt minne

Hans fru var min gymnastiklärare på gymnasiet.

Ett tidigt minne drar förbi, bakom tårarna: en stormig höstdag i fiskeläget Glommen. Jag var så liten att vinden tog tag i mig. Pappa lyfte upp mig och höll mig. Från hans famn kunde jag se havets oändlighet och skummande grå vrede.

Men hos honom var jag fullständigt trygg.