Första advent

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Annonser

Min moster Margit

En vacker dag på Konsum i Gamlestan vill en äldre dam ha min hjälp med att läsa på en vara. Är det Margit? säger jag (som om jag inte var helt säker). Sen säger jag att jag är jag och att jag är min mors dotter. Margit kopplar inte. Jag upprepar detta ett flertal gånger. Det är först när jag uttryckligen säger att jag är hennes systers dotter som polletten trillar ner. Då får jag en kram.

Jag läser högt för Margit på paketet: ”Ekologisk bredbar leverpastej” men det var inte det Margit ville ha hjälp med, hon ville veta bäst-före-datum. Jag får ta av mig glasögonen, jag ser också dåligt. (Margit ser ännu sämre.) 27 december, säger jag och påpekar att hon får två för 20. Det är bra, säger Margit. ”Jag tar två och fryser ner den ena.”

Margit har gula fläcken och måste operera sig en gång om året. Hon är 93 år gammal och bor ensam i sitt radhus i Bergsjön sen hennes man dog för några år sen.

En oväntad själsfrände

På lunchrasten tittade jag i Amelia. Jag valde mellan Faktum (intervju med Jan Guillou) och Amelia (intervju med Denise Rudberg) och Amelia vann.

Krävs det ett personligt mörker för att kunna skriva kriminalromaner? – Jag tror att det krävs ett mörker för att kunna skriva överhuvudtaget.

Jag kände igen mig något fruktansvärt i vad Denise Rudberg sa om uppväxten. Vi är ungefär i samma ålder. Den stora skillnaden är att hon är framgångsrik och jag inte. Men jag kände igen mig i så gott som allt.

Det fysiska våldet, det som är olagligt, är nästan alltid lättare att uthärda. Ibland önskade jag att han skulle slå mig, allra helst inför andra, så att andra skulle förstå. Men det skedde ju aldrig… Det diffusa, de mentala övergreppen där man inte riktigt vet var gränsen går, är det som traumatiserar.

Han röt: ”Du måste äta upp.” Jag darrade och åt av ren rädsla, men fick sådana kväljningar att jag kräktes upp soppan i tallriken. Då tittade han bara kallt på mig och sa: ”fortsätt äta”, så där satt jag, elva år, och åt min egen spya, säger Denise, och nu kommer tårarna.

Vi som varit med om ondska i barndomen har ofta ett tydligt minne av den dag då maktbalansen skiftade.

En gång sa min psykolog (som jag också gick till i ca tolv år) att det hade varit enklare om jag blivit slagen. Jag hade kunnat säga till mig själv att det var fel. Den psykiska tortyren väcker sällan något medlidande och är inte brottslig på samma sätt. Och man får inga ärr – som Jan Guillou.

 

Hennes egen läkning har tagit tid. Har fått ta tid. En viktig pusselbit var den hund hon skaffade när hon var tjugo. – Tillit och kärlek var såklart svårt för mig, och jag kände stress inför om jag hade förmågan att känna kärlek. Hunden läkte den funderingen. Som jag tog ansvar för och månade om den där hunden. Indirekt var det ett sätt att bevisa för mig själv att jag inte skulle lämna en närstående i sticket. För det ju det jag var rädd för, att jag inte heller skulle kunna ta ansvar för min avkomma.

Denise Rudberg har också rätt i att man måste lämna sin taskiga barndom bakom sig, inte för att man till fullo kan det – men tillräckligt för att hatet ska rinna ur ens ådror. Tillräckligt för att man ska bli en egen person och inte sitta ihop med den hatade som ett enda stycke kött. Men det är en blodig kamp. Och den tar i allmänhet längre tid än själva barndomen. Förresten kommer man aldrig fram, kommer aldrig ur. Bara hjälpligt.

Det underlättar om man når den där dagen då maktbalansen förändras, då man inte längre är rädd för den man fruktade mest av alla i hela världen. Då är man fri. Inte fri från barndomen men från barndomens härskare. Det är som när en diktator faller.